Mycket väsen för lite

[051212] I början av Peter Englunds och Kristian Petris bok Jag skall dundra finns en förteckning över de personer som förekommer i handlingen. Denna förteckning kallas Dramatis Personæ. Jag antar att latinet ska ge någon slags tidsfärg, men det känns onödigt, lite larvigt pompöst, en påklistrad tidsetikett, som i mina ögon vittnar om bristande tilltro till den egna förmågan att skapa en litterär text som griper genom gestaltning och narrativ struktur.

I förteckningen upptas med namn de svenskar som ingår i den lilla trupp vars överfall på de människor som firar bröllop på ett polskt gods leder till katastrof för dem själva. I förteckningen förekommer också den äldste sonen i godsägarfamiljen och hans mor. Alla andra, t ex den brud som blir överfallen och utsatt för våldtäktsförsök liksom den person som svenskarna torterar för att få fram vem som sköt deras befälhavare förblir namnlösa. Befälhavaren för den polska styrka som tar hämnd på svenskarna för deras överfall förekommer med namn inne i boken, men inte i den inledande förteckningen. Det finns alltså ett vi och de-perspektiv redan i bokens förutsättning, det är vi svenskar som bär oss illa åt, men vi får ha namn och visserligen torftiga och schematiska karaktärer, men mot oss står den anonyma skaran, givetvis oerhört numerärt överlägsen, som är vår motståndare.

Englund och Petri kallar boken för ”berättelse” och det gör de klokt i, för någon roman är det inte fråga om, personkarakteristisk, handling och miljöer är alltför skissartat hopkomna för att en sådan benämning skulle vara rimlig. Det anges också att detta är en utvecklad version av ett filmmanus, och det märks bara alltför tydligt. Hela förloppet känns besynnerligt inrutat, scen för scen, med en händelse som startar och landar i varje.

Den svenska stormaktstiden är på väg mot sitt slut och i Polen avdelas en liten styrka för att söka proviant åt armén. I gruppen finns de båda fänrikarna Sundman och Drake, mellan vilka en kamp om ideal utspelar sig. Sundman företräder någon slags mer human och romantisk hållning, och tar bl a parti för och skyddar en soldat som skjutit genom en oblat för att på det sättet skydda sig själv mot kulor. Han skriver också dagbok, och inlagda mellan kapitlen i boken finns avsnitt ur denna fiktiva dagboksberättelse, som uppges vara förvarad i Uppsala universitetsbibliotek. Varje gång dagboken citeras rubriceras stycket ”Ur Magnus Sundmans dagbok, daterad 1706.” Det är egendomligt att dateringen omnämns varje gång, det rör sig ju uppenbarligen om samma skrift, och jag får också här en känsla av att Englund och Petri anstränger sig för att banka in den historiska förankringen i skallen på läsaren, på ett sätt som vore helt onödigt om de trodde på kraften i sin berättelse.

Det finns förstås ett vällovligt moraliskt syfte med boken, den visar hur människor deformeras av krigets verklighet, hur både världslig och religiös lag sätts ur spel av girighet och hunger, och hur genom själva krigstillvaron respekten för andras liv och rätt till sin egendom försvinner. Händelserna i boken är sådana som alltid inträffar i krig, från Troja till Irak, och i jämförelse med många andra historiskt belagda mordiska rövargärningar och drastiska hämndaktioner som leder till massakrer förefaller den händelse som här skildras inte uppseendeväckande. Att sedan överfall, mord och tortyr är i sig är uppseendeväckande nog är en annan sak, vill man med historiska exempel visa på både det förkastliga och det tidlösa hos sådant är det kanske bättre att, som Englund gjort tidigare, skriva om belagda händelser, särskilt om halten i det litterära försöket inte blir högre än vad som nu är fallet. Skall man skriva en roman fordras mer än den skissartade människoskildring som finns här, och ett förlopp som på något vis drar läsaren med in i upplevelsen av tragisk fullbordan.

Jag har svårt att förstå varför Peter Englund ägnar sig åt skönlitterärt skrivande, han har, som jag ser det, ingen fallenhet för det. Av Kristian Petri hade jag väntat mig mer än så här. I början av boken far en täckt vagn fram på en väg, och ”Långt borta skymtar en liten by nästan dold av syrenbuskar och grönska.” Är det någon skillnad på syrenbuskar och annan (?) grönska, undrar jag då. Det sägs vidare att ”Inne i vagnen är det mörkt, nästan svart.” I vagnen reser tre personer, två officerare och, som det senare skall visa sig, den dagboksskrivande Sundman, som blivit galen på ett eller annat sätt av sina upplevelser, som skall skildras längre fram. En av officerarna böjer sig fram och bänder upp munnen på Sundman och tittar in i den.

Varför, undrar jag, skall jag som läsare acceptera att det är meningsfullt att titta Sundman i munnen när det är alldeles mörkt? Officeren fortsätter vidare med att ”examinera hans händer.” Också detta i mörker alltså? ”Två röster samtalar”, meddelar författarna när den mörka vagnen kör förbi. Samtalar röster? Även om uttrycket används i överförd bemärkelse får det någon slags spökhistorieprägel. Det är, måste vara, människor som samtalar, och vill man framhålla att det mörker som råder gör det omöjligt att urskilja figurerna kan man väl försöka tydliggöra att det enda som märks av deras närvaro är deras röster. Men när rösterna som sådana blir samtalande subjekt belastas plötsligt rösten med en resonerande och reflekterande förmåga som är för tung för den att bära. Den här stilistiska osäkerheten följer med genom boken och gör den helt onjutbar som läsupplevelse.

▪ Christian Swalander

bokomslagPeter Englund och Kristian Petri
Jag skall dundra
Bonniers 2005

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: