[190605] Del 6. Den som besöker Vercors och letar efter minnesmärken och museer kommer inte att bli besviken. Det finns åtskilliga! En av dem som deltog i motståndskampen uppe på högplatån hette Joseph La Picirella och var född 1924. Endast 20 år gammal gick han med i maquisen. Efter kriget bosatte han sig på Vercors och började samla på olika föremål som kunde knytas till motståndskampen och maquisarderna
År 1961 gav han ut en liten dagbok (My diary of Vercors / Mon journal du Vercors) och i den får man följa hans upplevelser, i skriften finns också foton som visar på den grymhet som följde i tyskarnas spår.
Sommaren 1973 hade han samlat så många föremål att han kunde öppna sitt Musée de la Résistance i Vassieux. Museet var fyllt av gryniga foton, luggslitna uniformer, rostiga vapen och urblekta standard och naturligtvis brev från motståndsmän. År 1999 skänkte Picirella sitt museum till departementet Drôme och efter beslut i departementsrådet började man att bygga ut museet. Man samlade in nya föremål som exempelvis gamla kartor över byarna och ännu fler brev som gav nya perspektiv på motståndskampen. Man lät också utställningen spegla vad som hände efter sommaren 1944, då överlevarna målmedvetet strävade efter att återuppbygga de förstörda byarna och gårdarna. Samma år som Picirella avled (2010) ”nyöppnade” museet, som också innefattade hans livsverk.
Under president Mitterrands ämbetsperiod beslutade man att bygga en ”minnesplats” över motståndskampen på Vercors, Mémorial de la Résistance en Vercors, som också är väl värt ett besök. Ordet Mémorial är svåröversatt eftersom det inte är ett museum eller bara en minnesplats. Här finns dock föremål som förknippas med den tyska ockupationen, exempelvis en modell av ett SS-förhörsrum där olika tortyrredskap exponerades. Detta rum var dock inklätt i en ståltrådsbur för att förhindra att besökare av olika skäl stal något av föremålen.
Bild: Vid museet i Vercors finns denna muralmålning.
Bild: Minnestavla i Vassieux. Här till minne av den tyska aggressionen. Andra minnestavlor har gjorts till minne av den nazistiska aggresionen.
Mémorial de la Résistance en Vercors ligger på Col de la Chau, 1300 m.ö.h. Det har en fantastisk utsikt över Vassieuxslätten. Man kan se det återuppbyggda Vassieux, begravningsplatsen med motståndsmännen och det som skulle vara en landningsplats för allierade flygplan. För mig som besökare är det en stark upplevelse att föreställa mig den förtvivlan som motståndsmännen måste ha känt när de i stället såg de tyska glidflygplanen ta mark och tyska soldater storma ut för att inleda massakern på Vercorsborna. Femtio år senare, 1994, invigdes Mémorial de la Résistance en Vercors av dåvarande premiärminister Édouard Balladur. Att besöka ”memorialet” är en upplevelse utöver det vanliga.
Åtskilliga i Europa har säkerligen läst böcker av krigshistorikern Antony Beevor som har specialiserat sig på viktiga och avgörande slag under andra världskriget. Vad har han att förtälja om Vercors i sin hyllade D-dagen som gavs ut 65 år efter de allierades landstigning i juni på Normandies stränder? Upproret på Vercors var ju tänkt att utgöra en tredje front i befrielsen av Frankrike och vara en del i hela den enorma kraftsamling som de allierades soldater gjorde för senare befria Europa från den nazistiska stöveln.
I mycket svepande redogörelser inlemmar Beevor den franska motståndskampen på Vercors i hela det franska motståndet mot den tyska ockupationen. Han behandlar Vercors på en halv boksida av drygt femhundra i D-dagen (s.479). Efter en kort rumslig precisering av var Vercors ligger kommer författaren med kontrafaktiska pekpinnar: maquisarderna borde ha delat upp sig på mindre enheter och fört ett sorts gerillakrig. Den halva boksidan avslutar Beevor med att citera ur en brittisk källa om hur en kvinna gruppvåldtas under bestialiska former och att en annan kvinna lämnas att dö med uppsprättad mage. Om det var tyska soldater eller ”mongoler” som dödade de två får aldrig läsaren veta. För mig tycks det som att Beevor kastat in lite våldspornografi för att piffa upp framställningen. (I nytryckningen, 2017, av D-dagen är texterna in extenso lika med den som kom 2009. Ingen ny forskning har tillförts.)
Dagen innan vi skall lämna Vercors för denna gång gjorde vi ett besök i Saint-Martin-en-Vercors. Det var i den byn som motståndsrörelsen hade sitt högkvarter. Finns huset kvar? I den sena eftermiddagen ser jag en äldre man sitta på sin uteplats. Artigt och på min bästa franska frågar jag honom var Villa Bellon – högkvarteret – ligger. Huset var inte långt borta och hade inte gjorts om till museum eller ”mémorial” utan låg kvar orört och förmodligen i det skick som ledningen för Vercors motståndsrörelse hade lämnat det, när man övergick till fria kriget i slutet av juli 1944.
I Saint-Martin hade motståndsrörelsen även ett sjukhus. Det var också på torget i byn som man i början av juli 1944 utropade att den franska republiken officiellt återskapats. Vichyregimen var avskaffad. Trikoloren hissades, de församlade sjöng Marseljäsen och leven över Republiken, Frankrike och de Gaulle utropades.
När jag tackade den gamle mannen för upplysningen om Villa Bellon, berättade han att var fjorton år när den tyska bestraffningsaktionen började. Hans pappa hade varit en maquisard. Att hans hemby inte hade blivit förstörd berodde på att den tyske officeren som var ansvarig för området, vägrade lyda ordern om att ödelägga Saint-Martin. Man vet inte officerens namn, men han blev arkebuserad av sina egna för denna ordervägran berättade den gamle mannen. Hans historia finns återberättad i ett flertal skrifter om Vercors.
När man besöker Vassieux och La Chapelle, som förstördes i grunden av de tyska soldaterna ser man breda gator, stora torg och nya hus, medan Saint-Martin har kvar sitt gamla gatunät och har samma utseende som en traditionell fransk by från svunna tider.
Vi lämnade högplatån och förutom att ha fått njuta av ett fantastiskt vackert landskap hade vi kunnat ”återuppleva” den tre veckor långa förstörelsen sommaren 1944 av byar och hus och inte minst mördande av oskyldiga och övertygade män och kvinnor som ville bryta ockupationen av sitt Frankrike.
Oradour och Vercors är två händelser i europeisk historia som åskådliggör hur en ockupationsmakt tar sig rätten att avhumanisera sina fiender. Två exempel i historiens bok på händelser där våld och hänsynslöshet satt sig över medmänsklighet och humanism.
