Familjen Bra

[051103] Av Joakim Pirinen
Premiär på Allikateatern 15 oktober 2005
Regi: Linda Faith
På scenen: Lena Åkerstedt, Franck Olofsson, Peter Jägbring, Marie Ljuslin
Spelas i Lagerhuset, Trädgårdsföreningen och som gästspel på Teater Uno.

Joakim Pirinens pjäs om den löjligt lyckliga och lyckade familjen Bra är inte riktigt så skojig som jag minns den. Var den roligare i mitten på 80-talet, när den var ny? Eller var det man själv som var mera lättroad då?

Redan första scenen, när pappan och den infantilt välanpassade sonen i tjugoårsåldern sitter på trädgårdsbänken med huvudena tätt ihop och njuter av fågelsången , inger mig en känsla av djupt obehag och kommande katastrof. (Så nära skall en far inte vara sitt vuxna barn! Så avsiktslöst välvilliga kan människor aldrig vara mot varandra!)

Men ingenting händer. Och det är ju också det som är vitsen med hela pjäsen, efter vad jag kan förstå. Att ingenting händer med den lyckliga familjen. Utom att den bara blir ännu lyckligare.

På Allikateatern har de fått röda och gröna kortärmade tröjor med krage – sådana där som jag kan tolka som småborgerligt ordentliga och lite pretentiösa. Som kan ha ett dyrt märke någonstans. En liten krokodil eller så. Det är förträffligt. Fast familjen Bra är nog ändå ingen politisk satir. För de representerar ingen annan livsstil än den nöjda och välanpassade. Och de är välanpassade till allt. Till alla åsikter i hela världen. Till samhällsnyttig konsumtion och ekologisk asketism. Till det förfinade och det okonstlade. Till vad man vill. De är intellektuella och konstnärliga och praktiskt arbetande och idrottsintresserade och älskar alla sina grannar.

Och vad som än sker förblir de likadana. Tillslut börjar man undra om de verkligen är levande människor. Eller om de i själva verket är rymdvarelser, robotar eller kanske spöken från en gången tid. För de känns lika antikverade som familjen i min första läsebok, år 1960. Då barnen hette Lena och Tor, och alla var rara och åt kokt potatis tillsammans var dag när far kom hem från jobbet.

I Allikateaterns uppsättning är det just barnen som är verkligt robotlika. Medan de bägge föräldrarna har något obestämt och mänskligt i ena mungipan. Som om pjäsen hade kunnat utvecklas till en framtidsdystopi. Om hur det blir när man lyckats producera en ny generation av perfekt välanpassade människor, som de äldre måste försöka dölja sina mänskliga svagheter för.

Men varför är det inte riktigt skrattretande? Är det för att perfektionism har slutat att vara löjlig? Eller kanske för att vi slutat tro på töntar? Människor som går omkring och fånler har helt enkelt lyckats skapa sig perfekta liv. Eller också är de trosvissa fanatiker, som planerar ett eller annat terrordåd. Och det är inget att skratta åt.

/Kajsa Öberg Lindsten

Allikateatern spelar vanligen på Redbergsteatern som ligger uppe vid Redbergsplatsen och där hade de också premiär 2005-10-15 på Familjen Bra. Jag såg den i Lagerhuset i Trägårdsföreningen. Jag berättar detta som konsumentupplysning. Tydligen flackar de runt med sin pjäs och den intresserade gör klokt i att konsultera deras telefonsvarare, 031/84 40 37.

Senast jag såg pjäsen var på Nationalteatern 1993 och jag tyckte då att den var väldigt rolig. Den är för all del också rolig när Allikateatern spelar den, men riktigt lika komisk är den inte, även om Franck Olofsson utan vidare matchar Hans Mosesson, som gjorde rollen som pappa Lasse den gången, numera ICA-handlare i TV-reklamen, och Lena Åkerstedt kanske inte har Met Reventbergs rutin men, istället fördelen att se ut precis som mamma Eva på Pirinens teckningar. Allikafamiljens båda barn, Peter Jägbring och Marie Ljuslin är också utmärkta. Tillsammans är de trovärdiga som familj.

Kanske är det så att vi inte längre tycker att det är roligt med den solskensbelysta lyckan, med dessa snälla barn, med kärleksfullheten och med att svårigheter alltid övervinns, såväl energikrisen som livets korthet, med ananasbatterier och intergalaktiska telefonsamtal.

Vi har tvingats inse att lyckan fortfarande ligger lite längre bort, precis som barnen i sagan som letar efter guldet vid regnbågens fot. River vi en mur, så bygger vi ett stängsel. Vi har fortfarande mycket långt att gå.

Kärnfamiljen med mamma, pappa och två barn är också starkt ifrågasatt. Nuförtiden ska man ju bli lycklig på egen hand. Kanske är det dags för en ny komedi med fyra mycket lyckliga singlar, en mördande satir, som vi ska skratta knäna av oss åt?

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: