Ulf Lundell lever upp till myten om sig själv?

[050928] Man kan läsa Ulf Lundell på två sätt. Eller, kan man?
Endera tänker man bort honom som rockikon – mytomspunnen – hippie-generationsförfattare-flummare-drinkare-numera-nykter-sanningssägare-sexsymbol för kvinnor-och-sturm-und-drang-förebild-för-vuxna-pojkar-som-ännu-drömmer-om-self-made-genombrottet.

Eller så sväljer man allt det ovannämnda, och bakar in det i hans romaner och läser allt med hull och hår och tar allt han skriver för sanning med lite kosmetisk maskering, bara.

Är det inte så han själv gör när han skriver?

Okej, det kanske är att ha en för låg uppfattning om romanskrivande, som jag vet att han har sagt. Men det må inte hjälpas att det är lätt att falla in i tänkandet när man läser en roman om en rocksångare och hans kompis som är författare.

Men därmed inte sagt att det är dåligt. Nej, likt tidigare är det som att surfa på en jättevåg (även det förut sagt av någon) och beatnikpoeternas influenser och Jack Kerouacs prosa är inga dåliga förebilder alls. Och visst finns skarpsinniga analyser av nutiden där. Och referenser och alluderingar till dåtid, främst erans begynnelse med Bob Dylan och Hemingway och för all del även Goethe och franska filosofer och deras liv.

Historien handlar om Poul, bedagad rocksångare, som inte vet vad han vill. I sällskap har han en ung kvinnlig assistent, av honom kallad Sunny, och tillsammans hittar vi de först i ett hus på franska rivieran som de inte – eller snarare han – kan bo i på grund av två störande hundar i huset intill.

Hans kompis Bull Baldini, svensk författare i samma ålder, får överta huset.
Poul, som Bull kallar för CC hela tiden, ser Sunny ta flyget till Island där hennes far – som hon aldrig träffat – ligger för döden. Nu börjar en rastlös jakt för Poul. Han åker nästan maniskt omkring i sin Trailblazer mellan södra Europa – på Tysklands autobahns och till Schweiz och till Italien och tar in på lyxhotell – och upp till sitt hem i Stockholm och ner till sin gård i Skåne. Inte vet han om han vill göra en platta till och turnén som han ställde in denna sommar – 2004 – gör honom gott men samtidigt vilsen och än mer orolig.

Han träffar en kvinna som lurar honom på hundratusen. Han får ihop det med en av Bulls inneboende 25-åriga blondiner i huset i Nice och får sitt livs orgasm. Han och Bull har långa diskussioner där Bull främst får spy galla och invektiv över det mesta i ett Sverige som han anser har krackelerat och regredierat ner till idiotins nivå. Feministerna av i dag får sina fiskar rejält varma. Men samtidigt poängterar både Poul och Bull att de är för feminismen men emot dessa tristfittor som tagit makten över den.

Poul och Bull är två mycket desillusionerade män i 55-årsåldern som trampar vatten i en medelålder där deras glöd har falnat. Och främmande för ett hemland de inte trivs i men ändå inte kan släppa, i alla fall inte Poul. Bull vet inte om han vill eller orkar skriva nåt mer; Poul vet inte om han ska fortsätta som rocksångare.

Hur det nu blir så gör han ändå en platta.
Men snart är han ute på vägarna igen och far kors och tvärs över Europa, levande ett lyxliv som står de flesta människor ljusår ifrån…

Ja, naturligtvis finns mer än så här mellan raderna. Eller, finns det? Kom jag just på. Jodå, diskussioner om förhållandet till fansen och myten kontra hur man själv känner sig och åldrandet och kärleken och …ja, som på det sätt Lundell skriver: allt i en enda röra, egentligen.
Jag har i huvudsak gillat Lundells romaner från förr. Men denna gång är jag tveksam.

Man har läst så mycket av detta förr. Han drar det ännu ett varv och tycks inte kunna komma ur ekorrhjulet med karaktärerna, när de inte har något naturligt och alldagligt liv att luta sig emot.

Kom på att jag flera gånger väntade på att något skulle hända i boken. Det blev för orkeslöst desperat med de bittra och i många fall reaktionärt anstrukna tiraderna från Bull. På samma gång kändes ibland Pouls sorgfälligt redovisade och solitära långtråkighet på lyxhotellen väl seg.
Visst finns humoristiska iakttagelser, men de är färre nu mot tidigare, tycker jag.

Samtidigt är ju, vad jag fattat, detta grunden i Lundells författarskap (och även i rocksångarkarriären): att göra uppror och protestera!
Mot allt konventionellt och invant.

En terapeut säger till Poul i boken att han har problem med att bli älskad, för det har alla artister. De känner sig inte värda det. Bara när de står på scenen och ger! så känner de sig älskade.
Men det tar ju slut när de kliver av.
Då är de lika ensamma igen.

Och framgång är kanske inte tecken på ett lyckligt liv.
Vilket på något sätt denna bok i grund och botten försöker förmedla.

▪ Leif Wilehag

Bokomslag
Ulf Lundell
Värmen
Wahlström & Widstrand 2005

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: