Ondskans retorik blir thriller

[060109] Ken Follett är en minst sagt driven skribent. Denna gång har han åstadkommit en thriller av klassisk typ där inga ingredienser saknas. Anslaget är häftigt; en man hittas halvrutten efter att ha blivit smittad av ett dödligt virus från Oxenford Medical vars laboratorium ligger i ett avsides beläget skotskt slott. Hur har viruset kommit ut genom det hermetiska säkerhetssystem där Antonia/Toni Gallo är säkerhetschef?

Jobbet har Toni lyckats få trots att hon trasslat till det rejält i sitt tidigare jobb som polis. Nu gäller det att täta alla eventuella säkerhetsluckor. I boken finns ett härligt typgalleri; den socialt bortkomne djurälskaren, supergangstern och hans demoniskt våldsamma dotter, Kit Oxenford, sonen till laboratoriets ägare och familjens svarta får, före detta svartsjuka sambor och scoopsugna journalister är några av dem. Alla är de formade av den funktion de har för berättelsen; alla har de roller att spela som belyser intrigen och för händelserna framåt.

Och det fungerar! Intrigen är tät, spelet har många oväntade och överraskande sidor, och upplösningen har allt man kan önska sig av spänning, action och oväntade förlopp. Några scener för tankarna till filmer som Terminator.

Sakinnehållet är inte mindre intressant. Forskaren Stanley Oxenford försöker framställa ett botemedel mot Ebolaviruset (som härjar i Afrikas hjärta). I hans elektroniskt välbevakade laboratorium finns en specialvariant av viruset, Madoba-2, som ingen smittad kan överleva. Där finns också det nästan färdiga antivirusmedel som ett amerikansk bolag beställt. Spelet börjar när traktens lokale gansterkung vill stjäla medlet – eller är det själva viruset han är ute efter?

Det lackar mot jul, och årets första snöstorm är på ingång. I huset Steepfall (det ligger längst upp på en klippa med havet långt under sig) samlar sig familjen Oxenford. Dit kommer Stanleys två döttrar med familjer som även innehåller två tonåringar som inte bara blir förälskade, utan också spelar aktiva roller för intrigens utveckling. Dit kommer slutligen också Kit Oxenford i lömska avsikter. Antonia/Toni tvingas ta hand om sin dementa mor, och med henne bredvid sig rattar hon sin Porsche på väg mot Laboratoriet. Snöstormen har slagit till samtidigt som en skåpbil med falska telereparatörer ha påbörjat resan mot ett ohyggligt dåd.

Boken ställer viktiga frågor på sin spets, men undviker den viktigaste. Människorna framställs som onda eller goda, och därmed går en mer fördjupad problematisering om terrorismens grunder förlorad. Ändå lyckas Follett sätta fokus på problemet med säkerhet runt farliga ämnen (plutonium, kemiska vapen eller livsfarliga epidemiska sjukdomar). Det närmar sig diskussionen om kaosteorin: systemen blir så komplexa att en ack så liten störning kan orsaka total katastrof. Jag saknar ändå svaret på frågan varför?, som Follett skickligt går runt.

I Folletts värld är ondskan svar nog – lystnaden efter makt, hämnd och revansch. Tydligt gestaltas det av Kit Oxenford vars drivkraft är revansch över fadern, och av gangstergängets ledare och kontrasteras mot forskarens goda avsikt att rädda mänskligheten. Ändå är det just ondskan som gör att slutet känns obegripligt. Retoriken närmar sig en viss amerikansk presidents; hotet ska riktas mot amerikaner utan att vi får veta varför. Allt förklaras med Ondska. Storyn kryddas av en romantisk underton där Tonys förälskelse i änklingen Stanley Oxenford visar sig vara besvarad. Om man bortser från bristen på djupare analys och en viss överbelastning av attribut, som Lyxvillor, Ferrari, dyra märkesparfymer, Porsche etc. samt ett antal genreschabloner, är boken en spännande upplevelse väl värd några timmar i läsesoffan en kulen söndagseftermiddag.

▪ Uno Nilsson

Ken Follett
Ken Follett
Dödlig strid
Bonniers 2005

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: