[051118] Barnteater på Masthuggsteatern efter en idé av Åsa Bodin Karlsson
Premiär 29 oktober 2005
Text: Lina Ekdahl
Regi: Rolf Sossna
Scenografi och kostym: Råger Johansson
Rytm/musik: Martin Nilsson, Åsa Bodin Karlsson
Medverkande: Åsa Bodin Karlsson och Martin Nilsson
Det hela börjar med att hon och han går och lägger sig och sussar så gott och snarkar, men så ringer inte bara en utan flera elaka väckarklockor och med sömnen fortfarande i ögonen måste de stiga upp. Medan kaffet kokar dansar karotterna på bordet. Faten och skedarna med. Martin Nilsson som svarar för rytmerna i Den goda människan från Sezuan anger tillsammans med Åsa Bodin Karlsson takten i akten att vakna vid köksbordet.
Det är roligt och påhittigt och kul och alla vi barn trivdes. Nu vet vi hur vi ska göra nästa gång vi ska äta frukost. Eller var det kanske hur vi inte skulle göra? Eller kanske vad vi skulle vilja göra om vi fick eller tordes? Ni såg väl att de inte lekte med maten, inte geggade och kletade? Det tyckte jag var bra. Man ska ha respekt för mat.
Om du är fem år och läser det här och vill ha roligt då ska du åka till Masthuggsteatern på Masthuggsterrassen och kolla på diskbänksbankandet där.
/Åke S Pettersson
En alldeles vanlig diskbank är en föreställning som i första hand vänder sig till förskolebarn, men nog passar alla åldrar. Den är rytmisk, realistisk, poetisk och lite galen.
Den handlar om ett par utan barn som vaknar och kommer ut i köket för att äta frukost och göra sig i ordning för att jäkta iväg till jobbet.
Den börjar med rytmiska snarkningar, fortsätter med en konsert av morgonljud i ett kök ackompanjerade av ett experimentellt bankande på alla möjliga köksutensilier och slutar med en häftig steppdans mot ytterdörren, och jobbet. Och ett klick när kökslampan släcks.
Det är alltså frågan om ett ljudkonstverk – en dialog av ljud. Men det ingår också ord – en absurd dialog, designad av poeten Lina Ekdahl. Med repliker som: ”Tänk om dethär blir vår bästa dag! En dag som får pris!” och ”Vi måste komma i tid till jobbet. Annars säljer dom oss.” Resultatet blir lite i stil med Åke Hodells General Bussig. Och det fungerar.
De små barnen i publiken engageras av det igenkännbara. Skrattar högt åt snarkningarna. Ropar: ”Jag har också en el-tandborste!” och ”Man måste ta på sig jackan också, när man ska till jobbet!” Och mitt i föreställningen börjar de plötsligt taktfast klappa i händerna – ohejdbart inspirerade av bankandet på scenen.
Som vuxen roar man sig med att fundera över vilka de två på scenen egentligen är. Varför är de så retro? – Han i bruna tofflor med korksulor och hon i nylonnattlinne och med gammaldags papiljotter i håret. Och vad är det egentligen för jobb de skall gå till: Han är folklig och tjock och verkar lite ovan att knyta den slips han absolut skall ha på sig. Och hon klär sig i sober tjänstemannadräkt, men är ändå osäker på sitt klädval.
Tänk om de egentligen är arbetslösa, och bara låtsas att de skall till jobbet?? Eller utomjordingar som försöker likna människor?
Hursomhelst är detta något mer än ”bra barnteater”. För det handlar varken om pedagogik eller underhållning, utan helt enkelt om konstnärlig kvalitet.
/Kajsa Öberg Lindsten
