Mäster Fos uppväxt

[051020] Åter gick ett välförtjänt Nobelpris till en dramatiker. Det borde förvåna dagens teatermänniskor. Många av dem, senaste Kristina Lugns dotter, Maria Montelius, som talar om teaterpjäser som halvfärdiga konstverk. Ibland kan man få känslan av det anses att pjäsen med fördel skulle kunna skrivas ihop på teaterns kansli.

Italien har haft två dramatiker som tagit priset: Luigi Pirandello och Dario Fo. Båda är genuina teaterförfattare, vars bidrag till litteraturen inte består av diktsamlingar eller romaner. Och när Dario Fo nu kommer med en prosabok, Fladdermössens by, är det förstås just teater den handlar om, en alldeles särskild slags teater, gycklarens.

Som inte särskilt berest svensk förstår man inte hur bergigt och brant Italien är. Pa Fo, som sonen kallar honom, är stins vid järnvägen och skolan ligger hundra meter rakt upp, sjön Lago Maggiore hundra meter rakt ner från järnvägsstationen sett. Livet i den vertikala byn förefaller lika antikt som underlaget för berättarnas skrönor.

Fladdermöss kallas de glasblåsare av olika nationaliteter som arbetade vid bruket i byn Valtravaglia, oftast på nätterna, därav namnet ”fladdermöss”. Bland dem fanns det gott om historieberättare. ”Min bys ära och stolthet”, kallar Dario Fo dem. ”Ofta berättade de om saker som hänt för århundranden sedan…men det var ett snatteri, det vill säga de lånade de mytiska historierna för att avhandla den vardagliga verkligheten i satirisk och grotesk form.” Känns bekant för Fos publik, inte sant?

Att kunna snacka, att vara verbal har alltid uppskattats. En god berättare var (är) lika populär här hemma som vid Lago Maggiores stränder. Dario Fo upptäckte tidigt att han själv ägde berättartalang, av de komiska slaget. I boken berättar han om sin främste lärare, morfar Bristin, en mångkunnig storbonde som tog med lille Dario på försäljningsturerna när han bjöd ut sina grönsaker, och sittande på draghästens breda rygg insöp pojken det muntliga berättandets konst.

Det finns en härlig tidsfärg i Fos berättelse. Han skriver om folket i sin by, där det förutom berättare också är gott om galningar, som en efter en förs till sinnessjukhuset ”med den sedvanliga vadderade bilen”.(Måhända är det ofta samma personer?) Dario Fo berättar vidare om sin studietid i Milano, där han lär sig måla och skulptera och om sina upplevelser som soldat i Mussolinis armé något som slutade med att han deserterade och fick gömma sig i en fallfärdig stuga uppe i bergen under krigets sista veckor. Allt skildrat med samma goda humör. ”Ditt goda humör och din ironi är din räddning, glöm aldrig det,” sa hans pappa och det receptet räckte långt, hela vägen till Nobelpriset.

Jag rekommenderar den här lilla memoarboken, den är mycket rolig och underhållande, fattas bara annat med en sådan författare. Särskilt givande är den för oss teaterintresserade som uppfattar Dario Fo och hans teater som i rakt led nedstigande från den italienska commedia dell’arten. Att formen kan fungera på annat än improviserade påhitt gav oss Stadsteatern en fingervisning om med Dockhemmet häromåret. Shakespeare har också en folklig traditionsbakgrund och är naturligtvis inte heller främmande för häftig clownteater det har Teater Halland demonstrerat. I december kommer pajasarna från Varberg till Pustervik och spelar Fröken Julie. Hur det går när Strindberg får på sig lösnäsan ska bli spännande att se. Dario Fo skulle säkert uppskatta det.

▪ Åke S Pettersson

Drio Fos memoarer
Dario Fo
Fladdermössens by
Mina första sju år och några till
Översättning: Anna, Elvira och Carlo Barsotti
Ordfront förlag, 2005

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: