Kiss me Kate

[051024] Musikal på Operan premiär 2005-10-22
Text Bella och Samuel Spicav
Musik och sångtexter Cole Porter
Dirigent Hans Ek
Regi Staffan Aspegren
Koreografi Roine Söderlundh
Scenografi Bengt Fröderberg
Kostym Camilla Thulin
Ljus Linus Fellbom
I rollerna: Ulricha Johansson (även översättning), Johan Rabaeus, Sara Jangfeldt, Lars Bethke, Magnus Borén, Ulf Eklund, Hans Josefsson, Peter Harryson, Camilo Bresky, Carl-Johan de Neergaard, Marianne Schell, Johan Wikström, Lars Hjertner, Ulrik Endahl.

”Nu har vi snart premiär på nytt” lyder refrängen i avslutningssången i Kiss me Kate när den spelas på Operan, och det är inte utan att känns lite ironiskt eftersom allt man visar, inklusive moralen i stycket, upplevs som gammalt och föråldrat.

Själva musikalen hade urpremiär 1948 och även om Cole Porters musik är odödlig liksom förlagan Så tuktas en argbigga av ett annat stort geni, Shakespeare, så blir föreställningen en återblick på en tid som oåterkalleligen har försvunnit. Det är ju inget fel i det, bara det kunde beröra mig.

Uppsättningen börjar med att man projicerar förtexter på en slöja som om det vore en svartvit film från just förtitalet och när ridån går upp ser vi herrar i smoking i en sofistikerad funkisinteriör som planerar ett göra musikal av argbiggan. För att lyckas krävs att man kan locka den stora stjärnan Lilli Vanessi att spela titelrollen. Det är bara en hake. Hon har varit gift med Fred Graham som ska spela Petruchio. De är skilda sedan ett år tillbaka, men det var ingen lyckad skilsmässa. Bäddat för gräl både bakom scenen och på scenen.

En förfalskad namnteckning på en skuldsedel leder till att två gangstrar införs i handlingen, en blombukett som hamnar hos fel mottagare komplicerar den ytterligare och när sedan spelet av pjäsen i pjäsen kommer igång är ångan väl uppe och just de scenerna i första akten blir de roligaste i föreställningen. De för oss göteborgare mestadels okända skådespelarna gör väl ifrån sig, argbiggan får ta sig ton i sin stora aria ”Jag hatar män” och den kaxige Petruchio får på nöten inte bara bokstavligt. Publiken som skrattat och trivts går mysande ut i paus.

Efteråt blir det inte lika roligt. I andra akten infinner sig en träbock till general som ska föreställa argbiggans fästman, och med hans hjälp lämnar hon teatern för ett liv i Washington. Den dansanta Lois Lanes förfalskande fästman räddas av ett anbud från Hollywood samtidigt som den hämndlystne fordringsägaren plötsligt avlider i något som liknar blyförgiftning och de båda gangstrarna får lämna tillbaka sina scenkostymer medan de delar med sig av vad de lärt sig under de åtta år de hade förmånen att ha tillgång till fängelsebiblioteket i en av musikalens höjdare: ”Tala med Shakespeare.”

”Snacka med Shakespeare”, sa man förr. Varför snacka har blivit tala, vet jag inte. Kanske har moderna människor inte kläm på dessa gangstrars munart, de som beskrevs av Damon Runyons populära böcker på 1930-talet. (Som gav upphov till en annan musikal: Pysar och sländor.)

När allt verkar ha gått åt pipan, uppenbara sig plötsligt Kate, alias Lilli Vanessi, som på något sätt som inte framgår av historien lämnat sin tråkige general, och drar slutmonologen ur Shakespeares pjäs, och den känns riktigt mossig och man fråga sig varför den måste vara med så helt obeskuren? Fast den hade kanske varit aktuell ifall Kate hade utrustats med slöja eller burka. I den där slutsången ”Nu har vi snart premiär på nytt” är det sista vi ser en liten flicka som sticker upp huvudet ur en koffert. Ett löfte om ett framtida feministiskt initiativ?

Johans Rabaeus är en av våra främsta skådespelare, han sjunger kanske inte så bra, även om jag tyckte att han hade sjungit upp sig sedan kapten von Trapp, men han har karisma, utstrålning, och i den orättvisa teatervärlden (liksom i världen för övrigt) betyder det mer än aldrig så stor sångartalang. Hans Kate, Ulricha Johnson, har det som Rabaeus saknar men saknar hans rutinerade utstrålning.

Rollerna som de båda gangstrarna hade anförtrotts två trotjänare, Peter Harryson, och Hans Josefsson och de fuskade inte bort sina uppgifter, och i övrigt imponerade Sara Jangfeldt i subrettrollen som Lois Lane/Bianca och Lars Bethke som hennes fästman med bland annat ett akrobatiskt dansnummer på teaterns tak.

Ulf Eklund var mycket komisk som flickornas gamle far. Marianne Schell sjöng vackert i rollen som Lillies påklädare.

Dekoren av Bengt Fröderberg var rolig, en slags svart-vit bild när man spelade Shakespeare, något som ytterligare accentuerade det teatraliska tillsammans med den uppstyltade deklamationen och de tacksamma missarna. Annars var det realistiska tegelväggar bakom scenen.

Staffan Aspegren hade lagt ner stor omsorg på att skapa teateratmosfär och det lyckades han med. Bilderna var hela tiden omväxlande och gav känslan av en showfilm av det där slaget som vi såg på 50-talet. Inte minst det skickliga handhavandet av statister och biroller bidrog till detta. Regissören har inte gjort det lätt för sig genom att välja att göra en traditionell uppsättning. Även om musiken lät härlig som Operans orkester spelade den under Hans Eks ledning, har tiden sprungit ifrån både den och texten och det krävs helt nya grepp för att kyssa liv i Kiss me Kate.

/Åke S Pettersson

▪ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: