Måsen

[050228] Av Anton Tjechov
Översättning: Lars Kleberg
Premiär på Stadsteatern i Göteborg, Stora Scenen 25/2 (spelas t o m 21/5)
Regi: Carolina Frände
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Kajsa Larsson
Ljus: Max Mitle och Lars Östbergh
Dramaturg : Nadja Gabay
Mask och peruk: Gunnar Lundgren, Elisabeth Wigander
Musik av: Hugo Alfvén, Wilhelm Peterson-Berger, Dag Wirén, Jan Johansson, Anna Ternheim
Medverkande: Mariann Rudberg, Oskar Thunberg, Henric Holmberg, Mia Höglund-Melin, Thomas Nystedt, Carina Boberg, Hanna Bogren, Richard Turpin, Johan Karlberg och Tjelvar Eriksson

Det som först slår mig är hur njutbar och aktuell denna milt ironiska komedi från 1895 känns. En del av äran för det tillkommer Lars Klebergs nyöversättning.
Ingen antikverad sentimentalitet får fotfäste i dessa fräscha, mångtydiga och dammfria repliker. Och med hjälp av dem låter regissören pjäsen spelas just så lättsamt, distanserat och humoristiskt som Tjechov lär ha velat. Åtminstone till att börja med.

Scenen är ett gods på den ryska landsbygden. Där finns en skröplig gammal godsägare som ständigt längtar till staden. Hans syster – en amper och framgångsrik skådespelerska som kommer dit om sommaren, med sin älskare – en framgångsrik författare vars veka självkänsla hon omhuldar så till den grad att hon inte orkar med sin son – en ung man, vars febriga författardrömmar hon inte tar på allvar.

Djupt upptagen av honom är däremot förvaltarens dotter – en sorgsen och burdus flicka med alkoholproblem, vars kärlek förblir obesvarad. För sonen är olyckligt kär i en annan flicka från trakten, som mest av allt beundrar hans mamma och vill bli skådespelerska som hon. Persongalleriet kompletteras av den grovhuggne men teaterintresserade förvaltaren och hans försummade och kärlekskranka hustru, en desillusionerad läkare som mottar allas förtroenden och samtidigt förespråkar vetenskaplighet och förnuft och en naiv och känslofull skollärare, som är olyckligt förälskad i förvaltarens dotter.

Alla dessa människor rör sig liksom i cirklar runt varandra och förklarar sig själva genom att prata med de andra.

När jag sitter där i mörkret och tittar ner på den upplysta scenen får jag plötsligt för mig att Tjechovs figurer är släkt med figurerna i Tove Jansons Mumindal. För alla framstår de som lika ohjälpligt löjliga och rörande – med sina mänskliga svagheter och sina obotliga drömmar. Och runt dem skapar författaren en atmosfär som är humoristisk och ändå samtidigt poetisk. En vänligt distanserad, utan fjäsk. Där man mår bra av att vistas. För allt är genomsyrat av förlåtelse och förståelse. Av en beslutsam, nästan revolutionär tolerans.

Slutet av föreställningen njuter jag mindre av. Där upplöses det lätta handlaget. Då framstår alla de psykologiska komplikationerna med ens som långtråkiga och obegripliga: Varför uppträder Nina plötsligt som en förvirrad Ofelia? Varför tar Konstantin livet av sig just då? Och vad är egentligen de andra figurerna för ena?

Men Henric Holmberg som spelar den gamle godsägaren Sorin är ändå rolig hela tiden. Till och med på sin dödsbädd. För varje gest och min han gör är obetalbar. Han är skröplig men stark. Han är dum men insiktsfull. Han är frånvarande men helskärpt. Eller så är han det ena och spelar det andra. Man kan inte låta bli att titta på honom. Så är det ju ofta när han är med. Men här passar han så sällsynt väl in i pjäsen. Och kanske är det regissören Carolina Frändes förtjänst att hans minspel och krumsprång får utrymme och framstår som så meningsbärande i föreställningen.

Tyvärr får ingen av de kvinnliga rollgestalterna chans att framstå som lika mångtydigt rolig.
Av någon anledning får några av dem spela upp grovt överdrivna ”humoristiska” scener som för mig framstår som rena övergreppet på Tjechovs lågmälda ironi.

/Kajsa Öberg Lindsten

Jag hade verkligen sett fram emot Stadsteaterns premiär på Tjechovs Måsen och jag kan inte klaga. Regissören Carolina Frände har visat sin förmåga i tidigare uppsättningar på teatern, Pelle Snusk och Stig Larssons Frigiven, båda 2002 på Studion. Nästa chef på teatern, kanske? Ung, begåvad och kvinna, tre egenskaper som borde göra henne kvalificerad.

Det som tilltalar mig mest i föreställningen är att hon har frilagt Tjechovs sakliga humor, den djupa livskunskap som fick honom att kalla pjäsen komedi, en insikt om livets otillräcklighet och vårt egna komiska och ologiska uppträdande på trots av vad vi vet. ”All genuinely intellectual work is humorous” påstod Bernhard Shaw.

Anton Tjechov var läkare och märkt av den tuberkulos som skulle döda honom tio år senare när han skrev sin pjäs och han tycks ha försonat sig med att hålla till godo med vad som bjuds. Antagligen är det just det som drev honom att ge sina fyra sena pjäser en form som inte liknar något som setts dittills i teaterns historia. Han gjorde rent hus med tidens sätt att skildra människor. Han befriade sig ur konventionernas trygga famn, släppte taget och beskrev tillvaron sådan som han visste att det var. Han måste ha jublat medan han föll.

Pjäsen blev snabbt favorit bland skådespelarna. Stanislavskij skriver att i Tjechovs pjäser kan man inte spela, man måste ”vara d.v.s. leva, existera”. Han grundar detta på att rollerna är så mångskiftande, så rika att man inte kan närma sig dem bara från ett håll. Jag tycker att Stadsteaterns skådespelare lyckas utmärkt med detta.

Hanna Brogren har sluppit ut ur unghustrurollerna och gör en kärv, olycklig och smygsupande Masja. Mia Höglund-Melin, nyss hemkommen från kriget i Partille, förvaltar väl (invändning: se nedan!)den känsliga rollen som Nina, pjäsens tragiska dubbeloffer, för kärleken till Trigorin och för sitt val av yrke: skådespelerskans. Det är hon som är Måsen, en symbolisk beteckning hon tar sig efter den mås som hennes uppvaktande Konstantin skjuter för nöjes skull.

Marianne Rudberg är ett nyckfullt slagskepp i rollen som den firade skådespelerskan Arkadina som älskar Trigorin, älskar synnerligen handgripligt, slänger upp den småväxte författaren på bordet och kastar sig över honom. I rollerna som förvaltarparet på godset gör Carina Boberg och Thomas Nystedt utsökta och roliga insatser. Den långe och magre Tjelvar Eriksson mäter scenen i två språng som skolläraren som älskar Masja som i sin tur älskar Konstantin. Som denne såriga yngling, den roll som jag tror att Stanislavskij gav sig själv vid premiären i Moskva 1896, spelar en ny bekantskap, Oskar Thunberg, känsligt och uttrycksfullt.

Richard Turpin var ytterligare en ny person på scenen i Göteborg. Han har mest sysslat med regi på olika teatrar i Stockholm och i presentationen av honom i programbladet nämns han som skådespelare, men anförs inget exempel på någon roll han spelat. Men att han är en dugande aktör övertygar han genast om. För rollen som författaren Trigorin verkar vara klippt och skuren, som det så ofta är med utmärkta skådespelare.

En annan klippt och skuren är vår gamle bekanting Johan Karlberg som kan lägga ytterligare en triumf till sina övriga i rollen som läkaren Dorn, som en sovande vulkan som får ett häftigt utbrott i en passionerad stund tillsammans med förvaltarns hustru. Det är han som för Tjechovs talan, det resignerade förnuftet.

Jag trodde, när jag såg Henric Holmbergs namn i samband med Måsen, att han skulle spela doktorn eller kanske rent av Trigorin, en roll som man brukar ge till skådespelare med en viss intellektuell framtoning, men han hade istället begåvats med den verklige dumstruten, morbror Sorin, som låtit livet passera förbi sig medan han suttit 28 år i distriktsdomstolen. Börja leva när man är sextio? fräser doktorn och slår undan argumenten för pensionssparande. (Man blev inte så gammal på den tiden; själv var Tjechov 44 när han led av.) Holmberg är rörande, rolig och sann.

Negativa synpunkter:

Dekoren är obegriplig. Varför är villan på gården så påver? Varför hänger fönsterlufterna på sniskan på sina gångjärn? Varför är en del rutor trasiga? Plus dock till de olika tavlor som prydde den vänstra väggen.

Teatern i teatern. Konstantin har skrivit en pjäs där Tjechov parodierar dåtida fransk symbolism. Men varför i all sin dar måste Nina spela över så häftigt? Så usel är inte texten. När jag hörde den första gången som gymnasist i radioteatern berörde den mig och fortfarande lämnar den mig inte likgiltig.

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: