Velourmannen fortsätter att spöka

[050609] Bilden från 1974års föräldraledighetsreform där Hoa-Hoa Dahlgren iförd en landslagströja ömt omfamnar ett spädbarn har kommit att få en alldeles speciell betydelse för svensk jämställdhetspolitik. Bilden är idag en internationellt erkänd nostalgimarkör för den framtidsoptimist om den ”nya mannen” som genomsyrade 1970-talet.

Genusforskare har belyst hur de omfattande förändringar som skedde under detta årtionde möjliggjordes genom lanseringen av könsrollsbegreppet. I korthet gjorde könsrollsbegreppet och dess kognitiva ramverk det möjligt att parallellt med kravet på kvinnors rätt till arbete att även kräva att män tog sin del av omsorgsansvaret.

Könsrollsteoretikerna påpekade att den stereotypa mansrollen hindrade män att komma i kontakt med sin fulla personlighet. Kravet på att inte vara ”kvinnlig” hade skapat en personlighetsmässigt förkrympt man. Män skulle, bland annat genom att ta ett större omsorgsansvar, söka efter ”befrielse” från det destruktiva manlighetsidealet som könsrollsteorin begreppsliggjorde. Genom att män bejakade det ”kvinnliga” skulle de förslavande könsrollerna luckras upp och slutligen förlora sin betydelse.

Såväl i samhällsdebatten som på arbetsmarknaden kom dessa idéer att få ett stort genomslag. Män som gör ”omanliga” karriärsval, till exempelvis förskolelärare, barnmorska eller sjuksköterska, framställs i media som handlingskraftiga. Män som söker sig till ”kvinnliga” områden är under senare hälften av 1970-talet fler än någonsin i modern tid och anmärkningsvärt nog större än antalet kvinnor till ”manliga” under samma tidsperiod.

I mitten av 1980-talet fick befrielseretoriken och bejakandet ett abrupt slut när en intensiv velourpappadebatt som lanseras i massmedia. Man menade att den ”nye mannen” gått för långt i sina jämställdhetssträvanden. Han hade blivit en mjukis. Man hävdade att den nya tidens män antog en ’mammaroll’ som var skadlig – framförallt för barnen. Debattörerna menade att barn behöver tydliga förebilder och inte pappor som leker mammor. I samband med denna debatt punkteras många av de idéer som Hoa–Hoa Dahlgren förkroppsligade i den tidstypiska bilden från 1974.

I och med detta så blev den mer traditionella iscensättning av ”manlighet” som vi lever med idag med ett faktum. De som initierade velour och mjukis debatten under 1980-talet kom att få en avgörande inverkan på hur män och kvinnor idag uppfattar sig själva – framförallt män. Det är därför inte förvånande att begreppen ”velour” och ”mjukis” idag används som ett varningens finger när män inför varandra visar var gränsen för ”manlighet” går.

Könsrollsteorin förlorade successivt under 1980-talet sin politiska sprängkraft. Att män skulle ta och ville ta sin del av omsorgsansvaret drevs inte längre parallellt med kravet på kvinnors rätt att förverkligas i yrkeslivet. Jämställdhet kom nästan uteslutande att handla om kvinnor och i väldigt liten utsträckning om män. De förändringar som efterfrågades förväntades nu ske inom den patriarkala ordningen. Någon egentlig omförhandling eller omfördelning av makt eller några egentliga konceptuella omdefinitioner av kön var inte längre aktuell. Att män fortfarande endast tar ut en minimal del av föräldraförsäkringen, att andelen män som arbetar i Sveriges förskolor sjunkit från 10 % till 2 % under 1990-talet, att mäns våld mot kvinnor ökat snarare än minskat under samma årtionde och att manliga sjuksköterskor fortfarande utgör en marginell del av yrkeskåren är några exempel på diskursändringen.

I kölvattnet av velourdebatten kom istället signalerna om det ’naturliga’ för män att distansera sig från den nära omsorgen att slå igenom. ”Manlighet” kom att framställas som en annan form, en fundamentalt väsensskild kvalitet i mänskligt samspel. Parallellt inträffar en kedja effekter som ger renässans för idéer om mäns opålitliga och okontrollerbara sexualitet när en omfattade pedofildiskurs tar fart. Pedofilen flyttar, genom en serie övergrepp och våldtäkter på daghem, in i det offentliga rummet och det kollektiva medvetandet. Detta tvingat in ytterligare ett centralt orosmoment i konstruktionen av ”manlighet” och intimt omsorgsarbete. Idéer om den eruptiva manliga sexualiteten accentueras och återintroducerar en konstant närvaro av anspänning och oro inför nödvändigheten av manlig beröring i omsorgsarbetet.

Den ideologiska förskjutningen har inom vårdsektorn framförallt inneburit en omformulering från ”vad vården kan erbjuda männen” till ”vad män kan erbjuda vården”. Männens ’förmågor’ riktar sig inte längre mot det basala omvårdnadsarbetet. Detta förhållande synliggörs i det faktum att områden i vården där det är nödvändigt att beröra har minst manlig representation. De parallella kraven på att förändra sin ”mansroll” och samtidigt bevara ett stereotypt mansideal som ligger i denna omformulering får ytterligare konsekvenser eftersom männens överskridande i yrkesvalet till sjuksköterska, förskolelärare eller barnmorska inte automatiskt innebär en förskjutning av maktförhållandet mellan könen då arbetsdelningen i själva omsorgsarbetet förblir intakt.

Den kunskapsproduktion om ”män i vården” som presenterats under de senaste åren har genom att ensidigt peka på problemen bidragit till att underblåsa och bekräfta den ideologiska förskjutning som velourdebatten initierade. 1970-talets framtidsoptimism, att män genom att överskrida traditionella könsrollsförväntningar verkligen kan ta ett omsorgsansvar och därmed internalisera mer känslosammare, familjeorienterade och våldsavståndstagande värden, förlorade någonstans under 1990-talet sin ideologiska sprängkraft.

När jag idag trettio år senare plockar fram bilden på Hoa-Hoa Dahlgren känns det som om ”den nya mannen” representerar ett projekt som enligt många verkar tillhöra det förflutna. Nutidens skildringar av ”mjukismän” och ”velourpappor” är nästan alltid uteslutande ironiska kafferumshistorier som tar utgångspunkt i hur löjlig 1970-talsmannen var i sina försök att formulera och iscensätta en omsorgsorienterad personlighet. Det finns en viktig poäng i att skämten inte sällan dras av män som själva var med under 1970-talet. Påståenden som – ”Jag var ju med och det var ju ganska fjantigt… egentligen” visar identitetens föränderlighet, instabilitet och asymmetri. Våra identiteter förändras med diskursen eftersom de genomsyrar oss och i framställningar som ovan undermineras dåtidens progressiva legitimitet.

Jag vill avslutningsvis påpeka att den underliggande diskurs som möjliggör dessa förlöjligande skildringar samtidigt har som syfte att stärka kopplingen mellan ”kvinnlighet” och omsorg. I det ironiska, men samtidigt nostalgiska, kafferaljerandet om mjukismannen samt i mäns behov att inför varandra visa att man inte är tillhör dessa ’förlorare’ blir det uppenbart för alla att omsorgsansvaret tillhör kvinnor. Ett ansvar som blir svårt att välja bort eftersom det uppenbarligen inte finns någon att lämna bort det till.

Könsrollbegreppet visade sig med tiden var lite för trubbigt för att fånga komplicerade processer. Främst eftersom det utgick från en problematisk distinktion mellan å ena sidan biologi som någonting givet och å andra sidan det sociala som någonting skapat. Efterföljande teoretiker har understrukit att distinktionen mellan det biologiska och det sociala snarare är en diskursiv chimär och att den biologiska diskursen har som funktion, att genom ett subtilt växelspel, legitimera och reproducera den sociala ordningen.

Men omsorgspraktikens möjlighet att definiera och omdefiniera identiteter kvarstår dock som ett centralt arv från 1970–talet. På den punkten verkar det som könsrollsteoretikerna hade rätt och det är en konceptuell utmaning att ta fasta på. Vårdarbetet kan mycket riktigt ge män viktiga erfarenheter av att använda sig av, visa upp och känna med sin kropp som få andra verksamheter erbjuder.

Att torka bort bajs ur stjärten på en annan människa eller att försöka få in mjölk i munnen på ett spädbarn är upplevelser som kan erbjuda vägar ur den dominerande förståelsen av ”manlighet” eftersom det i själva omsorgshandlingen ligger ett moment av omintetgörande av den ”manlighet” som människor i allmänhet, och män i synnerhet, lärt sig genom fostran och utbildning. Men för att synliggöra den möjlighet till återförkroppsligande som vården erbjuder krävs en analys som könsrollsbegreppet i slutändan inte fullt ut kunde bidra med att förverkliga. Det är den uppgiften vi står inför idag.

▪ Henrik Eriksson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: