Hur får gamla bilder nytt liv?

[050908] Ännu ett praktband har sett dagens ljus. Ett som vissa skikt av befolkningen inte släpper innanför dörren (den textfokuserade), medan andra med stolthet visar upp på soffbordet (den bildglade). Detta om andra världskriget skulle kunna tillgodose bägges passion. Sidorna är många och stora och ger stort utrymme åt både text och bild.

En viss skepsis är ändå på sin plats. Band som dessa är hårt mallade och i den formen ska berättandet pressas ned. Snabbt fascineras jag dock av de fantastiska bilderna. Producenterna måste ha lagt ned ett enormt arbete på att leta fram dem, även om de till stor del finns på olika arkiv jorden runt.

Bilder är en ofta underskattade informationsbärare i akademiska sammanhang. Men de kan tillfoga intressant information om livet på lite mer hudnära håll, samtidigt som motiven i en bok som denna naturligtvis ofta är fotograferade under extrema eller speciella förhållanden. Som när tyska ridande militärer intar den sudettyska byn Waldheusel året 1938. Byborna möter upp utanför byn. Många gör nazihälsning men inte alla. De äldre kvinnorna bär schal. Kläderna, frisyrerna… kvinnorna i främsta ledet. Fotografen har en upphöjd position och bra vinkel. Förmodligen är byborna utkommenderade att jubla över ’befrielsen’. Men det är svårt att avgöra, de flesta vänder ryggen åt fotografen.

Samtidigt finns det något problematiskt med dessa bilder. Som med fotografiet som dokumenterar den amerikanska landstigningen på Nya Guinea år 1942. Sista biten in mot stranden tvingas soldaterna vada iland. I bakgrunden ser man hur trupperna samlas inne på stranden. Vad väntar bortom horisonten? För varje soldat hänger livet kanske på en skör tråd. Betraktaren borde känna infernot och helvetet i magen. Samma sak gäller många av bokens makalösa bilder.

Men tiden har gjort något med bilderna. Kriget har förbleknat och empatin försvagats. Det behövs något mer för att väcka nytt liv i bilderna. Förmodligen är det enklare att känna med offren från Tsunamikatastrofen i vintras. Ett effektivt motmedel mot den mentala avtrubbningen har nog varit de överlevande judarnas vittnesmål om förintelselägren. Ryssarna har också hållit liv i minnena från helvetet som tyskarna åstadkom med sin operation Barbarossa, men om just det fick vi inte veta så mycket under det kalla krigets dagar.

Nazipartiet får ett alltför litet utrymme i texterna. Partiet var ju en viktig motor i händelseutvecklingen. Förutom ren beskrivning av utvecklingen behövs även någon form av analys av den politiska utvecklingen.

Istället får boken en slagsida mot militärtekniska beskrivningar. Alla vapenslag blir utförligt redovisade, i text och bild. Hur de olika tanksen, flygplanen, attackbåtarna, ubåtarna, kulsprutorna såg ut i de olika länderna. Kanske är det ganska naturligt när författarna är militärhistoriskt inriktade. Naturligtvis kan ingen påstå att det inte hade betydelse. Men bakom varje vapen finns också en idé, sprungen ur något djupare än en strävan efter ingenjörskonstens perfektion. Texterna lyfter inte riktigt bilderna över den rent estetiska nivån.

▪ Christer Wigerfelt

Bokbild
H.P Wilmott
Robin Cross
Charlse Messenger
Andra Världskriget
Bonniers 2005

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: