[050414] Joyce Carol Oates är fascinerande produktiv. Det strömmar böcker från henne. Oftast stora tjocka volymer. Den senaste är dock en liten tunn och till synes oansenlig sak. Historien i den skulle kunna vara en sidohistoria ur ett av hennes mer omfattande verk. De som ibland brukar vara så omständliga att man blir otålig vid läsningen.
Så inte Våld. Här har Oates kokat ner sin berättelse till dess innersta beståndsdelar. Det känns som om allt som berättas är helt nödvändigt. Vissa saker får vi inte riktigt veta, men vi anar dem och de är ofta de allra mest obehagliga sanningarna.
Var kärleken som antyds i undertiteln finns i denna tunga historia får vi också tänka ut själva. Är det kärlek att hämnas? Är det kärlek dottern till den kvinna som grymt våldtas i bokens början, känner för polisen som först kommer till platsen? Är det kärlek som långt om länge får mamman att gifta om sej?
Att det inte är kärlek som driver en våldtäkt är det ingen tvekan om här. Inte heller är det medmänsklig kärlek som möter ett brottsoffer som så väl behöver den.
När den första våldtäkten är över vidtar nämligen den andra. Den som rättsväsendet begår eller i varje fall inte förmår stoppa. I rättssalen ifrågasätts offrets heder. ”Vad tänkte hon på? Gå genom en mörk park mitt i natten. Med sitt barn i släptåg dessutom. Och fest hade hon varit på. Säkert hade hon druckit. Och såg hon inte för utmanande ut? Kanske hade hon velat från början? Kanske rent av tänkt ta betalt?” Osv. Argumenten känns igen. Förövarna blir fria med hjälp av en skrupulös advokat som gör vad som helst för pengar. Mycket pengar.
Våld är historien om en gruppvåldtäkt. En mamma och hennes dotter trakasseras av en flock testosteronstinna och drogpåverkade unga män sent en natt i en park. Flickan lyckas smita undan och mamman lämnas så småningom att förblöda. Mirakulöst överlever hon, men naturligtvis blir livet sej aldrig mer likt. Vare sig för henne, hennes dotter eller för den polis som först hittar dem.
Nästan vilken annan författare som helst hade förmodligen fallit för frestelsen att göra honom till en osannolikt god räddare, men så enkelt gör inte Oates det för sig. Hennes värld är mer komplex än så. Den här polisen är en före detta soldat med stor fascination för skjutvapen. Men han är samtidigt småbarnspappa med ett par barnskor hängande i bilens framruta.
Vem är ond och vem är god? Och kärlek? Finns den? Det är ingen upplyftande roman Oates skrivit. Den väcker mängder av frågor. Vilket förstås är bra. Varför låtsas att livet är lätt?
