Vad gör jag här

[050228] Av Lukas Moodysson
Urpremiär på Backa Teater 19/2. (Spelas t o m 13/4, från 15 år)
Bearbetning: Mats Kjelbye, Rasmus Lindgren
På scenen: Rasmus Lindgren
Regikonsultation: Wiveka Warenfalk
Scenografikonsultation: Fridjon Rafnsson
Scenteknik: Stefan Kirchhoff
Rekvisita: Lajla Venåsen
Ljus: Peter Moa
Ljud: Jonas Redig

Också Lukas Moodysson är en ”kamera”, en författare som gjort lycka med sina filmer, med att se verkligheten genom kameraöga. Redan i inledningen av monologen öppnar Lindgren bagen som han har i handen och kastar ut en hög film på golvet. Här, tycks han vilja visa, är en som upplever världen med ögonen. Men där upphör likheten med Isherwood, ty medan han först och främst är en kylig iakttagare, tar Moodysson ställning och vill påverka.

Det är tankegods från Platon till George Bush som strös runt i rummet likt de små papperslappar som skådespelaren då och då kastar upp i luften eller fäster i fonden. Jag har för mig att jag läst någonstans att Moodysson tar halvt avstånd från den här texten som en ännu inte färdig dikt? Jag kan ha fel, men det skulle inte förvåna mig ifall dikten tillhör de som författaren lämnat ofullbordade för att gå vidare i sitt skapande.

Moodysson har ett förflutet som ”spoken poet”, att framträda och läsa sina dikter på t.ex. Hultfredsfestivalen. Hans texter är gjorda för att läsas högt. Det gör dem till tacksamt material för en monologartist och Rasmus Lindgren förvaltar det väl. Jag tycker att många unga med ambition att uppträda och spela monologer, blivande stå-uppare och andra, ska gå på Backa -teatern och ta del av ”Vad gör jag här”. Lyssna inte bara till vad som säjs utan också hur det säjs, hela tiden med ett kontrollerande öga på framförandet, inget oartikulerat skrikande, inget häftigt tal ihop med häftiga rörelsen; Lindgren bemödar sig om att uppträda som textens tjänare, inte dess herre.

Det befriande slutet tänker jag inte avslöja, bara fresta med.

/Åke S Pettersson

”Vad tur att jag kom hit och fick se det här!” tänker jag när jag sitter på Backateatern och Rasmus Lindgren i sliten täckjacka och ful mössa just har dragit igång med monologpjäsen Vad gör jag här.

”Sicken bra text och så känsligt spelad!” tänker jag efter en halvtimme. Och när jag suttit framåtböjd i en hel timme för att inte missa en enda stavelse eller gest har jag tårar i ögonen och tänker: ”Dendär Moodysson är en oerhört skicklig manipulatör. Hans texter är en smaklig blandning av allt som kan göda ens känslor: engagemang, ilska, vädjan, skräck, nostalgi, ironi, humor och så tillslut sentimentalitet. De suger en till sig, så att man blir beredd att hålla med om allt. Efteråt får man fundera om man verkligen gör det.”

Föreställningen framstod nästan som en förädlad form av stand up – lika vädjande, men utan plumpheter och ölservering. Men Åke! – jag tror ändå att Rasmus Lindgren tillfogade texten något extra, och inte bara var dess tjänare. I hans mun blev den liksom mindre aggressiv och mera varm.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: