Towards a bright future

[060120] Tajphoon Tivoli gästspelar på Atalante 19/1 t o m 21/1 2006
Musik, texter, performance och film av och med
Michele Collins, Johan Kylén, Henrik Wartel, Jonny Wartel och Karin Flodhammar
Konstverk i foajén: PSALM, av Magnus Gramén

Taiphoon Tivoli har återuppstått från 1980-talet.(Eller kanske 70-talet??) Nu gästspelar de på Atalante: Fem bildkonstnärer, textförfattare, musiker och aktörer som framför en cabaret som liknar nycirkus, stand up, performance eller ett slags läckande teater. Med läckande teater menar jag att vi på scenen möter ett antal figurer som spelar roller med glipor i – de låter ett förvirrat eller kritiskt jag lysa igenom och liksom ifrågasätta den roll de spelar. Förresten liknar det också barns lek: ”Nu är jag pappan! Pappa skall bygga en koja!”

Första halvtimmen underhålls vi av en herre i rutig kostym som jobbar med slagverk, papperstejp och filosofi. Det handlar om den fria viljan, eller om en människas strävan efter att försöka påverka världen. Det är svettigt, det är avslappnat, det är flummigt – och alldeles underbart.

Sen kommer en kvinna till hans hjälp. Framför en stor filmduk med nostalgiska filmklipp som blir allt mer bisarra – först svepande öken, sedan skakiga bilder av små barn i pullovrar och sandaler som leker eller promenerar längs landsvägar och bilder av leende människor i vita rockar som förpackar ärtor på Findus fabriker…. – förvandlar hon sig från en dansande dervisch i öknen till en steppande hemmafru från 50-talet.

Hon och den rutige mannen hjälps åt att göra olika slags inhägnader av tejp. Han trakasserar publiken med söndertuggade fragment av existentiella frågor och nu finns det ytterligare två musiker på scenen, som trummar och spelar på olika blåsinstrument. Till medryckande jazz gör kvinnan en fantastisk uppvisning med elektriska vispar, strykjärn och en strykbräda och den rutige mannen struttar omkring och antyder olika saker, tillsammans med henne och på egen hand… Så är alltihopa slut och man vet kanske inte riktigt vad man varit med om. Men ändå känner man sig liksom styrkt och inspirerad.

Och när man omtumlad kommer ut i foajén finns där ett extra bonuskonstverk att ta del av om man orkar: PSALM – en video med diabilder och ljud som visas på väggen.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: