Varför dränktes Vercors i blod?

Vinjettbild

[190605] Del 4. I bokens sista kapitel gör Ashdown en analys av händelserna på Vercors. Inledningsvis försöker han förklara varför Plan Montagnards sjösattes. Planen hade i sig en idé som innehöll kamp för ära och upprättelse. Frankrikes förödmjukande nederlag från maj 1940 skulle tvättas bort genom en hjältemodig motståndskamp.

Författaren diskuterar också varför kampen slutade i tragedi och vem som bar skulden. I efterkrigsdebatten har, grovt förenklat, högern anklagat vänstern och vice versa. Men låt oss följa Ashdowns fortsatta analys om skuldfrågan och några andra centrala frågeställningar.

Spelade de Gaulle och hans exilregering i Alger ett dubbelspel med Vercors maquis i potten? Genom att locka med löften om att platån skulle få vapen och annat militärt stöd uppmuntrade man motståndsmän att söka sig dit. I själva verket var detta bara vidlyftiga löften som saknade stöd hos den högsta allierade militärledningen. När de inte infriades kom motståndsmännen att utlämnas till de tyska soldaternas våld.

Krigsartefakt

Bild: Skelettet till ett tyskt glidflygplan är idag ett krigsmonument.

Men vilket skulle då vara skälet till detta eventuella dubbelspel? En möjlig förklaring ges av Michael Pearson i hans bok med titeln Tears of Glory. The Betrayal of Vercors 1944 (1978). Här driver författaren tesen att det var en medveten handling att överge Vercors. Motivet var enligt honom att det borgerliga Frankrike efter kriget skulle kunna misskreditera en stor del av de vänstersinnade inom maquisen för att de fört en meningslös och oansvarig kamp. Pearsons slutsats är helt felaktig slår Paddy Ashdown med emfas fast. Visserligen fanns det bland motståndsmännen på Vercors enskilda individer som var anhängare av revolutionär socialism och kommunism, men Paddy Ashdown vidhåller att detta inte gällde ledarna. Dessa stödde general de Gaulle oreserverat.

Vidare i sin analys pekar Ashdown på att befästningsidén inte var någon lyckad militär strategi. Han ställer frågan om hur det intelligenta ledarskapet kunde tro att man kunde leva normalt på en befäst platå med delar av den stridsdugliga och hänsynslösa tyska krigsmaskinen fritt härjande nere på slätten och i bergsområdena i Vercors närhet. Det fanns redan exempel på strategins misslyckande. Att etablera befästningar i de franska bergstrakterna – Jura, Alperna och Centralmassivet – hade redan prövats. Där hade det hänsynslösa tyska våldet triumferat med stora förluster för motståndsrörelsen och för människorna som bodde i områdena. Varför skulle man göra om samma misstag ytterligare en gång frågar sig Ashdown. Det svar han ger är att alla i motståndsrörelsen, från den högsta ledningen ner till den vanliga maquisarden, var övertygade om att Vercors skulle bli ett lyckat exempel på befästningsidén, trots de tidigare dyrköpta erfarenheterna. Kanske inte ett helt övertygande svar.

När det gäller att öppna en andra front i Frankrike för att driva ut tyskarna, planerade de allierade att genomföra en landstigningsoperation i södra Frankrike. Skulle den ske samtidigt med landstigningen i Normandie eller senare, och i så fall hur mycket senare? Detta var viktigt för Vercors. På planeringsstadiet lanserades också flera olika förslag till var de allierades soldater skulle bryta in i södra Frankrike för att sedan marschera vidare till Paris.

Operation Anvil/Dragoon, vilket blev det förslag som sedermera genomfördes, gick ut på att de allierade skulle erövra ett brohuvud mellan Marseille och Nice för att därefter gå mot Grenoble och Vercors och vidare mot Paris. De allierades alla resurser skulle dock först och främst gå till Normandie, och när det området var säkrat kunde man inleda en landstigningsoperation i södra Frankrike. Denna inleddes först i mitten av augusti och fördröjningen blev förödande för motståndsmännen uppe på Vercors.

Ashdown analyserar också general de Gaulles agerande. Denne kopplade ihop Frankrikes befrielse med dess status efter krigets slut. Uppropet om att alla fransmän skulle ta till vapen och bekämpa den tyska ockupationsmakten i samband med landstigningen i Normandie blir då mer begripligt. Franska soldater och motståndsmän skulle leda befrielsen av sitt fosterland och skuldra vid skuldra skulle de med brittiska och amerikanska soldater marschera mot Paris.

I det sammanhanget skulle Operation Caïman passa in som hand i handske. General de Gaulles plan (Operation Caïman) var att i Centralmassivet (Mont Mouchet) upprätta en maktbas för att därifrån marschera mot Paris. I slutet av maj 1944 samlades också 3.000 motståndsmän där på uppmaning av de Gaulle och Alger. När man nådde Paris skulle det alltså finnas en bas för en regering ledd av de Gaulle, och någon allierad interimsregering skulle därför inte behövas. Frankrike och de Gaulle skulle således inte behandlas som en andra rangens nation utan som likställd med de andra segrarmakterna: USA, Storbritannien och Sovjetunionen. Den franska äran och självkänslan skulle vara återupprättad och förödmjukelsen från maj 1940 skulle vara glömd. Men Mont Mouchet gick samma öde till mötes som Vercors. Den tyska ockupationsmakten kväste upproret med stor grymhet.

Något entydigt svar i skuldfrågan har inte utkristalliserats enligt Ashdown trots hans noggranna genomgång av de dokument och fakta som finns om Vercors och motståndskampen. Som läsare är jag inte helt övertygad om att maquisen på Vercors inte i någon bemärkelse övergavs. Om det sedan var medvetet eller ej är svårt att avgöra. Man kanske hamnar, precis som Ashdown gör, i den lätt gråa slutsatsen att den historiska kontexten var komplex och olika maktcentras krafter drog åt olika håll och hade skilda öppna eller dolda agendor. Motståndsmännen hade kanske övertolkat budskapen från Alger och London. Det var sannolikt en mängd olyckligt samverkande faktorer som orsakade att motståndskampen på Vercors dränktes i blod.

The Cruel Victory är en läsvärd bok för den som vill veta mer om Europas och Frankrikes moderna historia. Vad som inte minst gör boken till en stor läsupplevelse är de många berättelserna, bl.a. i form av ögonvittnesskildringar, som citeras i den löpande texten. Dessa levandegör de dramatiska händelserna, och läsaren upplever en stark närvarokänsla. Förnimmelsen av glädjen och kampviljan hos Vercors motståndskämpar och av deras övertygelse om att befrielsen skall bli deras eget verk är påtaglig. Läsaren känner också den ofattbara sorgen över de massakrerade och skändade människorna. Likaså avsky inför dem som begick illgärningarna och förakt för de ansvariga som utfärdade orderna.

▪ Kaj Odelstål
Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: