Elverksfestivalen

[050523] Manus: Peter Birro
Regi: Stig Larsson
Harald: Börje Ahlstedt
Benny: Mikael Persbrandt
Scenbild: Lars Jansson
Gästspel på Pusterviksteatern 15–17/5

PARALYSIE GENERALE
Texter av August Strindberg, utvalda och sammanställda av Reine Brynolfson och Jacob Hirdwall.
På scenen: Reine Brynolfsson
Gästspel på Pusterviksteatern 16-17/5

Elverksfestivalen på Pustervik som just har avslutats är ett välkommet initiativ som förtjänstfullt kompletterar Dans-& Teaterfestivalen. //Där har inte funnits någon svensk teater undantagandes våra göteborgska bidrag.//

För min del inleddes festivalen med Den älskade av Lisa Langseth, en monolog med Noomi Rapace. Den handlar om den unga tjejen som jobbar i personalrestaurangen på Marabou som plötsligt får en biljett till operan och upptäcker en ny värld, eller, för att använda den franske sociologen Pierre Bourdieus terminologi, kommer i besittning av en kulturell kod, som gör det möjligt för henne att börja klättra socialt. Att kunna tyda en kulturell kod ger tillträde till bildning som i sin tur ger makt.

Den klassiska musiken tar henne i sitt grepp och hon stimuleras att börja läsa böcker. Hon har öppnat ett nytt fönster och fått en ny och spännande utsikt. Hon får jobb i vaktmästeriet på Konserthuset och lär känna dirigenten Adam som blir hennes älskare, också en ny erfarenhet som inte kan ha varit helt oangenäm att döma av hur ofta hon nämner hans stora kuk.

Hon bor redan ihop med en kille och honom börjar hon nu att hata, så till den grad att hon tar livet av honom. Detta slut känns lika onödigt och påhängt som början är lovande och tankeväckande.

Noomi Rapace är naturligtvis inte utan skuld i pjäsens opåkallade avslutning eftersom hon utvecklat sin roll i samarbete med författarinnan Lisa Langseth som också regisserat. Jag noterade hur hon, när hon talade om älskarens stora kuk, tycktes finna en feministisk poäng i att behandla mannen, som i det flesta sammanhang är subjekt, som ett objekt, som någon att utnyttja, i stället för den som alltid utnyttjar.

Nästa dag stod en annan klasskamp på repertoaren: Arbetarklassens sista hjältar av Peter Birro, suveränt spelad av Börje Ahlstedt och Mikael Persbrandt i regi av Stig Larsson. Det är en i bästa mening realistisk skildring (därmed menar jag: utan symboliska övertoner, som man måste tyda som man tyder en rebus och som därför tar bort intressen för det liv som texten andas) av de sista timmarna i konstnären Haralds sista dag.

Han kan inte längre måla och han är sjuk i prostatacancer och han står just på stolen med snaran om halsen när det ringer och bankar på dörren och hans fyrtiofemåriga son Benny, lindrigt nykter, slirar in för att uppvakta farsan på hans 70-årsdag, bara att det råkade var fel datum och fel år; fast det är rätt tänkt förstås och det ger upphov till en återförening som kröns av de för första gången berör varandra djupt känslomässigt. Fadern visar sonen det optimala förtroendet av övervaka sin hängning<(OBS KOLLA!!) och sonen beviljar fadern den optimala friheten att ta detta sista språng ut ur tillvaron. Det är smärtsamt, roligt, tragiskt och rörande, så som en bra pjäs ska vara. Om det förhåller sig så att det endast är i konsten som vi kan drömma oss till en bättre värld och man som Harald fortfarande har skaparlusten kvar men saknar förmågan, inte ens kan ligga i sängen och riva ut collage ur glanspapper som Matisse, så är idén att ge sig själv kvittens i förväg inte onaturlig. Han kallas ”den nye Amelin” och får tjugofemtusen för en tavla, så han har samlat på sig tillräckligt med kulturellt kapital i Bourdieus mening. Hur det ska gå för sonen Benny är en öppen fråga. Säkert har han löst en och annan kulturell kod inom vad som kallas den bildande konsten. Peter Birro övertygar som dramatiker och jag ser fram emot den utlovade tv-serien om August Strindberg. Strindberg själv gästade Pustervik i en monolog med namnet Paralysie Generale som framfördes av Reine Brynolfsson med häpnadsväckande skärpa och uttrycksfullhet. Sanningen är konkret, säjer Hegel, och Strindberg är sannerligen konkret. Han kämpar i den här texten för att erövra naturvetenskaperna. Som framsynt tänkare insåg han att dessa skulle komma att utgöra den nya tidens kulturella kapital. Han har ett eget sätt att analysera verkligheten på som påminner om det som förekommer i Pickwickklubben där man menar att åsnor har evigt liv eftersom ingen kan erinra sig någonsin ha sett en död åsna. När kommer svalorna? Man ser att de är komna, men när och hur kom de? En samtida yngre författare, Hjalmar Söderberg, ansåg att Strindbergs Blå böcker var de roligaste som hade skrivits på svenska. Reine Brynolfsson bjöd på en underbar uppvisning i stollighetens poesi: klangen när den intellektuella yxan gång på gång hugger i stenen. - Det slår dock gnistor om den! /Åke S Pettersson På Dramatens Elverks-scen räds man inte nyskriven svensk dramatik. Två av de tre föreställningar som gästspelade på Pusterviksteatern var nyskrivna pjäser av unga svenska dramatiker: Lisa Langseths Den älskade och göteborgaren Peter Birros Arbetarklassens sista hjältar. Bägge handlar om klassklyftor och klassresor.

Den älskade är en föreställning som jag inte blir riktigt klok på. Är den allvarligt menad eller inte? Den handlar om en arbetarklassflicka som arbetar i lunchmatsal och bor i ”en ful förort”. Men som plötsligt grips av en osläcklig törst efter kultur och kunskap. Hon blir älskarinna till en gift man – en framgångsrik dirigent. (Enligt mitt förmenande är han en manipulativ skitstövel.) Tjejen, som framställs som fullkomligt tom i huvet och utan tidigare erfarenheter såväl när det gäller kultur som kunskaper och karsluskar, faller direkt för hans charm och börjar avguda honom, samtidigt som hon försöker lyssna på all musik han rekommenderar och läsa all litteratur han föreslår. Tillslut blir hon helt psykotisk, stänger in sig i en skruttig sommarstuga och mördar sin förre pojkvän.

Varför måste man framställa en ung flicka ur arbetarklassen som en utnyttjad idiot? Skall mordet på pojkvännen föreställa ett tecken på frigörelse? Eller vad?

Det hela liknar något slags artonhundratalsmelodram i modern miljö. Och kanske är det själva personskildringen som i själva verket gestaltar de klassklyftor som finns också i dagens svenska samhälle.

I vilket fall är det väl bra att en ung kvinnlig dramatiker får chans att pröva sina alster på en prestigefylld scen. Fast jag skulle önskat mig en annan pjäs.

Göteborgaren Peter Birro verkar vara mycket populär i Göteborg. När hans Arbetarklassens sista hjältar spelades på Pusterviksteatern var det slutsålt till sista platsen. Och efteråt var det stående ovationer. Välförtjänt, tyckte jag. Och det berodde inte bara på den ypperliga texten, utan också på skådespelarna: Börje Ahlstedt och Mikael Persbrandt. Om namnen är bekanta.

Oändligt ömsint och lyssnande spelade de denna ömsom hemska ömsom rörande duett – om en levnadstrött gammal konstnär och hans vuxna son. Två taggiga, brinnande, hopplösa varelser som man mycket snart börjar tycka om och känna igen sig i.

Också denna pjäs handlade som sagt om klasstillhörighet. Om att vara fjättrad vid och släpa med sig tidigare generationers erfarenheter. Birropjäsen hade den sympatiska egenheten att vara oförutsägbar, mångtydig och varmt humoristisk. Mitt i livets och dödens elände.

Estraddiskussionen som arrangerades med de bägge skådespelarna och författaren senare på kvällen var lika underhållande och uppfriskande oförutsägbar som själva föreställningen. Göteborgsförfattaren Ragnar Strömberg var kvällens värd. Och hans inledande försök att vara personlig och skapa en go och gla samförståndsstämning bromsades effektivt av den lurige Börje Ahlstedt: ”Dethär var de dummaste frågor jag någonsin fått!” ropade han ilsket. Men trots hotet att genast ge sig iväg stannade han ändå kvar på scenen. Och tillsammans med Mikael Persbrandt stödde han Peter Birros bittra attack mot den korkade och inskränkta anda som styr kulturlivet i Göteborg. Vi göteborgare som älskat deras föreställning så mycket fick höra vilka dumma och lättlurade skitätare vi är.

Och det var bra, tyckte jag. För när man tänker efter är det ju lite förvånande att det finns så lite utrymme för nyskrivna pjäser, kritiska ideer och rasande allvar i Göteborg. Och att vi blivit så vana vid estraddebatter som består av parfymerat ordbajseri att vi blir förvånade när någon försöker tala allvar med oss.

Elverksfestivalens tredje föreställning var Paralysie generale – ett kollage av Strindbergstexter, som framfördes av en diaboliskt intensiv Reine Brynolfsson som med brinnande hjärna spottade ur sig en blandning av geniala och sinnesförvirrade iakttagelser, medan han kröp omkring på golvet, sörplade i sig råa ägg med sina mjuka plutläppar och fläckade ner sin mörka kostym.

Också detta var en fantastisk föreställning. Med stort allvar. Gripande och humoristisk. En sådan där man lyssnar till varje ord och glömmer att tänka på om scenografin är häftig eller regin påhittig. Jag skulle gärna vilja se fler sådana.

Tillslut tycker jag att Pusterviksteatern på något mystiskt vis plötsligt visat sig vara Göteborgs intressantaste teaterscen. Med alla dessa intressanta och olikartade gästspel (från ”Mitt liv som tjock” till Strindberg…) som faktiskt drar en teaterpublik som är just så stor och skiftande som man tjatar om att en teaterpublik borde vara. Här samsas ungdomar, pensionärer, trettiofemåringar och bittra medelåldringar, som jag…

Schysst jobbat, Pustervik!

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: