Arbetarklass i existentiell kris

Bild: Éduard Louis.

[190529] Intersektionalitet heter det visst på akademisk jargong, det banala faktumet att människor är mångsidiga och varken kan och bör reduceras till en identitet. För vi har alla en massa identiteter, tillhörigheter och sprickor, en mångfald aspekter som gör oss till just människor och vi befinner oss i ett rörligt samhälle.

Tanken sveper över mig när jag läser Vem dödade min far? av det lovprisade litterära stjärnskottet från Frankrike, Édouard Louis. Det är en kortroman, eller en korsning mellan vittnesbörd, appell och anklagelseakt mot vad klassamhället kan göra med en människa, i det här fallet berättarens far som lever i ett kärvt nordfranskt samhälle och mals ner av socioekonomiska umbäranden.

Tidigare har av Louis publicerat Bli kvitt Eddie Belleguelle och Våldets historia, båda synnerligen väl mottagna av kritiker över hela världen.

Romanen börjar med en iscensättning, en urscen där far och son står nära varandra, men utan kontakt. Enbart sonen talar och ”(i)bland nuddar de vid varandra och får hudkontakt men till och med då, till och med i de stunderna är de fortfarande fjärmade från varandra. Det faktum att sonen talar och endast han är brutalt för dem båda: fadern är berövad möjligheten att berätta om sitt eget liv och sonen söker ett svar som han aldrig kommer att få.”

Återigen behandlas förhållandet mellan far och son, som så ofta tidigare i litteraturen. För vi blir liksom aldrig kvitt våra föräldrar, inte heller våra barn, när den täta väv som kallas livet vävs. Men denna skildring är långt ifrån klichéartad och en i mängden, utan här framträder dagens hårda globalsamhälle och dess utslagningsmekanismer utan förskönande omskrivningar och omvägar. Inte heller saknas komplexitet. Åtskilligt för tankarna till Åsa Linderborgs Mig äger ingen, men här har globalkapitalismen gått framåt och omgivningen är råare.

Fadern är en lågutbildad grovarbetare, av en sådan sort som dagens senkapitalistiska samhälle tenderar att rationalisera bort, marginalisera och degradera. Ursprunget beskrivs så här: ”Du föddes i en familj med sex eller sju barn. Din far arbetade på fabriken, din mor var hemma. De hade aldrig upplevt något annat än fattigdom. Det är det enda jag har att säga om din barndom.”

Dessutom dricker fadern långt för mycket, beter sig rått och sätter krokben för sig själv och sin omgivning. Våld är en ständigt närvarande faktor i skildringen; både fysiskt våld och de ständiga hotelser och glåpord som haglar. Även främlingsfientlighet och rasism gror i denna marginaliserade miljö. För någon måste man ju skylla eländet på, lättast blir att sparka på den som också är utsatt, men därtill annorlunda.

Vid sidan om klass berörs maskulinitet. Det är en sista utpost mot det stup som fadern och hans gelikar rör sig mot – att minsann vara man, trots att man är arbetslös, lågutbildad och oönskad i det moderna kunskapssamhället. Att knyta näven, supa och vråla är en av få förvridna gester som återstår, nu när jobben och kvinnorna drar sig undan från de gamla rostiga industriorterna. Samtidigt blir denna typ av manligt beteende ett sänke och ett stigma i ett samhälle som kräver flexibilitet, social smidighet och kommunikativitet – just sådana egenskaper som traditionellt kodas som kvinnliga. Inte speciellt förvånande lämnas fader av sin fru som får nog. Därmed går denna skildring på tvärs med den typ av programmatisk feminism som gör gällande att män alltid är överordnade kvinnor, i alla lägen och överallt.

Att sonen också uppvisar tecken på vara ”omanlig”, rent av homosexuell, gör inte saken lättare i denna unket marginaliserade machomiljö, där manligheten blir en sorts sprucken och solkig flytboj bland drunknande. Att sonen flyr till Paris, blir akademiker och sedermera upphöjd författare förändrar styrkeförhållandena och förvrider perspektiven. Distansen och förfrämligandet ökar.

Louis gestaltar osentimentalt och precist, vänder och vrider på perspektiv, utan att för den skulle bli teoretiserande eller vältra sig i det såriga. Texten riktas ofta till ett du, till den där den där förbrukade femtioåriga fadern som saknar förmågan att uttrycka sig annat än i svordomar, förmaningar och vrål. Ibland öppnas en glänta till något annat – en ömhet, en förståelse, en kärleksfullhet. Blott frasen ”Ofta tycker jag mig älska dig”, vittnar om komplexiteten i klassresenärens blick bakåt, på sin förfallna och försupna fader.

En eländesskildring kan tyckas, men ändå finns här den där svårdefinierade litterära kvaliteten som lyfter verkligheten, som får det mörka att blänka och det tröga att röra sig.

▪ Erik Cardelús

Bild: Éduard Louis. Foto: Arnaud Delrue.

Bokomslag
Éduard Louis
Vem dödade min far?
Wahlström & Widstrand 2019

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: