Lasermannen

[050922] Av Bengt Ohlsson
(Inspirerad av Gellert Tamas bok Lasermannen – en berättelse om Sverige.
Urpremiär på Studion på Göteborgs Stadsteater 9 september 2005
Regi: Susan Taslimi
Scenografi och kostym: Lily Riksén
Ljus: Anders Johansson
Dramaturg: Nadja Gabay
Mask och peruk: Mikaela Artén
Redigering och mixning av dokumentärfilmmaterial: Tomas Lundmark
Filmning: Andreas Wessberg
I rollerna: Eric Ericson, Boris Glibusic, Hanna Bogren ,
Roberto Gonzalez, Mariann Rudberg, Lasse Pierrou, Peter Melin och Anna Bjelkerud.

Jag måste tänka tillbaka till Elkverksfestivalen i våras på Pustervik för att komma på en teaterföreställning som jag tyckte lika mycket om, nämligen Peter Birros Arbetarklassens sista hjältar. Vad är det som den har gemensamt med Lasermannen utom att båda är så välspelade? Det kanske är just det, det lugna tempot, det välformulerade manuskriptet, men kanske mest ändå att det finns en djup mänsklig dimension i föreställningen.

Det paradoxala inträffar att skildringen av den omänsklige mördaren Lasermannen får oss att inse att det finns mer inom oss än det som de modernaste naturvetenskapligt psykologiska analyser förmått uppfatta. Jag använder formen imperfekt ”förmått” för att jag är optimist och hoppas på fortsatt forskning som ska göra vetenskapen perfekt (nästan i alla fall, jag vet: perfekt vetenskap är en självmotsägelse; jag har också läst Popper).

Erik Ericson spelar seriemördaren som drivs att döda invandrare, skjuter tio men dödar endast en. Rollen är otacksam i sin känslomässiga frusenhet, men Ericson lyckas väl med den. Det enda anmärkningen skulle vara att han inte, till skillnad från den person som skildras i Tamas läsvärda bok, har skrämmande, onda ögon.

Pjäsen har formen av en undersökning. Två förhörsledare, Hanna Bogren och Roberto Gonzales, samtalar med personerna kring Lasermannen. Eftersom jag har läst boken är det svårt för mig att säja om dessa samtal ger hela bilden. Så tyckte jag att skildringen av Otto, uppfinnargeniet, hängde ganska mycket i luften och det var inte skådespelaren Lasse Pierrous fel. Han bjöd också på en överraskande förstående karikatyr av Ian Wachtmeister.

Här finns också en skiljelinje mellan boken och pjäsen: förståelsen. Jag tycker inte att vi behöver be om ursäkt för vår invandringspolitik under slutet av 1900-talet. Vi tog emot stora mängder flyktingar både i absoluta tal och i förhållande till vår folkmängd. Vi visade medmänsklighet och räddade många från lidande och död. Att sedan tryck skapar mottryck och ger plats för politiska pajaser som Ian och Bert är inte förvånande, snarare ett tecken på vår offentliga konflikträdsla som hindrar en öppen debatt.

Det är i mötet med Magda, läkaren, som det djupast mänskliga i Bengt Ohlssons pjäs kommer fram. Hon spelas varmt illusionsfri av Anna Bjelkerud. Människan rymmer mer än vi tror och hennes ondska är en gåta som inte har något enkelt svar.

Dagens hjärtlösa flyktingpolitik är däremot en skam.

/Åke S Pettersson

Detta är en uppsättning som Stadsteatern kan vara stolt över: En nyskriven svensk pjäs – välregisserad, skickligt spelad och med elegant scenografi. Som, trots sitt skrämmande ämne, både är underhållande och tankeväckande.

Den handlar om ”Lasermannen” John Ausonius. Han som i början av nittonhundranittiotalet mördade och skadade invandrare i Stockholm, och gäckade polisen under drygt ett år.

Scenen är ett grått, slutet rum. Där rullar decennierna fram i form av journalfilmer, som projiceras på de båda sidoväggarna. Där spelar Lasermannen upp sitt liv. Och där sitter två lite löjliga psykologer och förhör i tur och ordning alla de människor som funnits runt honom under hans uppväxt. För att försöka finna en förklaring till hur han blev sådan han blev.

Det handlar om en försummad liten pojke. Om en hyperkorrekt yngling med autistiska drag. Om en förvirrad och ensam ung man. Och om en känslokall galning – som råkade bli farlig, men lika väl kunde ha framlevt sina dagar som ett ofarligt vårdfall. Enligt hans psykiater.

Men varför kommer hans offer inte till tals? Varför får inte deras historier plats i föreställningen? Är det inte lite oanständigt, att låta dem förbli en anonym skara av ”typiska invandrare”? Medan lasermannen själv blir en individuell hjälte som bär med sig en livshistoria som förklarar och delvis urskuldar honom.

Svaret är att föreställningen inte handlar om offren, utan om en skuld, som de rimligen inte har del i. Den vrider och vänder på problemet om vem som ytterst är ansvarig för det som hänt: Är det den enskilde galningen? Hans föräldrar? ”Samhället”? Psykiatrin? Eller kanske de populistiska politikerna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson, som understödde främlingsfientliga strömningar och försökte göra dem rumsrena under 1990-talets första år??

Vilket alternativ vi väljer beror i hög grad på vilka idéer som ligger i tiden.

Personerna på scenen är typifierade. De framstår som ovanligt endimensionella och entoniga:
Lasermannen, med sin spända röst och stirrande blick. Psykologerna med sin professionella hurtighet, som hela tiden bekräftar varandra med menande blickar. Modern, med sin förstenade, ödsliga uppriktighet. Och alla de andra.

I själva verket är de nog inte riktiga människor, utan snarare representanter för olika temperament, idéer, ideal och erfarenheter som konfronteras med varandra i ett spel om ont och gott. Skådespelarna navigerar skickligt mellan realism och karikatyr. Det är underhållande. Och håller sentimentaliteten i schack. Ända fram till den i mitt tycke påklistrade slutscenen. Då den livstidsdömde får besök från dödsriket.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: