Ett smakprov från en tid som flyr

[050927] Saint-Simons minnen är ryktbara på grund av sin volym; dubbelt så omfångsrika som Prousts På spaning efter den tid som flytt, ett gediget porträtt av en period i Frankrikes historia när solen stod som högst och redan hade börjat gå ner, liksom varje epok innehåller fröet till sin undergång, enkelt att upptäcka för efterkommande efterkloka, men i dessa böcker redan insedda av en samtida obarmhärtig moralist. ”Böcker”, ty de franska utgåvorna varierar från 43 till 8 volymer och den mest omfattande innehåller mer än 10.000 namngivna personer.

Nu är det ju inte kvantiteten något mått på litterär storhet, men i detta myller finns en berättare, en personlig röst som talar till oss ur tidens brunn, vädjande, ledsen eller glad, (ibland rent av glömsk när det passar). Så här kan det låta när en antagonist drabbats av en motgång: ”Parlamentspresidenten slogs till marken av detta blixtnedslag; hans ansikte förvreds som om det skruvats sönder och jag trodde ett ögonblick att hakan ramlat ner på knäna.” Och lika litet hymlar Saint-Simon när han beskriver sina egna känslor: ”Jag triumferade, jag hämnades, jag badade i min hämnd; jag njöt av det fullständiga förverkligandet av mitt livs våldsammaste och mest varaktiga önskningar.”

När jag första gången läste ett engelskt urval av memoarerna för trettio år sedan slogs jag av hur enkelt man skulle kunna göra teater av dessa ingående skildringar av hovlivet. Bara kungens ”lever”, d.v.s. det cermoniella uppstigandet ur sängen på morgonen borde vara en pjäs i sig, full av symbolik, av avslöjanden om livet som en uppblåst maräng, rituellt och magnifikt. Jag ville läsa mera än det som stod i det engelska urvalet, som dock omfattar tre volymer på mer än tolvhundra sidor; mina klena kunskaper i franska hindrade mig tyvärr från att gå till originalet (också min lättja och livets korthet). Jag hemsökte förlaget Hamish Hamilton på Great Russel Street i London för att kolla om de hade mer av samma i sin utgivning, men det hade de inte. Därför blev jag glatt överraskad när jag fick höra att Stig Strömholm hade översatt ett urval till svenska.

Tyvärr finner jag, när jag nu konsumerat boken, att den erbjuder en skäligen mager kost. Strömholm är ju jurist och det sätter en (måhända ofrivillig) prägel på urvalet så att av volymens 600 sidor utgörs de 200 första av en omsorgsfull inledning och de 100 sista av en utförlig notapparat och texten dessemellan innehåller mycket juridik.

Det finns en sience-fiction-författare (jag har glömt vem, Stanislaw Lem, kanske?) som berättar om en tidsresa där resenärerna blir sjuka när de kommer till det förflutna och smittas av de dåtida bacillerna som var normala för våra förfäder. En liknande känsla kan drabba en när man läser Saint-Simon: att tiden flyr bort från oss, att de tänkesätt och åskådningar som fanns förr känns allt mer hopplöst föråldrade och främmande.

Det som driver Saint-Simon är bördshögfärden. Han tog strid om sådant som om man som pär av Frankrike (han var pär också, inte bara hertig) skulle få ha mössan på sig vid vissa högtidliga tillfällen. Han tog mycket illa upp inför Ludvig XIV:s försök att upphöja sina bastarder, sina båda oäkta söner till hertigar. Madame de Maintenon, som kungen i hemlighet gifte sig med, älskade Saint-Simon att hata. ”Änkan Scarron”, kallar han henne föraktfullt och det hemliga äktenskapet betraktade han som en katastrof. Hon var en flicka av enkelt stånd som hade gift sig med skådespelsförfattaren Scarron, blivit änka och tagits till sällskapsdam av madame de Montespan, moder till kungens oäkta barn. Madame de Maintenon kom att uppfostra barnen och enligt Saint-Simon var det hon som likt en ond fé ingav kungen idén att upphöja dem. Den stora triumfen, hämnden, som gjorde Saint-Simon så jublande glad, fick han när parlamentet ogiltigförklarade dessa delar av kungens testamente.

Saint-Simon försvarade svärdsadelns privilegier, d.v.s. de gamla ätterna. De nya adelsmännen, de som hade befordrats på grund av förtjänst och skicklighet, betraktade han med förakt som uppkomlingar. Hans var ett stelt hierarkiskt samhälle, ytterst med Gud Fader i ledningen och under honom den krönte monarken och sedan medborgarna i en gång för alla etablerad rang och värdighet. Det hindrar inte att han har en skarp blick för det lidande som åsamkades bönderna och de lägsta klasserna och han anses vara författare till en skarp klagoskrift i ämnet som inlämnades anonymt till kungen. (Att framträda öppet var inte hälsosamt.) Kungen gjorde naturligtvis inte något åt missförhållanden och den franska monarkin kunde heller inte hålla sig kvar på tronen ens i 100 år sedan kung Sol slocknat.

Saint-Simons värld förtonar allt djupare in i tidsskymningen för var dag som går och att försvara bördssamhällets sista rester med kung och kronprinsessa blir allt svårare, för att inte säja otidsenligare. Men det är snart ett enbart estetiskt spörsmål och sådana behöver ju inte kunna förstås.

En sista fråga: Om man nu ger ut en sådan här proper och ändå viktig bok, varför kan man inte kosta på den ett personregister, eller åtminstone en innehållsförteckning?

▪ Åke S Pettersson

Bokomslag
Stig Strömholm
Urval, översättning och inledning
Louis de Rouvroy,
andre hertig av Saint-Simon::
Minnen från Ludvig XIV:s hov
1691-1723
Atlantis 2005

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: