Faust

[050922] Av J W Goethe
Översättning: Viktor Rydberg
Premiär på Teater Tamauer (på Hagateatern) 16 september 2005
Regi: Anders Friberg
Scenografi och ljus: Torben Kulin
Kostym och rekvisita: Nonno Nordqvist
Musik och ljud: Robert Bolin, Peter Zell
I rollerna: Peter Zell, Jan Ericson, Sara Klingvall, Robert Bolin, Trifa Abdulla och My Persson.

På Teater Tamauer spelas nu Goethes Faust (del 1). Det är en 200 år gammal melodramatisk tragedi på vers, med djupsinniga, komiska, religiösa och flummiga inslag.

Huvudpersonen är en vetenskapsman som med brinnande iver vill utforska och lära känna allt, också de förborgade sanningar dit vetenskapen inte når. Därför ingår han ett avtal med djävulens tjänare, den cyniske underhuggaren Mefistofeles. Om Faust en enda gång låter sin kunskapslängtan vila och finner ro i stundens njutning – då skall djävulen få hans själ. Mefistofeles gör allt för att störta den lärde i fördärvet: han väcker hans erotiska lustar med hjälp av en trolldryck, och driver honom att förföra och förgöra den vackra, fromma och oskuldsfulla Margareta.

Redan i inledningsscenen, när änglarna skrider in i fotsida nattskjortor och börjar läsa upp Viktor Rydbergs stolpiga 1800-talsöversättning anar jag att det måste vara djävulskt svårt att få detta drama att framstå som en aktuell och engagerande berättelse , som också handlar om människorna i vår egen tid. (Vilket programbladet förespeglar)…

Teater Tamauer gör ett djärvt försök. Man har strukit och bearbetat texten. Och uppenbarligen bestämt sig för att betona det burleska, satiriska och tokroliga på det högstämdas och tragiskas bekostnad. Resultatet har blivit att skämten går fram, men att de allvarliga och högstämda och melodramatiska partierna också framstår som spex. I all sin otidsenlighet.

Jan Ericson gör en Mefistofeles som skulle platsa utmärkt som skurk i en barnteaterföreställning. Hans hundimitation är jätterolig och att inte ens en treåring borde bli rädd för honom gör kanske inte så mycket. Men att Faust, spelad av Peter Zell, mer liknar en oengagerad och småslapp grundskollärare än ett brinnande geni blir lite problematiskt. För där försvinner liksom meningen med dramat. Och Margareta är ju en hopplöst otidsenlig figur. Helt obegriplig, i all sin dygd och fromhet. Hon framstår nästan som lika slapp som Faust och lika cynisk som Mefistofeles. Så när en röst från himlen i slutscenen förkunnar ”Hon är räddad!” tänker jag först ”Vem bryr sig?” och sedan ”Varför?”

Men kanske är det just såhär en postmodern tolkning av Faust måste se ut. Och egentligen är det ju helt fantastiskt att en skicklig regissör vågar sig på att sätta upp en klassiker som ingen orkar läsa i en föråldrad översättning som är full av bevingade ord och faktiskt tillhör vårt kulturarv. Den borde tåla att spexas med!

/Kajsa Öberg Lindsten

Teater Tamuaer är den mest ambitiösa av de fria grupperna, åtminstone om man ser till den intellektuella kvaliteten. Sådant har sina risker. Man kan träffa väldigt rätt som för några år sedan med Kaj Muncks Kärlek eller som med Staffan Göthes Byta trottoar, man kan göra respektingivande förlyftningar som till exempel med Rilkes Duinoelegier eller Kierkegards Gästabudet och förvåna åskådaren med egna texter som den märkliga Jag dör hellre längre bortåt vägen och nu senaste Kriget och den ljusa skogen. Inte alltid på toppen, men aldrig ointressant.

Därför såg jag förväntansfullt fram emot Faust, Goethes läsdrama, och blev också behagligt överraskad av att finna att här skulle vi få den färdiga pjäsen (första delen) och inte den Ur-Faust som man oftast undfängnas med (senaste på Backateatern). Man spelade till och med de båda prologerna, den på teatern, och den i himlen.

Det var stämningsfullt i himlen med spröda, stillsamma toner, men också humoristiskt med änglarna som kivades om att sitta bredvid Gud och Jan Ericsons som lismande Mefistofeles som slår vad med Vår Herre om Fausts själ. Det är roligt med pudeln som nästlar sig in i Fausts studerkammare; man förstår Fausts frustration över sin och studiernas otillräcklighet. ”Grå är all teori”, säjer djävulen frestande, ”men livets gyllne träd är grönt”.

Faust ingår en pakt med djävulen: Faust: ”Om jag till ögonblicket säger: O, dröj, du är så skön ändå!/ slå mig i band! den rätt du äger!/ Då vill jag utan knot förgå.”

Det gröna livet är kärleken och kvinnan långt från böckernas dammiga värld. Om den handlar andra akten, om hur Faust grips av passionen och inte lägger några band på sig, tvingar Mefisto, som slavar för att åstadkomma det där ögonblicket som ska ge honom Fausts själ, att skaffa honom juveler att förföra den kyska jungfrun med och hur han med djävulsk assistens dödar hennes bror när denne står i vägen för honom. Akten, pjäsen slutar med att Margareta dör sedan hon dödat deras kärleksbarn.

Faust är verklig arketyp, platsar direkt i det jungska skafferiet: människan som säljer sin själ för att vinna världen och som har berättats i otaliga varianter. Goethes är den mest höglitterära och rollerna som Faust och Mefistofeles var de stora utmaningarna för mellankrigstidens tyska skådespelare. Gustaf Gründgens byggde en karriär på Mefistofeles och blev själv arketypen ”medlöparen som offrar själen för att få utöva sin konst” och huvudperson i Klaus Manns roman Mefisto.

Av den forna storheten anades inte mycket hos Teater Tamauer, kanske därför de karismatiska skådespelarna saknas. Peter Zells Faust blev trist i längden med sitt nervösa body-buildande i tid och otid, medan Jan Ericson som Mefisto bara spelade på en sträng, lismande men egentligen aldrig farlig. Sara Klingwall som Margareta hade en del stunder av ljus oskuld och av kärlekens uppvaknande men klarade inte slutet i skuld och död. Texten är inte heller särskilt övertygande just där. Det är som om Goethe redan hade fortsättningen i tankarna och inte bekymrade sig särskilt mycket om att hitta ett bra slut på första delen. Gounods opera klarar sig faktiskt bättre med präktig slutkör medan himlen öppnar sig.

Kanske den djärve och skicklige regissören Anders Friberg och hans medarbetare tänker överraska oss med att spela andra delen av Goethes Faust? Eller är det en för stor utmaning till och med för teater Tamauer?

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: