Enmansfakulteten Lindqvist på ny resa

[060202] En ny bok har givits ut av den humanistiska enmansfakulteten Sven Lindqvist. Den här gången är det fråga om essäer som mest uppstått kring huvudfårorna i större bokprojekt som Utrota varenda jävel!, Nu dog du och Terra Nullius. Ett centralt inslag i dessa verk är utforskandet av en europeisk idévärld, som genom sina värderingar och sin människosyn kunde legitimera kolonialismen och med den utplundringen av andra kontinenter och massmorden på befolkningarna där.

Denna bild av den europeisk-västerländska föreställningsvärlden är givetvis inte lätt att ta till sig, man vill ju hellre se Europa som demokratins vagga och hemorten för alla värden som brukar förknippas med den såsom individens oförytterliga rättigheter till egendom och åsikter, garanterade av rättsstaten med starka institutioner till värn för medborgarnas privata och gemensamma ideella och materiella tillgångar. Enligt en traditionell europeisk föreställning går gränsen mellan civilisation och barbari mellan Europa och andra kontinenter. Vad Sven Lindqvist ägnat sig åt är att dra om denna gräns, så att den i stället för att gå mellan geografiska områden går tvärs igenom den europeiska idévärlden.

I Fadern, sonen och den heliga motorcykeln återvänder han till några av de tänkare som bidragit till den systematiska egoismens teori, Hobbes, Malthus, Darwin och Adam Smith. Det egendomligt gemensamma för dessa gubbar är ju att de beskriver människan som ensam och med egennyttan som främsta drivkraft samtidigt som de skriver in henne i system som hon knappast har några möjligheter att påverka (och kanske inte heller bör försöka påverka).

När Malthus järnhårda lönelag som håller fast människor i ett tillstånd av yttersta elände, där varje förbättring av välståndet leder till att fler barn föds som tär på välståndet, sätts i förbindelse med Adam Smiths tanke om den perfekt fungerande marknaden där människor endast är alienerade momentarbetare och Darwins bild av hur den blinda kampen för överlevnad är det yttersta villkor som naturen dikterar uppstår ju ett dystert idéarv. Genom att dess vetenskapliga legitimitet på ett aningslöst (eller också på ett ideologiskt högst medvetet) sätt överspridits till frågor om värderingar och rättigheter som det inte haft någon bäring på har också en kvasivetenskaplig grund lagts för en djupt inhuman människosyn. Lindqvist går här in i biografierna, ser på hur dessa egoismens chefsideologer hade det från barndomen och framåt, och framför allt inventerar han deras fruktan. Och barnets fruktan kan ju betyda en del för den vuxnes livssyn.

Speciellt för Sven Lindqvist är att han beger sig till ort och ställe. Den utpräglat intellektuella och idéanalytiska prägel hans författarskap har kompletteras med närvaro och upplevelse av reportagekaraktär. Att så knyta ihop tänkandets abstraktioner med platsens strapatser låter när det är som bäst Lindqvists böcker präglas av upplevelsen av samband, uppenbarande, ny begriplighet. Då måste jag också säga att just i den här boken tycker jag att den här kvaliteten till stor del saknas.

I titelessän gör Lindqvist samma resa som Robert Pirsig gjorde på sjuttiotalet tillsammans med sin son, och som skildrades i boken Zen and the Art of Motorcycle Maintenance, en kultklassiker som sålts i miljonupplagor och fortfarande säljer. Resan går genom det tristaste av amerikanska landskap, från Minnesota genom Nord- och Syddakota och en bit in i Montana, en jättelik jordbrukspannkaka, kusligt enformig, med vida horisonter och förfallna silos. Det märkliga inträffar att Pirsig, som fått ett etablerat rykte som fri och frihetlig filosof, företrädare för den klara enkelheten och snabba kopplingen mellan tanke och handling som utmärker zen, här framträder som en ganska trist figur, lite småaktig och framför allt okänslig för sonens naturliga nyfikenhet och intresse.

En av essäerna handlar om Owen Lattimore, kinaforskaren som förödmjukades under McCarthyhetsen i USA och i Leeds i England sedan byggde upp en västvärldens bästa institutioner för ostasienstudier. Lattimore var liksom Lindqvist en resenär som kombinerade den egna upplevelsen med teoretiska kunskaper. Man kan känna valfrändskapens sympati i Lindqvists text.

I ett resonemang som inte helt och hållet övertygar mig försöker Lindqvist tolka den egendomliga händelsen i Joseph Conrads Mörkrets hjärta, där Marlow står vid ratten på båten och registrerar att en massa småpinnar flyger genom luften och smattrar mot hyttens tak samtidigt som han försöker klara ut en trixig navigeringssituation. Först senare inser han plötsligt att det han sett var pilar, att båten var utsatt för beskjutning. Lindqvist vill ha det till att Conrad här använder sig av ett berättargrepp, ”försenad dechiffrering”, som han inspirerats till bl a av hur gåtan i Conan Doyles Sherlock Holmeshistorier framträder tidigt men på ett sätt som inte etablerar ett förklarat samband, vilket först visar sig när Holmes belyser samma situation men då på ett sätt som gör den logiskt konsistent.

Samma teknik finner Lindqvist också i HG Wells Tidsmaskinen. Det går att belägga att Conrad läst både Doyle och Wells, men jag tycker att händelsen med beskjutningen i Mörkrets hjärta mer har en psykologisk iakttagelse till grund, att vi utsatta för extrem fara kan registrera händelser i omgivningen men utan att analysera dem, därför att kampen för att bli herre över den akuta situationen helt enkelt inte tillåter en så långsam och krävande sysselsättning som ett sökande av förklaringar skulle innebära. Samarbetet mellan tanke och minne skulle engagera så mycket av den mentala kapaciteten att det skulle innebära en ökad fara.

Litteraturvetaren Magnus von Platen har skrivit om essäformen, och han gör skillnad på vad han benämner ”fri” och ”lärd” essä. Den fria essän är ett försök att skriva något som med smarta kombinationer och överraskande infallsvinklar kan kasta nytt ljus över en företeelse. Det är en form öppen för vem som helst, och kriteriet på att det är en god text ligger mest i läsarens upplevelse. Den lärda essän är en strängare genre, där ofta filosofiska och existentiella problem diskuteras men av en person som bevisligen besitter den lärdom som kan göra det rimligt att sätta samma tilltro till uppgifter och iakttagelser som om det vore fråga om belagda forskningsresultat, även om formen är fri och prövande. Sven Lindqvists ställning är sådan att man kan säga att det mest är lärda essäer som förekommer i den här boken. Men kanske inte alla dock. Här finns bagateller som kanske mer är värda att publiceras och läsas för att de ingår i det lindqvistska lärdomsprojektet som spinoffer och utkantsmaterial än för att de är intressanta i egen rätt.

En text som jag fäster mig vid handlar om det okatalogiserade materialet som hopas i landets universitetsbibliotek. Med hjälp av ett litet tryck, måltidsregler vid Strängnäs fattighus, från 1892, visar Lindqvist hur enkla trycksaker som egendomligt nog inte går att inordna i bibliotekens allt väldigare systematiseringskvarn kan bli ohyggligt avslöjande dokument om människors villkor. Denna text är uppenbarligen ett redigerat anförande vid öppnandet av en utställning om det okatalogiserade trycket. Att kalla den essä är allt att ta i.

▪ Christian Swalander

Bokomslag
Sven Lindqvist
Fadern, sonen och den heliga motorcykeln
Ordfront 2006

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: