Hon ger vardagligheten ett ansikte

[050414] Gerda Antti skriver nära, starkt och intensivt. Hon förstår att ge de vanliga sin röst; skriver deras biografier som inte skriver dem själva. Det kanske märkligaste är att mitt i svärtan, eländet och sorgen finns glimtarna, eruptionerna, livet som i sig själv är resistensen mot ickelivet. Ett slags förtvivlans mod som ger kraft nog att leva så länge som det går.

Novellens form känns helt rätt. Ger plats för läsaren att pusta mellan scenbytena, ställtid. Tid för distans. (Märkligt nog i Anttis stil just distanserad men uppnår därmed sin motsats, sin närhet.) De udda russinen i samhället, vilka är det? Varifrån kommer det litet avvikande? Vad är normalitet? Här tar Antti ut svängarna på sitt lugna sätt – för inuti lever de, inuti analyserar och prövar de sig fram men i vardagen råder gråheten. Det är i de till synes små nyanserna spänningen blir till. Skollärarinnan som tänker igenom sitt liv, revolterar. Alkoholistens barn, alla har det gemensamt att de blivit någon annans dramaturgi, delar i andras scenografi. Vad krävs för att själv bli regissör? ”Joakimlördag” är ett utmärkt exempel på detta.

Livet är inte att vegetera, det är samspel. Men på vems villkor? Om villkoren inte ens satts av någon nu levande person; sociala arv som skapar så snäva gränser för självförverkligande att de med cynisk mekanik ständigt regenererar samma spelplaner och samma roller.

Det är i teaterns termer som Anttis noveller beskrivs bäst, antingen de handlar om utsatta barn eller vuxna (de är också barn i relation till sina liv). I det lågmälda finns en glöd, i det distanserade en outhärdlig närhet. Det gör ont att läsa vissa noveller, och det ska göra ont:. läsningen har tagit, skapat vidare tankar, dragit in läsarjaget. Litet förbannat blir jag också, uppjagad på samma sätt som när jag läser om autistiska flyktingbarn eller tortyr i kvällspressen. Dit vill Gerda Antti föra sina läsare. Till en punkt där vardagens offer blir synliga. Till funderingar om vem som är offer och vem som är bödel. Till individens ansvar för hela det mönster hon är en del av. Och hon gör det spännande, hon låter läsaren vaggas in i något slags trygghet som när som helst, kanske i nästa ord eller mening, brister och blottar det fantastiska.

Undertexten andas skuld, den kollektiva skuld som innebär att inte våga se, inte våga säga ifrån, inte orka engagera sig. För uppgiven är inte Antti. Hon anvisar inga vägar, hon konstaterar men gör det på ett sätt som ger öppningar för alternativa liv, alternativa samhällen. Men alternativet är läsarens sak, debattörens och ytterst alla individers i varje samhälle. Den sista novellen ”Platsen där vi bor” handlar om just detta, om grunden för ett samhälleligt liv, om det ansvar ingen får eller kan avhända sig. ”Ungjälvar” borde vara obligatorisk läsning för alla innehavare av maktpositioner i vårt samhälle. Inte bara politiker. I det samspel som kallas samhälle har alla makt, du och jag och din granne.

▪ Uno Nilsson

bokomslag
Gerda Antti
Ungjävlar
Bonniers 2005

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: