Profesora

[050414] – En faktalevans av en superlärd kvinna med trummaskin
Av Catti Brandelius
Gästspel av Riksteatern/Jam på Pusterviksteatern 13-14/4
Medverkande: Catti Brandelius och Marcella Svensson
Teknik: Vendela Fredricson
Musik: Uje Brandelius
Ljus: Kalle Svensson
Producent: Linda Ajax

Denhär föreställningen är i all enkelhet väldigt bra. Catti Brandelius är självsäker, inspirerande, sökande och djupt allvarlig. Dessutom kan hon konsten att berätta en historia från scenen – på ett sätt som gör den tydlig och meningsfull.

Föreställningen handlar om kvinnor och skapande. Genom tiderna. Om kvinnor med förmåga att ta sitt eget tänkande på allvar – som därför också tillslut blir lyssnade till och uppnår sina mål. Vare sig det handlar om 1600-talet, 1900-talet eller vår nutid.

Det handlar om Hildegard av Bingen – ett smart nunne-psyko som med hjälp av suverän intelligens, bildning, hysteri och trovärdigt fradga-tuggande lyckades skaffa sig en maktposition som konungars och furstars främsta rådgivare. Om en kvinnlig målare på 1600-talet som blev den första kvinnliga medlemmen i konstakademien i Florens. Om Ellen Keys idéer om en moderlighet som inte har med kön att göra. Och om den hundra år långa vägen till en genusinriktad litteraturforskning.

Catti Brandelius berättar med overheadbilder och pekpinne. Hon har superkort vit kjol, blus med påmålad slips, högklackade svarta stövlar. Runt ögonen har hon målat stora svarta glasögonbågar och huvudet pryds av en vit bomullsbasker, som om hon stod vid bandet på en chipsfabrik.

”Vi kommer inte att hinna gå in på sådana specialområden som manslitteratur och manskonst” säger hon inledningsvis. Det är roligt. Men hennes föreställning handlar inte om manshat. Utan om att våga skapa i motvind. Om att använda motvinden som en frisk fläkt. Och en sådan drar också genom hela hennes föreställning. Den är en dryg timme kort. Och hon inskärper och upprepar sina visdomar med hjälp av sång och trummaskin, ackompanjerad av medsångerskan Marcella Svensson.

Ironin fördunklar aldrig allvaret och trummaskinen överröstar aldrig budskapet. Det är starkt.

/Kajsa Öberg Lindsten

Jag tyckte också om Catti Brandelius som professora och hon fick ordentligt gensvar (genussvar?) från den övervägande kvinnliga publiken även om den inte behövde omvändas (inte jag heller). Det man upplever är avsaknaden av måldefinition. Är det en fråga om lika möjligheter? Ska vi skapa ett nytt socialt kontrakt mellan män och kvinnor? Ska vi bannlysa den förslavande kärleken?

Eller rör det bara om det som Margareta-”Har jag gjort bort mig nu igen?”-Sjödin sa: ”Ni måste sluta behandla oss kvinnor som norrmän!”

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: