Gryende insikter om manlighet

[050609] På en bilfabrik i Göteborg var det idémöte. Arbetarna på golvet får bidra med förslag som kan förbättra effektiviteten. Strax före mötet togs sommarvikarien, som studerar till ingenjör på Chalmers, åt sidan av en medelålders man:
”Du ska veta att här kommer vi inte med några idéer som gör att jobben blir färre.”

Att industriarbetarna känner sig hotade är inte konstigt. Sedan mitten av 80-talet har 1.000 industrijobb om året försvunnit i Göteborg, enligt Metalls avdelning 41.

Dessutom påstås att den traditionella industriarbetarmanligheten är på utdöende, och några ser gärna att det går snabbt. Bangredaktören och f d göteborgsboende Ulrika Stahre skrev 4 augusti om framtiden på Göteborgs-Postens kultursida:

”… Vad jag mest och innerligast skulle se var grabbstadens slutliga utplåning. Från Volvo, till SKF, till de fotbollslag och sporter som gäller, är Göteborg det manliga idealets stad. Arbetar- och industrikulturen har bara haft ett kön och den utveckling Göteborg har genomgått under de senaste decennierna har knappast byggt upp någon känslighet eller några fler tillåtna sätt att vara. Att flest homosexuella män drabbas av våld och ibland mord, i Göteborg av alla orter i Sverige talar här sitt tydliga språk. En urholkad manskultur som inte klarar olikheter lovar ingen livaktig framtid. Göteborgs goa gubbar är kort sagt inte särskilt goa.”

Själv är jag kluven; känner en viss …ja, ömhet för denna osofistikerade kultur samtidigt som jag gör mitt bästa för att uppmuntra en motkultur, feminismen.
För mig representerade industrin stabilitet och trygghet under uppväxten på 60- och 70-talet. Kullagerfabriken gav halva släkten jobb; än i dag drar min 95-åriga farmor gärna historien om sin glans dagar som kokerska på ”rullkroppen”, en av fabrikerna där hon i gigantiska kärl gjorde ”stans goaste ärter” till gubbarna.

Det Stahre efterlyser är på gång: den traditionella industriarbetarmanligheten genomgår förändring, transformeras. Göteborg är bara ett av västvärldens exempel på att näringar som kännetecknas av traditionellt feminina värden som kommunikation, service och känslor skjuter undan det traditionellt maskulina industriarbetet.

Konkret kan det illustreras med att IT-folket strömmar till Götaverken, Lindholmen och Eriksberg, kärnvarven i det som var landets stolta varvsindustri. Med IT-arbetarna kommer nya manligheter, nya ideal och värderingar. Ett IT-kluster ska skapas, liknande Kista i Stockholm, eller varför inte Silicon Valley utanför San Francisco? Cluster är en musikalisk term och innebär samklang av flera näraliggande toner. Bostäder med skyhöga hyror finns redan på den norra älvstranden, fler byggs och Götaverkens verkstäder är sedan tio år ombyggda för att ta emot medieproducenter och serviceföretag.

Hela paketet lanseras, eller kommuniceras på modernare språk, som Den Goda Staden, av bland andra före detta SKF-arbetaren, klubbordföranden, Metall 41:ans ordförande och kommunalrådet Göran Johansson, samma Johansson som en gång kämpade fackligt för Det Goda Arbetet.

Förr såldes Sverige med Volvo, Saab, stålet och naturen. Nu koncentrerar sig Nämnden för Sverigefrämjande Utomlands, NSU, på en annan Sverigebild: IT, IT, IT, musik och mode.

IT, företagsservice och upplevelseindustrin sysselsätter drygt 70 000 personer i Göteborgsregionen medan verkstadsindustrin och byggsektorn ger runt 40 000 jobb, enligt Statistiska centralbyrån och Göteborgs-Posten.

IT-klustret administreras av Norra Älvstranden Utveckling AB. Hemsidan deklarerar: ”Norra Älvstranden ska vara synonymt med entreprenörsanda, kreativitet, kunskap, kvalitet, tillväxt och god miljö.”

Man kunde lagt till: under elva månader om året. I juli var det lögn i helsike att få information från bolaget. Vd :s mobilnummer gick till en kvinna i Skaratrakten. Man kan bara hoppas att inte Bill Gates var på tråden. Business Region Göteborg, fram till millenieskiftet rätt och slätt kommunens näringslivssekretariat, kunde dock skicka en broschyr.

Om det stod stilla i utvecklingskontoret var det desto brötigare ute på Lindholmen, Lundby strand och Eriksberg. Under en vandring mellan broarna i den råa juli såg jag att Den Goda Staden inte bara är pappersarbete. Precis som många andra självtillräckliga göteborgare är jag sällan längre stunder på Hisingen. Därför har det gått mig förbi att Eriksbergs bockkran inte står som ett monument över en svunnen tid, inte alls; här kan man nu hoppa bungyjump i den 84 meter höga kranen för 350 spänn, omgiven av exotiska pustar från Fiskhamnen tvärsöver älven.

På Lindholsmpiren, där förr svetsröken låg tjock, rök det sista kajskulet för att bereda plats åt Ericsson Mobile Data Designs 35 000 kvadratmeter kontor med inflyttning 2002. Här ska 1 200 ingenjörer jobba. Maskinverkstad 1 byggs också om till om till kontor. Sigmakoncernen som redan finns i området ska utvidga.

Tjänstemännen, som i arbetarkretsar ibland klassades som feminina, eller i alla fall som veka fjantar, är på tillväxt, både numerärt men också i maskulint värde; ingen tycker det är vekt att vara en framgångsrik IT-tjänsteman idag. Snarare är detta den nya bobokratin, en härskarklass av borgerliga bohemer, som skapta för Den Nya Ekonomin, yuppisarnas yngre bröder. Jag återkommer till dem.

Kursändringen i arbetslivet, kvinnornas intåg på arbetsmarknaden och jämställdhetsarbetet kräver nya maskuliniteter. I USA talas om manlighetens kris. I Sverige pratar mansforskare hellre om en ohälsosam manlighet.

– I allafall tror jag att män är vilsna, själv tycker jag att den traditionella manlighet som min pappa har förmedlat inte funkar. Kvinnorna har andra krav nu, säger Lars Nicklason. Männen har hamnat på efterkälken när kvinnorna har frigjort sig, manligheten har glömts bort.

Tillsammans med några polare bildade han för några år sedan en mansgrupp i Göteborg.

– Vi var trötta på ytligheten i grabbgänget, det var mycket öl och snack om sport. Om oss själva eller våra liv sa vi inte mycket, säger Anders Helin.
Båda kommer från arbetarfamiljer och har växt upp i Högsbo, ett tidigt miljonprogramområde i västra Göteborg. Lars Nicklason insåg när han jobbade på bandet på Volvo att han ville något annat. Han har läst sociologi, byggde på med medie- och kommunikationskunskap och jobbar idag som frilansande journalist. Anders Helin valde byggnads- och anläggningslinje på gymnasiet och jobbar som snickare, ett slitigt jobb som nu vid 35 frestar på kroppen.

Till att börja med följde de ett feministiskt medvetandehöjande studiematerial bytte ut ”kvinnor” mot ”män” och har diskuterade mansrollen; barndom och uppfostran, arbete, kärlek, sex och samlevnad, självbild, arbete. De har experimenterat sig fram till mötes-och diskussionsformer. Det gällde att lägga ”jag-ska-vara-bäst-grejen” på hyllan och lyssna till varandra utan att avbryta. Båda tycker det har varit spännande och nyttigt att våga öppna sig på ett djupare sätt än tidigare.

– Att prata om och visa känslor är inte bara kvinnornas grej utan också medelklassens, säger Lars Nicklason.

– Vi har ordnat mansweekend två gånger. En gång hade dansövningar i ett mörkt rum. Då undrade jag ett tag att vad fan håller vi på med egentligen?, säger Anders Helin. Ibland har det varit svårt att slappna av.

Förhållandena till sambo och flickvän mår bra av att de tränat sin förmåga till samtal och visar intresse för känslomässig utveckling, säger de. Kvinnor blir ofta positivt överraskade när de hör talas om gruppen, medan män är skeptiska, ibland föraktfulla.

– Jag har inte sagt något till min chef till exempel, säger Anders Helin. Han är en arbetare av det gamla slaget.

Lars Nicklason har inte berättat om mansgruppen för sin far: ”han skulle vara helt oförstående och undra varför pojken håller på så här.”
Gruppen annonserade i GP i efter nya medlemmar under vintern.

– Vi fick inte ett enda seriöst svar. Intresset verkar inte vara stort.

Under sommaren har flera av männen blivit upptagna av en ny roll, de har blivit pappor. Hur de fortsätter i gruppen är oklart.

Män lyckas oftare med självmord än kvinnor. 876 män och 381 kvinnor dog i självmord 1996 till exempel. Män väntar längre med att söka hjälp i kris. Mäns kriminalitet och våld, mot kvinnor och sig själva, är ett stort samhällsproblem, för att inte säga mansproblem.

Ronny har avtjänat tre månader med elboja efter att han misshandlat sin före detta sambo. Han går också i ett förändringsprogram för misshandlande män i Västsverige. Tidigare har han aldrig funderat på att söka hjälp för sina riskbeteenden våldsamhet och aggressivitet.

”Bara klena skitar och idioter går till psykologer”, är inställningen bland honom och hans arbetskamrater på en stor verkstadsindustri. Samtidigt förklarar han hur skönt det är att samtala med män i samma situation, det vill säga män som slagit närstående kvinnor. Det är omanligt att visa sig klen men det är också lågt att vara kvinnomisshandlare, tycker han, bara pedofiler och de som slår gamla är lägre.

”Vi killar hittar inte till ställen där man får hjälp”, säger han och hade han aldrig gått i förändringsprogrammet om han inte sökts upp av kriminalvården.

I Stiffed, The betrayal of the modern man, besöker Susan Faludi män som ”downsizats” från det försvarsägda varvet Long Beach Naval Shipyard i södra Los Angeles. Det sista stora repartionsarbetet gjordes 1996. Den svenska varvsnedläggelsen började 20 år tidigare.

Männen beskriver en förlorad manlighet kopplad till arbetet; kamratskap, lagarbete, solidaritet, lojalitet, stolthet.

Sten Östlund började på Götaverken 1955. Han har inte läst Stiffed men känner igen sig i en sådan kultur och kan lägga till ord som facklig och politisk kamp. Ett besök hos honom och hans fru Judith för mig ännu längre ut på Hisingen, till Lilleby Fritidsområde i nordväst. Bara göteborgare får köpa in sig här. Många av stugägarna har jobbat på varven, förstår jag på Sten Östlund som refererar till olika gamla kollegor ”en bit bort här”. Kaffe med hembakt, blommande pelargoner och varvsmotiv av Mona Huss -Wallin på väggarna.

Sten Östlund är född i Hälsingland, äldst av sex bröder, far var skogsarbetare och mor ”en av de sista fäbodstintorna”. Efter sjuårig folkskola började han som springpojke, vidare till lagerarbetare, strömmingsfiskare, Iggesunds bruk. Småningom lockade äventyret.

– På tåget till Göteborg läste vi i Aftonbladet att industrin i stan behövde 2 000 man direkt. Vi sökte och fick jobb på Götaverken samma dag.

När han efter fem veckors skeppsbyggnadsutbildning började jobba som plåtslagarhjälpare på jagare åt försvaret var det statusfyllt att jobba på varven. Precis som i USA blev skeppsindustrin i Sverige en viktig hörnsten i den nya robusta efterkrigsekonomin. Under kriget sänktes stora delar av världens flottor. Inte minst den norska flottan behövde tonnage och Norge använde delvis sin Marshallhjälp till att köpa båtar från Göteborg. Sverige hade försprång en tid och erövrade en andraplats bland världens stora skeppsbyggarnationer i början 50-talet.

Att jobba på Götaverken var finast, berättar Sten Östlund. Det kallades Herrgårn medan Eriksberg gick under namnet Torpet eller ”sista hjälpen”. Götaverken betalade lite mer och arbetsmiljön var något bättre. Tråkningarna om var man jobbade låg på en skämtsam nivå, ungefär som tjafset om Makrillarna eller Kamraterna.

– Många varvsarbetare spelade fotboll och en del blev rätt kända, som Bebben och Fölet. Kamratskapet var mångsidigt och vi umgicks även utanför arbetstid, berättar Sten Östlund. Dels hade vi det rent fackliga arbetet, som jag snart blev indragen i, dels sportade man ihop, spelade handboll, fotboll, schack. Vi hade också en del fester.

– Jobbet var ganska fritt, men samtidigt hade vi ackordshetsen fram till 1972. Med dagens mått var arbetsmiljön skandalös. Bullrigt och svetsröken gjorde att folk var så trötta att de kände sig drogade.

– Ändå var det motstånd bland vissa tuffingar att använda hörselskydd och hjälm. Utsugningsmaskinerna var klumpiga långt in på 70-talet, att släpa runt dem drog ner ackordet, så dem struntade man också i.

Vintertid var det svinkallt och personalen fick själva stå för arbetskläder, som på den tiden knappt fanns. Man kunde få sig en kopp varmt kaffe på ett sjapp, en kaffevagn utomhus. Enstaka sjapp, enklare arbetarfik, som Kafé Sannegården finns kvar i utkanten av varvsområdena. De är populära bland till exempel långtradarchaufförerna på väg till och från hamnarna. Rejäla mackor med stekt ägg och köttbullar finns alltid på matsedeln.

Sten Östlund har gjort en klassisk facklig-politisk karriär. Från gruppstyrelsen på Götaverken, vice klubbordförande på Arendal när Götaverken byggdes ut, ordförande i ABF till kommunfullmäktige i Göteborg och riksdagen från 1982 till 1998, då han avgick med pension. Arbetsmiljön, lönerna och ATP-frågan fick honom att engagera sig fackligt. Ungernrevolten 1956 förde in honom i socialdemokratin. Studieintresset var högt bland varvsarbetarna och den fackliga aktiviteten livlig. Konflikt var ett inslag i vardagen på varven..

– Regeln var att utåt talade vi aldrig illa om Herrgårn. Men på arbetsgivaren fick vi gärna skälla. Det pratas om uthyrningsföretag som en ny företeelse men vi hade stora problem med gråfirmorna på varven, som dumpade lönerna och stuntade i arbetsmiljöfrågorna. I klubben förde vi en enveten ideologisk strid mot kommunisterna som tidvis hade stort inflytande.

Sten och Judith Östlund gifte sig 1962. Hon arbetade som mentalsköterska på Lillhagen. De bodde först i Brämaregården, ett stenkast från Götaverken. Det, liksom Biskopsgården, var varvsarbetarnas områden. Som många SKF-are bodde min egen släkt i de östra stadsdelarna Redbergslid, Gamlestaden och Kortedala.

Bilköp medförde att världen kunde erövras på ett nytt sätt för många arbetare under de goda åren. 1962 köpte familjen Östlund sin första Volvo PV 56. När äldsta grabben kom flyttade de till en lägenhet i Torslanda, där de bor än. Semestrar tillbringades på ön Knarrholmen som Axel Axelsson-Johnsson donerade till Götaverkens arbetare 1940, som tack för de fina båtar som byggts till Rederi AB Nordstjärnan. Tjänstemännen hade sin egen ö, Strandön. Knarrholmen övergick senare i Metalls ägo.

Under sommaren har jag plöjt igenom jubileumskrönikor, romaner och annan litteratur om varven och industrin i Göteborg. Det är männens historia. När kvinnor förekommer är det i enstaka sexistiska skämt eller som ”frugan”. Undantaget är ett kapitel i Det stora äventyret, där Birger Carlsson beskriver ”hemmaslavarnas” hårda villkor under 30-talet.

– När det var ont om arbetskraft i slutet av 70-talet fick kvinnorna komma in på varven, säger Sten Östlund. De accepterades men knappt mer. Innan dess kom ingen på tanken att kvinnor kunde vara svetsare, kranförare eller plåtslagare I stället importerades manlig arbetskraft.

1970 utgjorde invandrarna 29 procent i 41:an, 1995 drygt 21 procent. Arbetskraftinvandringen av till exempel italienare kom i tre vågor under 40-50-talen. De flesta hamande på SKF och fick bo i barackbyn ”Milano” strax intill, i Sävenäs. På varven var finländarna och jugoslaverna stora grupper. De fick de sämsta jobben och fick ständigt bevisa sin duglighet för att få mer kvalificerade uppgifter.

1980 utgjorde kvinnorna i Metall-41:an 12 procent. Nu är de 16 procent. I industrialismens begynnelse arbetade kvinnor i tung textilindustri, på tryckerier, i gruvor. Utestängningen av kvinnor ingick i formandet av en arbetarklassmanlighet under 1900-talet. Hemmafruepoken på 1950-och 60-talen understödde idén om mannen som ensam familjeförsörjare och arbetsdelningen förtydligades.

– Idealet för arbetarklassmannen bygger sedan gammalt på fysisk styrka och muskulös kropp. Det tunga arbetet har använts som argument för att hålla kvinnorna utanför. Betoningen på styrka har varierat med konjunkturerna; när det är gott om arbetskraft framställs arbetet tyngre, säger Ewa Gunnarsson, arbetslivsforskare i Stockholm. Hon har bland annat studerat arbetet vid Saab i Trollhättan och it -branschen ur ett genusperspektiv.

En annan kvalitet för arbetklassmanligheten har varit att kunna använda redskap. När kvinnorna återkom till industrin sas till exempel att deras händer var för små för verktygen.

– Verktygen passade inte alla män heller, med det kunde uppfattas som omanligt att kräva andra verktyg. Kvinnorna användas som medel att få bättre verktyg och miljö, utan att männen har behövt göra en prestigeförlust i maskulinitetshänseende.

15 000 jobb försvann när varven las ned. I Liverpool orsakade arbetarna kravaller i protest mot varvsnedläggelsen där. De svenska bröderna fogade sig, kanske för att det hela sköttes ”på ett socialt godtagbart sätt”, som man säger i metallkretsar.

Grabbstadens terminologi: ”Goa gubbar” andas en käck, harmlös Kal och Osborn-anda. ”Göteborgsandan” handlar om makt; mer eller mindre diffusa förbindelser på hög nivå. Samverkan, som politikerna säger. Journalisten Lars Schmidt beskrev andan träffande i reportaget Lika som Pehr i avsomnade Z i slutet av 80-talet. Pehr var förstås Gyllenhammar och Schmidt hade kartlagt brödraskapet i politik och näringsliv kring honom.

Grabbigheten i socialdemokratin och kring Göran Johansson ifrågasattes för några år sedan av Carina Lindberg, s-ordförande för SDN Linnéstaden. Makteliten slöt sig samman; resultatet blev att Lindberg i brist på öppenhet för diskussion avgick.

Strikt heterosexualitet blev en allt viktigare komponent i formandet av arbetsklassmanligheten. . Så var det inte på 30- och 40-talens Göteborg visar mansforskaren Arne Nilsson. Unga ”normala” industriarbetare umgicks med homosexuella som en del av vuxenblivandet, det var tillåtet att pröva sig fram. Under 50-talet cementerades kärnsfamiljsideoloin och att umgås med ”fjollor” blev uteslutet. Än idag finns alltför få mötesplatser för homo-och heterosexuella i stan och som Ulrika Stahre påpekade existerar reella hot mot homosexuella.

På Sveriges väg från industrination till it-kapitalism pressas arbetsvillkoren; jobben rationaliseras bort av män i teknikfronten, av män i makteliten. Arbetarnas ökade intressen på aktiemarknaden bidrar till att göra den egna arbetsmarknaden osäker. Utlandet kan konkurrera med billigare arbetare. Högre krav ställs på den moderna industriarbetaren.

– Arbetsgivarna efterfrågar att även linjearbetaren ska vara gymnasieutbildad, säger Rolf Lindén, ombudsman på Metalls avdelning 41, som fortfarande är den största i Sverige. På företag som Ericsson krävs mer avancerad utbildning i elektronik.

– Den moderna industriarbetaren ska också vara flexibel, särskilt när det gäller arbetstiderna. Övertidsuttaget har ökat stadigt de senaste fem-sex åren. Gränserna suddas ut mellan ingenjörsjobben och industrijobben, arbetaren behöver mer ett helhetsperspektiv på produkten medan bandet är på väg bort.

För att möta dessa nya medlemmar och arbetsgivarnas krav säger Rolf Lindén att facket fortfarande famlar efter lösningar. Metall 41:an ska ingå i ett pilotprojekt under det närmaste året för hitta strategier för komptensutveckling och för att stärka den enskilda medlemmens ställning arbetsmarknaden. Lönerna är lågt prioriterade medan arbetsmiljö, anställningstrygghet och utbildning värderas högre av medlemmarna.

Kompetensutveckling och jämställdhet är begrepp som ingår i den moderna fackliga retoriken medan ord som klasskamp och solidarisk lönepolitik inte funkar på dagens medlemmar.

– Samtidigt är det samma ideal vi arbetar för, utbildning ingår ju i klasskampen och rättvisa löner vill alla ha.

Kännetecknande för de nya ekonomins män är flexibilitet och att våga anta utmaningar. Detta kan också ses som ett risktagande men det är en annan riskzon än den som industrimannen utsätts för, menar Ewa Gunnarsson. Stress, utbrändhet och depression visar att gränslösheten är farlig.

Även Metalls medlemmar drabbas i större utsträckning än tidigare för stressohälsa, säger Rolf Lindén, det visar bland annat ökningen av korttidsjukskrivningar. Enligt två stora arbetsmiljöundersökningar under 1999 upplever fyra av tio metallare att jobbet för det mesta är stressande samtidigt som belastningskadorna fortsätter att vara ett stort problem.

Behovet av stora muskler tycks finnas kvar på ett symboliskt plan, säger Ewa Gunnarsson. I västvärlden finns ingen ände på medieproduktionen av välpumpade actionhjältar.

Marknadsförarna har sett manskroppens potential som kommersiell arena, deras medvetna arbete att skapa en mängd utseendebehov och -beteenden hos män börjar ge avkastning.

Tragiskt, men inte överraskande, är att mäns intresse för sina kroppar börjar anta problematiska former. Missbruk av anabola steroider är ett tecken, likaså att fler män lider av ätstörningar och kroppsfixering. Enligt en ny undersökning är 43 procent av de amerikanska männen missnöjda med sina kroppar, mot 15 procent för tio år sedan. Megarexi som motsvarighet till kvinnornas anorexi, och Adonissyndrom, är nyare begrepp i mansvärlden.

Den nya ekonomins maskulinteter beskrivs på olika sätt. Global Business Masculinity, global affärsmaskulinitet, talar mansforskaren Robert W Connel om. Det är män som flyger och flänger på nätet och i världen, fulla av idéer om hur allt kan göras bättre och nyare. Sexismen uttrycks inte längre med väggalmanackor från däckföretag men väl genom nätporr. Kvinnor görs till globala varor.

David Brooks, en amerikansk författare, kallar dem bobos; en fusion mellan borgare och bohemer som bildar en ny överklass. Bobokratin består av högt utbildade informations-och teknologiarbetare i dot.com-företag. Begrepp som ”börjar jobba/sluta jobba” existerar inte för dem – de är fortsättande i sina blodsmaksföretag. Ett särmärke är att de är bra på att förena motsatser: de konsumerar mycket men miljövänligt, i solidaritet med tredje världen dekorerar de sina miljonbostäder med hantverk från fjärran länder. De beskriver sina företag som spännande äventyr, arbetet som en spännande tävling och vila som ospännande tristess. ”Det är skönt att jobba på helgerna” är vad en sann bobo säger.

I shorts på kontoret i gamla arbetarstadsdelen Gårda, med motorvägen på ena sidan och arbetsförmedlingen på den andra, är Mats Kling snarare en arbo – arbetarebohem med IT-inriktning – än en bobo. Han äger företaget 3Rex tillsammans med två kompissar, alla självlärda.

– Jag var en värsting med dagens språk, på väg in i kriminalitet. Innan det gick åt helvete hjälpte rektorn mig att skaffa ett jobb , så jag hoppade av i sjuan. I kontakten med vuxna skärpte jag till mig.

Datorintresset började bland annat i Volvo Kalmarverkens dataklubb på 80-talet.

– 147 drivaxlar, 147 bromsskivor, 147 bromsok…jag monterade bakaxlar och vråltrivdes så länge jag var på Volvo. Det var ju så självklart att börja i fabriken, min pappa jobbade där. Ett jobb skulle inte vara roligt, roligt hade man på fritiden.

Liksom Lars Nicklason, insåg Mats Kling en dag att han inte kunde stå kvar och han sa upp sig på stubben.

Han satte sig med telefonkatalogen och kom till kaffeautomater. Som servicetekniker reste han runt till kunder och det gillade han. Göteborg nästa, där han anställdes i ett kopieringsmaskinföretag i början av 90-talet. Datorintresset på hobbynivå utvecklas under tiden. Han och andra nördar kommunicerade på till exempel BBS och via fidonet – ett e-postsystem som slogs ut av det mer användarvänliga internet. Kopieringskunderna insåg snart att han kunde det mesta om deras datorer och internet före många andra.
– Vår filosofi i 3Rex är att arbeta för att det är roligt, alltså totalt motsatt mot hur jag är uppfostrad. Vårt mål är att ”leka” två dagar i veckan och dra in pengar för resten. Det är så vi lär oss, lerning by doing, nya program, att hitta bakvägar in i system, hitta lösningar.

– Vår inriktning är problem. Vi löser problemen år våra kunder. Här på kontoret finns fler småföretag, som kompletterar vårt. Jag programmerar, vi har tekniker, en designer. Vi jobbar med folk i London, Borås, Västindien.

– Ett exempel är när Karolinska sjukhuset i Stockholm behövde förnya en analysdator. Det fanns inga program som passade. Genom att gå in bakvägen och avlyssna trafiken i det gamla programmet kunde jag experimentera fram ett program anpassat för idag.

Mats Kling beskriver sitt jobb med lidelse; det ska vara kul, utmanande, ge kickar, vara kreativt. Han brinner för det och jobbar 25 timmar om dygnet, säger han

– Jag borstar tänderna på kvällen, sen kollar jag mailen det sista jag gör. Den dagen det inte känns roligt slutar jag. Därför har vi ett lågprofilkontor med låga omkostnader, inga lån, för att inte ekonomin ska stressa oss. Vi vill inte ha nåt förhållande till bankerna.

– Därför kan vi också tacka nej till sånt vi tycker är oetiskt. I förra veckan sa vi nej till en snubbe som betalde bra för att vi skulle distribuera pornografi. I stället kan jag nästan gratis göra en programmering åt en kille som ger 80 procent av sina reklamintäkter till Hoppets stjärna och Lutherhjälpen.

Hittills i år har 10-15 så kallade riskkapitalister varit villiga att investera i företaget. Och hittills har de avböjt, ovilliga att ge sig in i råkapitalismen, ovilliga att bli direktörer.

– Ett vanligt erbjudande är kanske 20 miljoner, ett antal nyanställningar och tre år för att utveckla företaget mot att de vill äga 55 procent. Vi vill inte göra en sådan karriär.

Mats Kling är mer imponerad av Kevin Mitnic än Jonas Birgersson. Mitnic är en hacker som avtjänade fängelsetraff sedan han bland annat hackat sig in i Pentagon. John Hall, Mad Dog, är en annan förgrundsfigur. De förespråkar något sådana som Bill Gates avskyr: open source. I korthet innebär det att information bör vara gratis.

För Mats Kling kan det betyda att om han får ett program gratis bidrar han genom att förbättra det och ge vidare. Många tillverkar tillsammans och ökar tillgängligheten, istället för att en tillverkare gör hela produkten som alla måste betala dyrt för.

Ett slags solidaritet med kollektivet parallell med individualismen. Mats Kling slutade lita på facket redan under Volvo-tiden. Han förstod inte varför han inte ska få jobba när han vill och hur mycket han vill. Branchen präglas av låg organisationgrad och befolkas av människor som har tilltro till den egna förmågan att lösa problem

– Det beror på var man tittar. På designsidan finns många kvinnor men på programmeringen är de färre. Som jag ser det har vi killar försprång med teknikintresset och lekandet. Jag känner några vassa tjejer, så det handlar ju inte om att de inte skulle kunna. Däremot har jag märkt att killar mer uppgår i jobbet, brinner.

I IT-företagens rekryteringsannonser och hemsidor under rubriken karriär är ofta texten könsneutral men på bild visas en ung man. På Ericssons hemsida uppges att 29 procent av de anställda är kvinnor. Företaget har också ett föräldraavtal som ger löneutfyllnad till den som är föräldraledig. Municels grundare Mikael Pawlo har sagt att det är pinsamt att en framåsträvande bransch präglas av gamla strukturer och i fortsättningen ska uttagen föäldraledighet ses som meriterande vid anställningar i företaget.

Arbetslivsforskaren Ewa Gunnarssson fann att de IT-män hon undersökte ville kunna kombinera familj och arbete, de vill ha en rimlig arbetsbelastning.

– De vill inte ägna sig åt hushållsarbete, bara 21 procent svenska män är jämställda i hemmet. Men de vill ägna tid åt sina barn vilket är lovande.

I våras visade en undersökning från Riksskatteverket att i familjer med stora löneskillnader mellan föräldrarna är mannen oftare pappaledig. Tidigare har man trott att det var tvärtom.

Däremot utnyttjas pappaledigheten mindre i familjer där ena föräldern är lågutbildad.

Fackförbundstidningen Dagens Arbete rapportade i början av året 36 procent av papporna inom Metall, Pappers, Industrifacket och Grafikerna var pappalediga under 1999. En tredjedel uppgav att de mött motstånd från chefer och arbetskamrater.

Framförallt påverkas mäns livsvillkor av andra mäns beslut. Attityden som avspeglas i inledningens lilla anekdot om bilfabriken kan tolkas på två sätt: män ifrågasätter beslut som fattas över deras huvuden av andra män eller som konservativt bakåtsträvande som medverkar till den tradionella arbetarmaskulinitetens förvinnande.

▪ Maria Jacobson

Maria Jacobson är frilansjournalist och författare. Hon ingår i det mediekritiska nätverket Allt är möjligt.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: