Viktigt ha rätt fokus för alla tidskrifter

[050414] Jag var i Krakow i förra våren. I samband med detta fick jag höra en historia från tiden före murens fall. Det härjade en influensaepidemi i staden och kön till apoteket var lång. Alla behövde penicillin. Kön ringlade sig ut på gatan. Problemet var att penicillinet höll på att ta slut. Det räckte bara till tio personer och i kön stod det tjugo. Den salomoniska lösningen blev: Vi delar på det som finns. Alla får lite. De tjugo personerna fick dela på penicillin till tio. Resultatet var naturligtvis att ingen blev frisk.

Så är det idag med det statliga stödet till kulturtidskrifter. Anslagen har urgröpts; och det som återstår fördelas på ett sådant sätt att ingen blir riktigt hjälpt. Alla får lite. Sanningen är nämligen den att de tidskrifter som har de allvarligaste ekonomiska problemen är de som är störst och får största delen av den krympande statliga kakan. Detta är en problematik som vi brottas med i den grupp på Kulturrådet som har att ta fram förslag på beslut om tidskriftsstöd.

”Följ pengarna och du ska finna argumenten” skriver Christer Wigerfelt i sin replik på min artikel. Visst. Det var det jag kallade det ”pragmatiska” argumentet mot att nättidskrifterna ska få del av just de fattiga slantar som staten anslagit till kulturtidskrifter. Om dessa, i många fall högklassiga, publikationer släpps in i kulturtidskriftsstödet kommer detta att späs ut ytterligare på ett sådant sätt att det riskerar att bli meningslöst. Små och ideellt drivna tidskrifter kommer att klara sig. Men de lite större, med lite högre ambitioner – Res Publica, Aiolos, Glänta, Paletten, Karavan, Socialpolitik, Opsis Kalopsis, KRUT, 00-tal, Bang, Ord&Bild, Danstidningen och flera andra – riskerar att gå i kvav. För svensk intellektuell debatt vore det en smärre katastrof. Så visst, jag värnar dessa tidskrifter fortsatta överlevnad.

Wigerfelt skriver om den latenta konflikten mellan pappers- och nättidskrifterna. Och ja, den finns där som ett hot. Samtidigt är mitt intryck att det också finns många tecken på ömsesidig förståelse, respekt och vilja att stödja varandra. Kanske är det just hos de hårt prövade redaktörerna för papperstidskrifterna som nätredaktörerna kan finna störst förståelse för sina krav. Man känner villkoren. Förstår vad det handlar om. Solidaritet är en dygd som växer fram mellan dem som förstår att de behöver den.

Nej, hellre än en kamp mellan papper och nät skulle jag önska mig en gemensam plattform för att slåss för rimligare villkor för småskalig publicistisk verksamhet. För att fler röster ska höras än de som släpps fram i de dominerande medierna. Vad skulle pappers- och nättidskrifterna kunna enas om? Hur skulle en gemensam mediepolitisk plattform kunna formuleras?

Ett tema i Wigerfelts text handlar om bristen på kulturpolitiska visioner. Om detta är jag helt överens. Det saknas nytänkande på kulturpolitikens område. Men varför inte anta en sådan utmaning? Varför inte försöka formulera framåtsyftande kulturpolitiska målsättningar på medieområdet?

Jag menar att nättidskrifterna måste agera med stort självförtroende när man utformar sina krav och målsättningar. Man representerar en mångfald i media som är demokratiskt viktig och man arbetar i ett medium med en stor, ännu ej realiserad potential. Det var detta som jag i min artikel kallade det ”utopiska” skälet mot att inkludera nättidskrifterna i kulturtidskriftsstödet. Man behöver inte tillgripa Manuel Castells för att förstå Internets betydelse; det räcker med att se hur nätet vuxit de senaste decenniet för att åtminstone ana dess utvecklingsmöjligheter. Internets sociala och politiska konsekvenser har vi fortfarande svårt att föreställa oss. Vi befinner oss i början på en stor omvälvning.

Tror man på gemensamma politiska lösningar, på att staten har en viktig roll att spela och på ett offentligt stöd till kulturlivet – ja, då bör man kunna enas om att det krävs kulturpolitiskt nytänkande i denna nya mediala situation. Tyvärr ser vi inga tecken på något sådant, varken från kulturdepartement eller myndigheter. Men då får vi väl formulera det själva då! Försöker man sig på det, då tror jag att kulturtidskrifterna och nättidskrifterna – och deras respektive organisationer – snart skulle finna att man är ense om ganska mycket. Det är en god utgångspunkt om man vill åstadkomma politisk förändring.

Rent konkret: Jag tycker att de båda föreningarna FSK och FSN ska formulera en gemensam kultur- och mediepolitisk plattform. Man ska kräva att villkoren för kulturtidskrifterna säkras och förbättras och man ska kräva – och gärna ge förslag till utformningen av – en offensiv kulturpolitisk satsning på nya medier (dvs webbaserad konst och samhällsdebatt).

Det vore mer konstruktivt – och roligare – än att krypa under statens bord och slåss om de smulor som råkat falla ned.

▪ David Karlsson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: