Konsten att återvända

Dorateatern - Röda bönor the föreställning

[190723] Varje gång jag har anledning att tala om vad det vill säga att skriva kritik, betonar jag vikten av, att undvika varje utlåtande huruvida något är ’bra eller dåligt’. Det skall man överlåta till åskådaren, lyssnaren, läsaren att ta ställning till utifrån egna förutsättningar. I annat fall gör man konstverket en otjänst.

Vad man däremot skall göra utifrån en bredare erfarenhet är att så långt möjligt ringa in, inte hur men vad. Erfarenheter som vuxit fram ur studier och liv. Det finns inga gränser för vad en kritiker kan ösa ur, det finns intet rön, som inte vid ett visst tillfälle kan vara av yttersta värde. Och då är vi framme vid den delikata uppgiften jag åtar mig, att ta ställning till en teaterföreställning där jag själv är en del av ursprunget, där jag och mitt samarbete med en grupp kvinnor från Lund för nästan femtio år sedan i den råfeministiska och för tiden ovanligt frispråkiga sånggruppen Röda Bönor tas till utgångspunkt för ett historieberättande av en teatergrupp som är i mitt äldsta barnbarns ålder.

Dorateatern – poster för föreställning Det säger sig självt att det är ett sällsynt privilegium att bli erbjuden en sådan våldsam minnesupplevelse liksom jag, i förhållande till de premisser jag skisserade ovan, må sägas ha det förhållandevis väl förspänt!

Dessutom äger allt detta rum i en period som fortfarande gungar i svallvågorna efter metoo, en kvinnomanifestation av minst sagt annorlunda karaktär, men det är en diskussion vi får lägga åt sidan den här gången.

Dorateatern är inte en grupp som drar sig för svåra ämnen. Sångmaterialet i Röda Bönor har sina egna komplicerade vindelgångar och tonfall, där aspekter av kvinnofrågan och de politiska frågorna bryts mot varandra. Tidigare har teatern fördjupat sig i Valerie Solanas komplicerade öde (som i Turteaterns version i Stockholm väckte sådan uppståndelse, att den måste förses med säkerhetsvakter). De verkar snarare dras till livets svårhanterliga drag än sky dem, vilket de har gemensamt med temana i Röda Bönors sånger, som slog igenom med sin uppriktighet och fräcka tydlighet. Det gör det totalt fascinerande för mitt äldre jag att på detta sätt få återvända till ungdomens passioner och kval, lyssna till det sätt på vilket de fann sina första formuleringar och melodislingor – framförda en gång till, i en helt annan historia, vilken de således också blir en del av.

Dorateatern utstrålar en bestämd typ av friskhet och stark iakttagelseförmåga och, med reservation för att detta är den enda föreställning av dem jag hittills sett, en stil på scenen som är påfallande fri och framför allt mycket snabb. Sålunda lyckas det dem att jonglera med och mellan låtarna på de två vinyler pionjärgruppen producerade: Röda Bönor och Sköna Skrönor, så att de flätas ut och in i varandra tills de tycks ha blivit ett – nu lyssnar vi till samtidigheten i ett antal singer-songwriter’s bilder av de första stapplande stegen i tredje generationen kvinnofrigörelseliv, i ursprungsgruppen urskiljs fem individuella textförfattare och lika många melodimakare om jag inte räknat fel. Dororna rammar anslaget genom att delvis använda de gamla skivinspelningarna som doagrund tillsammans med två levande musiker på scenen, vilket fungerar utsökt. De modulerar fram en kombination av hängiga trasdockor och morska brudar i en underhållningsform som hålls öppen mot den jublande publiken. De ryggar inte tillbaka för det groteska, utan tar ut svängarna åt alla håll.

Någonting ligger kvar från tiden fyrtio år tillbaka, något är möjligtvis lättsammare i dag. Röda Bönor följdes av solo-album som Kaya Ålanders Kaya (1989), där Röda Bönors musikaliska ankare fick sitt välförtjänta utrymme och min egen Sånger om Anne-Marie och andra häxor (1979), där jag tuggade igenom det feministiska kvinnotemat och lät raljansen slå följe med en stämning av sönderfall och förtvivlan.

På Dorateatern går man vidare i en samtidssatir som på ett annat sätt har lyft från varje sentimentalitet, har ett självförtroende i botten av modernt snitt, vilket är en förutsättning för varje bestående frigörelse. Fortsättning följer, Mikael Wiehes Theodorakis-inspirerade rader dyker upp, att

en enda sak är säker, och det är livets gång;

att allting vänder åter, att allting börjar om –

 

och sångerna om livet, som aldrig kan förstummas

ska nya röster sjunga, ska nya röster sjunga.

 

Folk tycker om dessa röster eftersom de förutsätter mod. Nu som då jublade publiken mot Dorateaterns medlemmar, temperaturen i lokalen hade stigit åtskilliga grader när föreställningen var slut, ett nytt jättesteg mot friheten, på nya unga ben – oh, to be young again, som Judi Dench sade i My week with Marilyn

 

 

 

▪ Kjerstin Norén

 

röda bönor the föreställning fritt efter:


Röda Bönor
, MNW 1977

Sköna Skrönor, MNW 1978

spelare: Linn Mattsson Tillberg, Johanna Sjölin, Frida Gällblad, Mikaela Eriksson och Anges Malteson

musiker: Paulina Petersson och Nelly Theander

 

Dorateatern på Far i Hatten i Malmö Folkets Park
24 och 25/7 2019

 

My week with Marilyn
regi: Simon Curtis
UK 2011

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: