[051105] Av Aziz Chouaki
Riksteatern, Gästspel på Pustervik
Regi, ljus- och ljuddesign Jean-Louis Martinelli
Översättning Katrin Ahlgren
I rollerna Bahador Foladi, Omid Khansari och Shebly Niavarani.
En tripp i Alger handlar om tre unga killar som festar sig fram genom dagen till dess att den får sitt tragiska slut. Det knarkar, super och knaprar piller. Inom sig bär de en innestängd vrede, nertryckta, hunsade och föraktade. När jag såg pjäsen kom jag att tänka på de varelser på samhället botten som Norén skildrar i Personkrets 3:1 och när jag sedan läste programmet upptäckte jag att den franske regissören Jean-Louis Martinelli hade fått samma association.
Jag hade mycket svårt att uppfatta vad de sa. Det dröjde innan jag började förstå. När jag läser texten, som finns utgiven av Riks Drama och kan köpas för förti kronor på teatern, förstår jag varför: språket är så rått och levande och fyllt av djärva konstruktioner och talspråksmässigheter och slang att det är hart när obegripligt också när man sitter med texten i handen. Det är en blandning à la Joyce, som av författaren karaktäriseras som ”patchworkspråk”, ett språkligt lapptäcke, med inslag hämtade från de fyra språk Aziz Chouaki vuxit upp med (arabiska, franska, hebreiska och ett kreolspråk som talas i Medelhavets hamnar). Översättarinnan måste ha haft en herkulisk uppgift.
Det är också ett grovt språk som för mig som aldrig kallat någon för rövknullare eller kukskalle är närmast litterärt, hämtat från filmer och tv-program långt från den svenska vardagen. När man inte själv eller någon i ens omgivning använder orden vet man inte riktigt deras valör, känner inte deras specifika vikt.
De tre skådespelarna imponerar med sin restlösa inlevelse. Det de gör känns helt äkta Balador Foladi är en gammal bekant från Angeredsteatern och spelade där tillsammans med Omid Khansari i den sköna föreställningen Hej då Fantomen. Den tredje på scenen Shebly Niavarani håller samma klass.
Regissören hade pjäsen i ett fast grepp, men han är fransman och det är kanske inte alltid så lyckat att jobba på ett främmande språk Regissören är ju också ansvarig för att texten går fram. Det finns mycket skön poesi i pjäsen och en hel del hörde man, men mycket fick man vänta med att upptäcka till dess att man läste den.
Just innan föreställningen på Pustervik började i torsdags smög en sliten man in och satte sig salongen. Han hade en trasa i handen som han sög på och en intensiv tinnerdoft spred sig i teatern. En vänlig personal försökte mota ut honom och när det verkade vara trögt kom två raska gossar klivande med bestämda steg och tinnertomten tvingades tassa ut. Föreställningen kunde börja och dikten fick sin chans att visa att den överträffar verkligheten.
/Åke S Pettersson
Åke! Visst började man fundera efteråt om thinnertomten kanske ändå hörde till föreställningen?
Det var en fantastisk och gåtfull föreställning tycker jag. Den handlar ju inte heller riktigt om ”ungdomsproblem i förorten”, utan istället om tre infantiliserade och desperata män som närmar sig fyrtio, och som levt hela livet i ett land präglat av inbördeskrig, diktatur och terror. Och språket. Ett malande, inbördes tjöt, som avbröts av poetiska solonummer – ett slags rasande monologer i rapp-stil. Och det var svårt att uppfatta dessa ordmassor. För de riktade sig ju inte heller mot oss i publiken. Utan till några vi inte kände, och som vi inte heller kunde bilda oss en riktig uppfattning om. Och i allt detta glimtade skärvor ur männens hopplösa livsberättelser. Med barndomar präglade av övergrepp och katastrofer.
Jag blev så förvirrad att jag stannade kvar på samtalet efteråt, där skådespelarna berättade om sina möten med författaren och den franske regissören. Och då fick jag också veta att det faktiskt inte var meningen att publiken skulle fatta allt!! För detta är också ett slags nyskapande poesi. Ett ljudkonstverk om den yttersta förtvivlan och om en kaotisk samtid som vi ännu inte kan överblicka.
När jag förstod att jag inte behövde ha förstått allt blev jag lättad. Jag skulle gärna se pjäsen ännu en gång.
/Kajsa Öberg Lindsten
