Suzannah

[060115] Jon Fosse, text
Atli Ingólfsson, musik
Regi och översättning Svante Aulis Löwenborg
Scenografi Råger Johansson
Musikalisk instudering Gunno Palmquist
Den unga Suzannah Sara Estling
Den medelålders Suzannah Helén Hansson
Den gamla Suzannah Lena Nordberg
Musiker: Christian Berg. Andreas Edlund, Ann Elkjär Gustafson, David Hanson, Maria Ingemansson, David Kangasniemi, Magnus Larson, Jakob Olofsson, Jill Widén

Den som är intresserad av modern europeisk dramatik bör inte missa Teater Cinnobers uppsättningar. Det höll vi på att göra denna gång, eftersom vi inte hann med premiären i december. Den föreställning vi här recenserar var tyvärr den sista (13/1 2006). Men kanske kan man hoppas på en nypremiär någon gång i framtiden?

Suzannah är ett nordiskt och gränsöverskridande konstverk. Den norska dramatikern Jon Fosse har skrivit pjäsen om Suzannah Ibsen, som var hustru till Henrik Ibsen, Norges störste dramatiker. Göteborgaren och regissören Svante Aulis Löwenborg har i samarbete med den isländske tonsättaren Atli Ingólfsson gjort om pjäsen till ett libretto som passar ihop med den musik som Atli Ingólfsson komponerat. Hänger ni med?

Mitt på scenen står ett fyrkantigt hus utan framsida – öppet mot publiken. I huset står ett bord dukat för tre. Och framför huset och i huset rör sig de tre skådespelerskorna – som gestaltar Suzanna som ung fästmö, som luttrad fru och mamma, och som åldrad änka. De framför sina monologer om livet med den store men hjälplöse mannen – geniet, förföraren och alkoholisten. Texten är sorgsen, med bitska poänger. Och hela deras liv handlar om att invänta den frånvarande Ibsen, och om att identifiera sin existens i förhållande till honom.

På båda sidor om huset sitter musikerna. De är tre gånger så många som skådespelarna. De framför ett ljudkonstverk som handlar om just det som sägs i monologerna. Med två slagverk, två flöjter, klarinett, cello, violin, gitarr och klaviatur.

Man skulle kunna uppfatta de tre skådespelarna som tre solister i ett orkesterstycke. För det är ju så man är van vid att uppfatta teatermusik – som en stämningsskapande bakgrundsdetalj.

Men ju längre jag lyssnar och tittar, desto mer tycker jag att det inte alls fungerar så. För det är inte musiken som ackompanjerar skådespelarnas monologer, utan snarare tvärtom – det är skådespelarna som ackompanjerar musiken!

De tre skådespelerskorna på scen är mycket uttrycksfulla och skickliga, men ändå spelar de förvånansvärt dämpat, liksom lyssnande. Och det är musiken som briljerar och kommer med förvånande effekter, som får publiken att brista i skratt. Och dessutom tränger sig musikerna in på skådespelarnas område – plötsligt säger de saker, och deltar i handlingen. De blir individuellt synliga genom att i musiken infoga störande moment – som upprepat vältande av notställ och sockerkaksätande.

Sammanfattningsvis tycker jag att föreställningen Suzannah var ett uppiggande experiment som får en att fundera över scenkonstens alla möjligheter, och varför vi får se så få experiment av dethär slaget.

Kanske har det att göra med kulturarbetets njugga villkor. Konsten som varudeklarerad konsumtionsvara prioriteras på bekostnad av konsten som ett seriöst och modigt sökande efter nya uttrycksmöjligheter.

/Kajsa Öberg Lindsten

På Atalantes scen har dekoratören Råger Johansson och regissören Svante Aulis Löwenborg åstadkommit det som vi på min aktiva teatertid skämtsamt efterfrågade: mörkt ljus. På scenen står ett litet hus med ena sidan öppen mot publiken. Det är ett rum fyllt av ogenomträngligt mörker.

Det ger mig plötsligt en svindlande insikt i Henrik Ibsens värld. Mörkret, det hemlighetsfulla, det aldrig riktigt förklarade, finns ständigt i hans skenbart så klara och rediga verk. Som det vidunderliga som Nora drömmer om, eller som den ideala fordran som leder till det ohyggliga slutet i Vildanden. Eller den mystik som ligger oförlöst i de sena pjäserna, i Kvinna från havet, i Lille Eyolf, i När vi döda vaknar. Ibsen kämpar genom hela sitt skapande med realismens trubbiga redskap för att få grepp om det som inte låter sig säjas. (Wittgenstein triumferar.)

Jon Fosses Suzannah, är en radiopjäs som den isländske tonsättaren Atli Ingólfsson på beställning från Cinnober Teater har skrivit beledsagande musik till. Situationen är det dukade middagsbordet som ingen kommer till, till att börja med dolt inne i den djupa svärtan, sedan allt mer framträdande. Henrik Ibsen är död. Sigurd Ibsen, barnet, har vuxit upp och flyttat. Kvar är änkan Suzannah. Hennes minnesbilder utgör pjäsens handling. Hon förekommer i tre inkarnationer, som ung, som medelålders och som gammal.

Lena Nordberg gör en övertygande tolkning av den genomgående rollen som den gamla Suzannah. Hon behärskar scenen med sin torra osentimentala, gestaltning. Den isländska musiken – där inte allt låter som musik – som framförs av åtta musiker är i ton med denna flärdlösa framställning, och tillsammans skapar de en spännande helhet. Det djupa mörkret ger plats för de tre kvinnorna som spelar Suzannah. De roterar bordet mellan sig medan musikanterna, liksom hos Haydn, reser sig och packar ihop sina instrument och försvinner ut en efter en och tystnaden tilltar i teatern.

Uppsättningen hade premiär den 5 december förra året. Tyvärr var ju upptagen då och nu har Cinnober redan spelat den sista föreställningen, vilket jag beklagar. Jag har en känsla, av att det skulle ha varit givande att se föreställningen en gång till. Den ställer krav på åskådaren. Leif Zern skriver i programmet, att Fosses pjäser måste upplevas som ”visuella händelser i rummet”. Ingólfssons musik gjorde Suzannah till något mer än det.

(Dessutom kan Wittgenstein slänga sig i väggen!)

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: