[060202] Georg Klein bjuder åtminstone mig både motstånd och samtidigt viss fascination. Tonarten är högtravande, men motsatsen vore möjligen värre. Jag erinrar mig ett möte med Tore Scherstén, som tidigare har varit sekreterare i Medicinska forskningsrådet. Han beklagade sig över att medicinska forskare ägnade väldigt lite tid åt annat än den medicinska professionen. Forskningens villkor gör att detta engagemang stryper andra intressen.
Man kan ju alltid hoppas att läkare med patientkontakter har ett bredare kulturliv. Som Georg Klein, framstående cancerforskare. Problemet är att han droppar namn och företeelser lite väl frikostigt, ibland utan särskilt tydlig koppling till innehållet eller argumentationen. I en av dessa essäer blir jag mycket misstänksam mot framställningen. Den handlar om fysikern Leo Szilards tio budord, som skrevs under mellankrigstiden. Har du inte hört talas om Szilard? Inte jag heller, trots en översiktskurs i fysikens historia.
Jag får lite Jan-Myrdalvarning av detta. Myrdal kunde i sina texter plocka fram en historisk person och lägga ut texten som om denne (för det handlade mest om en man) vore en självklarhet att känna till. Idag skulle jag kalla tillvägagångssättet kulturell maktstrategi. Men liknelsen kanske är väl hård mot Klein.
Szilard var säkert en spännande forskare, som med framgång lyckades sadla om till biolog efter andra världskriget. Hans första budord lyder: ”Lär känna tingens sammanhang samt lagarna för människornas handlingar, så att du vet vad du gör.”
Liksom med alla andra budord förklarar Georg Klein vad texten egentligen innebär. Enligt honom var Szilard en makalös klartänkare. Ett år före nazisternas maktövertagande 1933 insåg han, skriver författaren, i motsats till de flesta av sina tyska kolleger, att Hitler skulle komma till makten. Vadå insåg? Undrar jag. Ägnar han sig åt historiedeterminism? För mig är politik en förhandlingsarena för olika samhällsintressen. Utvecklingen i Tyskland var inte given på förhand, även om Hitler av många säkert upplevdes som det allvarliga hot han blev.
Tillbaka till budordet. Passagen ”lagarna för människornas handlingar” påminner mig mest om de starkt positivistiska strömningar som rådde inom stora delar av forskarsamhället. Om vi bara skaffar tillräckligt med kunskap så kan vi förklara världen. Idag är det väl inte många som har ett sådant synsätt på människorna som social och biologisk varelse.
Georg Klein vrider och vänder på budordet och lyfter in den ena spännande personen och tankegången efter den andra. Kul för den som gillar hjärngymnastik. Men tänk om Leo Szilard istället skulle klassas som nörd? Känn på femte budordet: Rör ingen maträtt om du inte är hungrig, och det sjätte: Begär inte det du inte kan få.
Kanske var Leo Szilard ganska alldaglig i sitt tänkande? Jag blir inte särskilt övertygad av Kleins framställning, men han formulerar den snyggt.
Redan i avsnittet om Szilard tar Klein upp en tråd som väckte mitt intresse. Han skriver om de hemskheter som kunde praktiseras av vanliga tyska medborgare mot den judiska befolkningen. Sedan fortsätter han: ”Sjuttiotalets svenska vänstervåg är ett lindrigt exempel i jämförelse, men den byggde på delvis liknande psykologiska och sociologiska företeelser. På plussidan finns en stor religionssociologisk undersökning som jag refererar i essän Läktaren och Scenen.”
Starka ord. Tyvärr följer inte Georg Klein upp detta påstående särskilt klart. De vedervärdiga vänsterstudenterna dyker upp igen senare i boken. Då handlar det om varför han inte nappade på chansen att flytta till USA och möjligheterna att bygga upp ett stort laboratorium med betydligt mer pengar än han kunde få i Sverige. Men studenternas roll i sammanhanget får vi inte veta mer om.
Där många ser 70-talets vänstervåg som inte särskilt samhällsomvälvande, ser Klein ett monster. Om han vill äta ”kommunister” kan jag rekommendera ett samtal med ”kommunistjägare” som Per Ahlmark och Göran Skytte.
Som avslutning låter jag Klein passa till sig själv. På 70-talet var det många inom vänstern som talade om falskt medvetande och falska behov. I slutet av boken skriver Klein:
”Skenverkligheten konsumerar vår psykiska energi men ger ingen styrka tillbaka. Den lämnar oss mer utmattade och dystrare än vi var innan vi började smaka dess frukter. Den kom inte till för att tillfredställa våra behov utan för att skapa inkomster åt andra.”
Är han månne 70-talsradikaliserad utan att veta om det? Jag ser fram emot fortsättningen.
