Kulturskymning i Göteborg

[051230] Kulturskymning är en inte ovanlig beteckning som vi äldre använder för att karaktärisera den allt mer främmande intellektuella miljö som med åren smyger sig på oss. Allting förändras, allt flyter som filosofen säjer, också tiden går, men det är inte alltid som den verkar röra sig framåt. Snarare tycks det som om pessimisten Spengler skulle ha rätt och ljuset får lämna plats för en tilltagande skymning över kulturen.

Det finns onekligen tecken som kan tolkas som illavarslande. Bildningen som ett värde i sig, den kulturella orienteringen, som gjorde att en människa kunde konversera om litteratur, om konst, om teater och om musik, känna till, ibland ha en åsikt, men inte stå som frågetecken inför det andliga arvet, tycks inte längre åtnjuta samma anseende.

Den uppskattning som kom bildningen till del berodde på att den krävde arbete. En av definitionerna på bildning var (på 40-talet när jag gick i läroverket); ”vett, vetande, hut och hållning”, där vetandet var det som man lättast kunder uppnå. Det var bara att läsa och lyssna. Det enda som krävdes var sittfläsk. Man kunde inte bli bildad utan att konsumera några tusen sidor. Inte för att det upplevdes som ett straff när man var i slukaråldern och hade starrfria linser.

(Det övriga: vettet, hutet och hållningen kunde man delvis förvärva genom att läsa goda författares berättelser om hur man skulle uppföra sig, om vad man förväntade sig av en väluppfostrad medborgare; man kan knappast umgås med ett antal av de stora författarna, som ju bildning förutsätter, utan att påverkas, förhoppningsvis inte utan att bli en bättre människa.)

Men bildning förutsätter inte bara läsning av den västerländska litterära kanonen, också historiska kunskaper krävdes för att ge bildningen djup och relief. Även om man är djupt omusikalisk och inte begriper ett jota av den intrikata stämföringen i en fuga, kan det vara roligt att veta att den unge Bach färdades från Leipzig till Lübeck för att höra Buxtehude spela orgel. Bach fick resa på det enda sätt som stod till förfogande för en ung man på den tiden, gå de dryga trettio milen till fots. Ville man snobba med ännu mer bildning kunde man kalla Bach ”den femte evangelisten” och ville man öka sitt bildningsanseende ytterligare kunde man säja att Bach reste med ”apostlahästarna”, vandrade som fattigt folk har gjort sedan Jesu dagar (och dessförinnan).

Den västerländska konstmusiken ingick också i bildningen, även om den på grund av svårigheterna att fånga den i intellektuellt hanterbara termer inte alltid ansågs rumsren (metafysisk smitta). Kraven på unga kvinnors bildning ”konversera på franska och spela fortepiano” ändrades i början av förra seklet när pianot utbyttes mot radion. Men franskan behöll sin starka ställning som det kulturella språket par preference och en resa till Paris var varje ung mans och ung kvinnas dröm.

Men när sedan skymningen började sänka sig, när färden neråt rullade igång var det när musiken på allvar gjorde entré inom kulturen. Det var inte opera och symfoni utan den populära musiken som tog plats, rock och pop. Klassisk musik behandlades hövligt och mera finstilt medan den ungdomliga musiksmaken upptog alltmer av dagstidningarnas kulturutrymme. Den tankemässiga stringens som man eftersträvade i analys av nya böcker och nya teateruppsättningen ersattes av flumsnack om grammofonskivor.

Framför våra ögon utspelar sig en förbluffande verklighet. De nya popgudarna är ofattbart rika och allt de rör vid förvandlas till guld medan kulturministern likt en sentida Herodes stryper nya kulturprojekt i vaggan med besparingar, minskade anslag, höja hyror. Jfr när Elton John avgav sitt löfte med Teater Bhopas nedläggning, fullt pådrag i tv och tidningar om Elton och partnern i elegant svart Rolls Royce, medan ett pliktskyldigt omnämnande av tragedin Bhopa okommenterat infördes på de sidor som säjer sig kämpa för kulturen.

Eller gör de inte det? Frans G. Bengtsson skrev en essä som hette ”Othello och fotbollsreferenten” där han berättar om den okunniga sportjournalisten i Chicago som blir skickad att bevaka en teaterpremiär. En lustig historia med en något oroande sensmoral, nämligen att denne recensent, som aldrig ens hört talas om Shakespeare, lyckas utmärkt med uppdraget och blir utnämnd till förste teaterkritiker av sin belåtne chef. Den okunniga uppriktigheten hade segrat just som i sagan: Dummerjöns var vinnare.

Det där hade man roligt åt på fyrtiotalet. Kritikerna då hette Ivar Harrie, Anders Österling, Agne Beijer, Erik Hjalmar Linder, Ebbe Linde med flera, lärda män och ifall de inte redan var professorer, professorers likar.

Men i dag fastnar skrattet i halsen, för nu är vi där. När GP ska ha en kulturchef söker man en sådan internt på redaktionen. Kravet på personen är inte i första hand originalitet, bildning och förtrogenhet med området utan journalistisk skicklighet. Utan att vilja nervärdera tidningens medarbetare måste detta tydas som att man på Västsveriges ledande morgontidning inte längre betraktar kulturen som så väsentlig att man anser sig behöva anställa en spetskompetens inom området.

Mörkret sänker sig. Alla kan ju numera sjunga, säkert kan alla också skriva och/eller skapa konstverk som inte nämnvärt skiljer sig från dem som produceras av de välutbildade proffsen. Då kan naturligtvis också vem som helst bli kritiker och chef över kritiker. Simsalabim!

▪ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: