Hur kunde det gå så illa?

[051020] Detta är en mycket smärtsam bok att läsa. Årsbarn som jag är med Ted, och därav aldrig haft honom som idol, tog hans öde mig extra hårt.
Hur kunde det gå så illa?

Ted Gärdestad slog igenom med LP:n ”Undringar” 1972. Han var musikaliskt underbarn, gick i musikgymnasium, var 16 år och skrev egna låtar. Hans åtta år äldre bror Kenneth skrev texterna och Benny Andersson och Björn Ulvaeus på Stikkan Anderssons bolag Polar producerade de fyra första LP-skivorna.

Det blev folkparksturnéer, med småflickor som skrek och ville ha autografer (och ibland mer än så), idolkort och fan-club och melodifestivaler och 1979 vann han med ”Satellit”.
Mitt i allt detta fanns en känslig och sökande själ som inte fick tid att hitta sitt rätta jag. Inte fick möjligheten att på ett naturligt sätt bli vuxen. Han gifte sig med Lotta Ramel när han var 20 år gammal, hon intervjuas i boken och berättar, som många andra, om Teds humor och öppna och ljusa sinne.

I början av 80-talet var det som om verkligheten hann ikapp. Ted Gärdestad ville pröva nya vägar i livet.
En sökare hade han alltid varit. Intresserad, och väl inläst på psykologi, filosofi och religionsvetenskap. Å andra sidan var han även sportfantast. I tidiga tonåren en mycket lovande tennisspelare som förlorade två finaler mot Björn Borg i skol- och pojk-SM-finaler.
Han kom i kontakt med Bhagwan, en form av religiös sekt med en diktatorisk ledare. Det blev flera resor till meditationscentret i Oregon, USA. Innan allt detta hade Ted hunnit träffa skådespelerskan Ann Zacharias med vilken han fick två barn, Sara och Marc. Men han hade också sökt in till scenskolan utan att bli antagen.
Ann Zacharias säger i boken att det var Bhagwan som tog död på deras förhållande. Men att kärleken till Ted för henne aldrig dog.

Brodern Kenneth som är berättarrösten, intervjuad av journalisten Keijo Liimatainen, beskriver sin lillebrors väg in i en psykos. Hur det i mitten av 80-talet yttrade sig i extrem bacillskräck, hur en öppen personlighet blev mer och mer sluten och tystlåten, hur tiden i Oregon gjorde honom livrädd för AIDS, hur all mat – vegetarisk – skulle kryddas innan den sattes in i ugnen…
Kenneth Gärdestad vill inte skylla allt på Bhagwan. Som han säger, hade hans lillebror alltid varit perfektionist i allt. Och därav följde prestationsångest. I slutet av 70-talet redan, fick han valium ibland för att kunna uppträda.

Ted Gärdestad flyttade hem till sina föräldrar i Sollentuna. Kenneth, som bott i USA i perioder med sin familj, flyttade så småningom också till föräldrahemmet; huset han och Ted hade köpt för de första framgångspengarna.
När Kenneth firade sin 40-årsdag 1988 greps Ted av polisen efter att ha kastat tegelstenar mot två damer på Östermalm.
Det blev rättegång. Jag vet, genom min tid som journalist i kvällspressen, att Ted Gärdestad ansågs vara för sjuk för att dömas till fängelse. Han fick vårdas i hemmet av sina föräldrar istället.

Han gick på starka mediciner som hans mamma gav honom enligt ordination. Men han krävde mer, annars hotade han med att ta livet av sig. Kedjerökandet, likgiltigt stirrande in i TV:n, en osthyvel som drogs mot handleden som sargades illa …men ändå ibland: träningspass i tennis igen. Och musik som började ta form på elsynthen där hemma i pojkvåningen.

I början av 90-talet gjorde han comeback. Trots att han hela tiden kämpade mot ”inre röster”. Det blev en skiva till slut. Och lite framträdanden, bland annat tillsammans med gamle parhästen Harpo, som i boken uttrycker stor förtvivlan över att han ingenting kunde göra.

Janne Schaffer, Teds kanske närmaste musikervän, berättar om inspelningarna av sista albumet:
” …Första pålägget blev en pärs. Han spände rösten. ”Ska vi släcka ned och skapa lite stämning?”
”Nej.”
Till slut sa Ted: ”Det går inte.” Sen kom han ut till mig och Leif Allansson på Europa Studios.
”Nu ska jag berätta hur det är”, sa Ted. Så satte han sig ner och berättade oavbrutet i över en halvtimme. Jag kan säga att jag aldrig hört någon må så dåligt som han måste ha gjort. Hur han kände sig inombords. Hur han upplevde sin situation och verkligheten. Hur folk tittade på honom. Har aldrig hört någon redogöra för sin egen situation så tydligt och klart som Ted gjorde. Det var helt otroligt. Jag fick ont i magen. Leif och jag avbröt inspelningen. Vi var alldeles chockade efter Teds monolog. Jag visste faktiskt inte vad jag skulle göra.”

Lägg till allt detta, att Ted Gärdestad blev misstänkt, genom elakt förtal eller vad? för att vara ”33-åringen”, alltså indirekt insinuerades det att han skulle ha skjutit Palme. Dessutom viskades det om att han kunde vara lasermannen.
Och detta fick han själv vetskap om…

Ted Gärdestad erkände aldrig att han var sjuk. Inte för sina närmaste eller inför sig själv.

Dagen efter midsommardagen 1997 tog han sitt liv. Enligt brodern vågade han då se sin egen sjukdom. Och den vissheten blev för mycket.

I förordet står att boken är tillkommen för att ”…hjälpa också andras tystnad att höras.”

Jag är helt tagen och …ja, förlåt uttrycket: förstummad av det jag läst. Det är en väldigt stark bok. Om en sökande människa som fick betala med sitt liv.

▪ Leif Wilehag

Boken om Ted Gärdestad
Kenneth Gärdestad & Keijo Liimatainen
Jag vill ha en egen måne
Boken om Ted Gärdestad
Forum, 2005

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: