Dråplig och dystopisk destruktion av dekadens och upplysningsfilosofi. Fredrik Evers gör ett paradnummer på Göteborgs Stadsteater av Lucas Svenssons och Emil Graffmans dramatisering av Michel Houellebecqs roman Underkastelse. Bör avnjutas för sitt skådespeleri och begrundas för sitt innehåll. Läs mer
Jag lärde känna verklighetens Gösta Berling i en kvinnas gestalt. Hon var mor till min dotters bästa väninna i skolåldern och hon är den unga kvinnan i Tove Ditlevsens roman Wilhelms værelse (Wilhelms rum) där Malene, som hon heter i verkligheten, var älskarinna till författarinnans man. Mannen var den kraftfulle redaktören för Ekstra Bladet i Köpenhamn, Victor Andreasen, vars kvinnohistorier så vida överstiger kampanjmaterialet vi för närvarande omges av, att de senare kunde förpassas direkt till barnkammaren. Läs mer
Några av Västsveriges lysande exporter till Stockholms teatrar firar nu triumfer på Dramaten. På två dygn lyckades Britt Nordberg pricka in tre nyproducerade guldkorn, Mattias Anderssons Uppenbarelsen, Andreas T Olsson i Niklas Rådströms monolog När det kommer till kritan samt Reine Brynolfsson som Oidipus. Omtumlande och imponerande. Läs mer
Ett unikt tillfälle att uppleva danskonst i världsklass erbjuds nu på Göteborgsoperan. Mellan De sju dödssynderna och Fantomen på Operan har husets dansensemble kilat in sig med ett konstverk som får hakan att falla inför en koreografi som saknar motstycke. Skid heter verket och ges i par med två nypremiärer. Läs mer
Föreställningen Karl Gerhard artade sig till något av ett lustmord på minnet av en svensk underhållningsikon. Räddningen är att Tomas von Brömssen så vördnadsfullt lyckas porträttera honom. Men Gerhards politiska betydelse och konstnärskap får dessvärre stå tillbaka för hans privatliv. Synd. Läs mer
Det är grymt att behöva skriva att sista chansen för allmänheten att se föreställningen Antarktis av Regionteater Västs dansensemble är den 2 november i Borås. Sex dansare och fjorton storbandsmusiker skapar ett både vackert, roligt och allvarligt scenkonstverk som borde ges bättre chans att nå ut också till en stor vuxenpublik. Läs mer
De sju dödssynderna på Operan har hård konkurrens i mitt minne. Jag såg den första gången 1966 eller 67 på Tivolis konsertsal i Köpenhamn, det var med Gisela May och Berliner Ensemble, jag var i sällskap med den stora kärleken i mitt liv, som jag inte kunde få, men nu satt vi där, nyradikala, suktande efter den äkta scenkonsten och drabbades av ett brechtskt kulsprutesmatter, det var oemotståndligt, på den tiden otvetydigt. Läs mer
Victoria Olmarker lyckas suveränt att med det mest finstilta kroppspråk precisera den ekonomiska manliga elitens diskreta charm. Satiren om tidningshuset Stampen är en elegant beskrivning av hur verkligheten överträffar dikten. Samtidigt på Göteborgs stadsteaters lilla scen i källaren tar ett extremt spelsätt näst intill udden av Sartres frihetsdrama Flugorna efter antik förlaga om makt, skuld, hämnd och hat. Missa inte dessa två föreställningar! Läs mer
Ett litterärt föräldrauppror av det mer osannolika slaget har blivit fartfylld familjeteater i Angered. 3000 meter naturhampa har med 6400 knutar skapat ett jättelikt nät att simulera den skog av träd som Italo Calvinos rebelliske gosse flyr upp i. Fyra skådespelare klarar av att besätta en stor del av det myller av figurer som berättelsen omfattar och jag har hjärtligt roligt åt det mimiska, akrobatiska och burleska skådespeleriet. Läs mer
Fyra kvinnogestalter ur historia och dikt har intagit var sin Göteborgsscen – Kristina, Shen Te, Jeanne d´Arc och musikalens Christine Daaé. Ingen dålig kvartett. Tillsammans väcker de en rad frågor om godhet, kärlek och fanatism. Ändå är det en man som till sist ger mig en känslomässig kick. Fred Johansons operafantom gör mig andlös. Läs mer