Hear and Now

[060117] Av Lara Foot Newton och Lionel Newton
Baxter Theatre från Kapstaden, Sydafrika gästspelar på Pusterviksteater 16 t o m 19/1 2006
Regi: Lara Foot Newton och Gerhard Marx
Scenografi: Gerhard Marx
Ljus: Wesley France
I rollerna: Lionel Newton och Denise Newman

Att främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer är ett av 1974 års kulturpolitiska mål och det uppfylls här i Göteborg företrädesvis på egen hand av Pustervik. Där har man för närvarande besök från antipoderna, från Kapstaden i Sydafrika. Baxter Theatre Centre heter teatern.

Vad man visar är en liten relationskomedi, en berättelse om kärlek mellan en man vars ben är förtvinade och förkrympta och en kvinna som går förbi hans fönster med fel hund. Detta ger upphov till ett samtal som fördjupas till kärlek. Det speciella i situationen tvingar händelserna att vrida sig ett antal varv och man känner sig inte säker på att de riktigt kommit i mål när pjäsen är slut.

De båda skådespelarna hanterar rutinerat sina roller i bästa engelska realistiska spelstil, det där som man genast känner igen som ”teater”, när man är i Londons westend. Samtidigt är det ju det som gör mig besviken. Jag hade hoppats på en sydafrikansk touch, mer torrhet, mera hetta. Men jag har väl förläst mig på Coetzee.

Pjäsen med den vitsiga titel Hear and now kommer att spelas under veckan också för skolorna och till detta lämpar den sig utmärkt. Lionel Newton och Denise Newman talar båda mycket väl, särskilt hon.

/Åke S Pettersson

Hear and now är en liten pjäs om kärlek. Eller om relationer. Spelad på engelska av en teatergrupp från Sydafrika.

En man som släpar sig fram på kryckor har stängt in sig i ett hem fyllt av böcker som sakta håller på att komposteras i en hög av damm och jord. Golvet består av en massa dörrar med samma nummer som grannarnas lägenheter. Från mannens bälte dinglar undre halvan av en pojkkropp – ett par tunna lealösa ben med små svarta skor. Så släpar han med sig sitt pojkjag genom livet.

Kvinnan som kommer på besök försöker locka ut honom i solen. Hon pratar hela tiden om sin döda mor som hon har skött ända till slutet. Mannen pratar dunkelt om sin barndom, och om den stora katastrof då hela hans familj försvann. Han bläddrar i sina böcker. Kvinnan försöker nå fram till honom. Utan att lyckas. Hon går sin väg, besviken, men kommer ständigt tillbaka. Då och då kikar mannen ut genom en liten miniatyrdörr och ett litet miniatyrfönster. Som om han levde i ett dockskåp. (i rummet står det också en liten, liten säng – men allting annat är i normal storlek)

Kvinnan påpekar att deras relation är ingen kärleksrelation, utan bara två livshistorier intill varandra.

Sen slutar hon att prata om sin döda mor och mannen berättar äntligen om hur det verkligen gick till när han blev övergiven av sin familj, bortlämnad till ett hem för sjuka barn. Och då ser det ut som om de når fram till varandra. Så slutet blir både hoppfullt och rörande.

Det är roligt att se främmande teater. Här finns något som jag inte riktigt känner igen. Och jag kan inte avgöra om det hänger samman med en främmande estetik eller med en främmande verklighet. I den vardagliga dialogen finns stråk av poesi och symbolik. Tror jag.

Det lyckliga slutet är närapå provocerande: Detta är ju inget vanligt seriöst absurt drama om existentiell ångest!! Snarare ett slags psykologisk feel-good melodram. Om det inte varit för den sagolika scenografin, och allt detdär snacket om mammans aska och de försvunna ankorna i dammen… Roligt var det i varje fall att se. Och skådespelarna var lågmälda och uttrycksfulla och spelade på en liten yta, utan yviga gester. Ändå somnade man inte.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: