När helvetet bröt loss i Vercors

Vinjettbild

[190605] Del 3. Åtskilliga böcker och filmer har skildrat de allierades landstigning i Normandie och den är väl känd för en svensk publik. Men det finns andra händelser från krigsskådeplatserna i Frankrike som är mindre kända. Dramat på Vercorsmassivet skulle bli en av den franska motståndsrörelsens mest mytomspunna händelser. Där skulle besinningslösa grymheter begås, och den franska motståndskampen sluta i gränslös tragedi.

Det är en mycket varm septemberdag 2016 i Grenoble och vi har avslutat vårt besök på Musée de la Resistance et de la Deportation de l’Isère i staden. Med bil tar vi oss på Vercorsmassivet. Efter någon mil längs en vindlande serpentinväg stannar vi till i samhället Saint Nizier och besöker nekropolen. Det är en grav- och minnesplats för de stupade under motståndskampen sommaren 1944. I den lätta eftermiddagsvinden vajar trikoloren.

Raymont Perret tar några bilder av flaggan och den stora minnes- och begravningsplatsen. Vi är de enda närvarande. Efter en stund undrar fransmannen vilka vi är och framför allt vad svenskar gör här. Han pekar på en gravplats och säger att där ligger hans stupade pappa. Under en kort stund blev historien för oss på något vis närvarande med en känsla av sorg över och saknad av en kär far. Herr Perret berättade att han reser runt uppe på Vercors och intervjuar gamla som har minnen att berätta för kommande generationer om striderna mellan de tyska ockupationssoldaterna och de franska motståndsmännen.

Landskapsbild

Bild: På väg upp på platån Grand Goulets.

En som vill skildra och förklara den franska motståndskampen på Vercors är britten Paddy Ashdown (1941–2018). Lagom till 70-årsdagen av händelserna kring motståndskampen på Vercors utgavs hans bok The Cruel Victory. The French Resistance, D-Day and The Battle For Vercors 1944. (William Collins, 2014). Två år senare låg den på franska bokhandelsdiskar med titeln La Bataille du Vercors (Gallimard). Paddy Ashdown hade en lång militär och politisk karriär bakom sig. Han hade varit sjöofficer, diplomat, underhusledamot, partiledare för Liberaldemokraterna, EU:s höge representant för Bosnien-Hercegovina och inte minst en av arkitekterna bakom Dayton-avtalet från november–december 1995. Vad berättar han om motståndskampen på Vercors sommaren 1944?

Vercors är ett drygt tusen meter högt bergsmassiv som sträcker sig söderut från Grenoble och utgör en väl avgränsad platå, 50 km lång och 20 km bred. Väster om den flyter floderna Isére och den mäktiga Rhône fram. Bergssidorna är branta, och det finns få vägar upp på högplatån. Enligt en folkräkning från mitten av 1930-talet bodde på Vercors ca åtta tusen personer fördelade på fjorton byar. Flest innevånare hade platåns huvudort Villard-de-Lans med drygt två tusen bybor.

På våren 1941 bildade två franska patrioter en motståndsgrupp i Grenoble. Under gruppens diskussioner om på vilket sätt kampen bäst skulle föras väcktes tanken på att befästa Vercors och därifrån föra kampen mot tyskarna (den så kallade Plan Montagnards). Det svårtillgängliga Vercors skulle vara ett synnerligt väl valt basområde för aktioner mot ockupationsmakten.

Denna idé eller plan kom i början av 1943 att godtas av de Gaulles exilregering och av de allierades högsta krigsledning. Den franska motståndsrörelsen skulle således utgöra en viktig kraft i befrielsen av Frankrike genom att binda tyska stridskrafter när de allierade landsteg i Normandie (Overlord) och i Provence (Anvil/Dragoon). Vapen och fallskärmssoldater skulle skickas till högplatån. Vercors skulle bli en tredje front.

I gryningen den 6 juni 1944 inleddes landstigningsoperationen i Normandie. Några dagar senare började motståndsmännen, eller maquisarderna, sitt uppror uppe på Vercors. Till Alger, där general de Gaulles exilregering också fanns, skickades ett segervisst meddelande: ”Vi är mobiliserade! Vi väntar på vapen och fallskärmssoldater! Det Fria Frankrikes republik har återuppstått!” Vercorsstyrkan hade nu drygt 4.000 maquisarder under vapen. Svagt utrustade och nästan helt utan stridserfarenhet skulle de strida mot de stridsvana tyska förbanden som fanns i Grenobleregionen.

Den 21 juli brakade helvetet loss. Motståndsmännen trodde inte sina ögon när de såg vad som hände. De hade anlagt, i princip för hand, en enkel landningsbana på slätten vid Vassieux-en-Vercors, tänkt för allierat flyg. Nu landade tyska glidflygplan där och ur dem stormade ett hundratal soldater. Hårda strider började och några dagar senare kom en andra våg med tyska förstärkningar.

Den tyska straffexpeditionen mot upprorsmännen fortsatte obevekligt. Desperationen växte hos Vercors ledare. Och ännu hade ingen landstigning ägt rum på den franska Medelhavskusten (mer om detta senare). Vercors var omringat, intaget och prisgivet! Det samlade motståndet var brutet. Maquisens ledare utfärdade den 23 juli order om att motståndsmännen skulle dela upp sig i grupper och söka sig in i skogarna och efter bästa förmåga föra det fria kriget.

Tyskarna intensifierade nu jakten på maquisarderna och gav sig dessutom på civilbefolkningen med besinningslös grymhet. Byn Vassieux och några andra byar hade valts ut för att tjäna som exempel på bestraffning. I Vassieux mördades mer än 200 människor under bestialiska former. Även i andra byar drog de tyska soldaterna fram med stor hänsynslöshet. Hus raserades. Boskap och spannmål beslagtogs och fördes bort. Sina sårade hade maquisens läkare och sjuksköterskor gömt i en grotta, Grotte de la Luire. Den hittades av en grupp alpjägare. De sköt dem som var svårast sårade, medan de övriga fördes bort till ett ovisst öde.

Vilka var de män som gjorde sig skyldiga till dessa illdåd? I böcker som behandlar den tyska straffexpeditionen mot Vercors befolkning och motståndsmännen sommaren 1944 brukar läsaren träffa på beteckningen ”mongoler”. De var bland annat krigsfångar från östfronten och medlemmar av tyska straffbataljoner. Dessa ”mongoler” i tyska uniformer hade köpt sig fria genom att göra ”drängtjänster” åt SS och tyska arméförband. De var mycket fruktade i Frankrike, eftersom de var kända för att begå obeskrivliga övergrepp mot civila och tillfångatagna motståndsmän. Deras metoder att mörda var rent av sadistiska har ögonvittnen berättat. Även reguljära tyska soldater ingick givetvis i förbanden och deltog i massakrerna.

Den 5 augusti lämnade de sista tyska soldaterna Vercors. Ungefär 650 maquisarder hade stupat. Över 200 civila hade dödats, byar hade lagts i ruiner. Den tyska expeditionsstyrkan fick också betala ett pris – ca 200 i döda och sårade. I mitten av augusti, bara en dryg vecka efter den tyska straffexpeditionen, var Grenoble befriat.

▪ Kaj Odelstål
Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: