[051007] Det som förenar oss alla är mer än det som skiljer. Ett fyllo är också en människa. Och han eller hon finns mitt ibland oss; ofta i lägenheten intill. I mycket större utsträckning där än på parkbänken.
Lukas Destino är alkoholiserad. Men han är även skådespelare. Medelmåtta tycker han själv i sitt självömkande janteförakt. Han har fått sparken från Stadsteatern i Göteborg. Hans föräldrar är döda; omkom i en trafikolycka. Pappan var från Ungern och kom till Sverige med arbetskraftsinvandringen på 60-talet, mamman var från Uddevalla. Ett seriöst förhållande har Lukas bakom sig, en vän har han i Kjell, även han skådis på dekis. Många andra människor möter han på sunkiga pubar och krogar runt Göteborg, men de är inga vänner.
Lukas främsta vänner är starkölen. Kanske mest de han ser till att ha kvar på morgonen, så han kan klara bakfyllan genom att dricka dem som frukost.
Han bor i en lägenhet vid Olskroken, tar långa rastlösa och grubblande promenader genom Göteborg. Försöker hålla en viss stil med att vara nykter i alla fall på måndagar, och ordna upp räkningar och skjuta på avbetalningar. Men det lyckas allt sämre…
En dag får han erbjudande om en roll i en pjäs, med ett teatersällskap som reser ut på en större turné genom Sverige. Lukas drickande ”följer med”. Men ingen säger något, fast han tror att alla ser det, ändå…
Detta är en vemodig men starkt känslofylld roman om en alkoholists utanförskap. Om gränsen, den så osynliga men obarmhärtiga, som tar vanedrickaren förbi till varje-dag-supandet som leder neråt…Om att det är meningslöst att tala om varför man började dricka. Om att det är meningslöst att skylla på något. Mer än på genen, kanske…
Insiktsfullt beskriver Marcus Birro hur en problemdrinkares psyke fungerar. Hur självömkan och förakt mot både sig själv och andra tävlar om herraväldet i ett alltmer nervsvagt och förvirrat viljetillstånd. Skarpögda reflektioner om livet tittar fram lite vassare i vissa stycken, och jag hade önskat att det kunde ha fått mer utrymme.
Det är kanske den enda anmärkning jag har; att romanen känns lite för kort. Lite mer av ”kött” tror jag författaren är mäktig.
Att han i grunden är poet märks i metaforerna, slagfärdiga och oväntade ibland. Vackra och romantiska andra gånger.
Göteborg och dess kulturliv får sig en förväntad känga. Liksom feminismen. Och författarens nya hemstad Norrköping finns också med. Inte alltid med positiva förtecken.
Men bokens främsta behållning är porträttet av Lukas, en människa med alkoholbesvär.
Som kunde vara du, jag eller någon annan.
Heder åt ämnesvalet. Heder åt att våga dra förljugenheten av den svenska konsensusmoralen. Dubbelmoralen, med andra ord.
Vi behöver folk som talar hellre än tiger!
