Spirituellt dramatiskt i äldre Rom

[060202] Någonting som utmärker nyare skönlitteratur är att platsen, miljön där handlingen utspelas, inte ägnas särskilt ingående skildringar. I en tid där det mer och mer ingår i livsmönstret att resa runt en del i världen, och där massmedierna på en massa olika vis gör skådeplatser för alla möjliga skeenden synliga och identifierbara har den omsorgsfulla beskrivningen av t ex en stad förlorat i värde.

Är en romanhandling förlagd till Jerusalem så kan författaren räkna med att varje läsare har en egen inre bild av hur det ser ut vid klagomuren eller klippmoskén. Att idag förse en roman med ingående miljöskildring från en stor stad är ett sätt att förankra handlingen i den historiska tid där den utspelar sig, men också att förankra romanen själv i en genrehistorisk epok. Boken kan uppliva minnet av en tid som lätt låter sig romantiseras, samtidigt som den på ett lätt pastischerande sätt också aktualiserar en annan tids läsning och publik.

Den här tekniken använder sig Carina Burman av i sina senare historiska romaner, som också är en slags detektivberättelser, med den skarpsinniga författarinnan Euthanasia Bondeson i huvudrollen. Det känns särskilt rätt att tala om en roll, böckerna är starkt sceniska med mycket noggranna och kanske ibland en smula omständliga miljöskildringar, som får utgöra infattningar av handlingen, samtidigt som beskrivningen av dem blir bildande, som om läsaren lever i en tid före charterflyg och television. Förra boken, Babylons gator, utspelas i London i mitten av 1800-talet, och nu kommer nästa, Vit som marmor, där handlingen förlagts till Rom något år senare. Också denna gång inträffar mystiska mord och Euthanasia griper sig an den detektiviska uppgiften att lösa dem, särskilt angeläget då en av de mördade kommit att bli henne synnerligen kär – med allt vad som hör dit, även i ett borgerligt 1800-tal (om än i konstnärskretsar).

Man får ju i den här genren acceptera att mordspaningen tas om hand av någon helt utan polisiära befogenheter och att all ordinär brottsutredning helt enkelt inte förekommer. Det är ju lite olika med sådant, men om man ser på andra bildade damers deckare som Christies eller Sayers så har ju polisen en undanskymd roll, om någon, medan superintelligenta detektiver som Poirot och Wimsey benar ut intriger och motiv. Euthanasia samarbetar dock med en jesuitpater som blir inblandad efter ett mord på en ordensbroder. Man får ju också acceptera att motiven till morden känns något skruvade, det är egentligen inte den detektiviska bragden eller kriminella psykologin som gör en bok av det här slaget underhållande, för det är den, utan den bildade och spirituella konversation som äger rum mellan huvudpersonerna, men också mellan berättaren, Euthanasia själv, och hennes läsare. Denne läsare apostroferas till och med här och där, men då förstås som ”läsarinna”, och varför inte, det är ju främst kvinnorna som är kulturbärarna också idag, och utgör den stora publiken för traditionella genrer som romanen eller för den delen teatern och operan.

Många svenska intellektuella höll mer eller mindre varaktigt till i Rom vid 1800-talets mitt, då romantikens antiksvärmeri kulminerade. Det finns alltså ett galleri med historiskt belagda personer som kan bidra med autenticitetskänsla till romanen, gluntskalden Wennerberg och skulptören Fogelberg till exempel. Och så är det miljöerna då. Här utnyttjas det antikrika Rom till det yttersta, stämningar mellan nattliga kolonner, flyende skuggor över klassisk mark som Marsfältet och i centrum för handlingen en staty av än mer klassisk dignitet, en välbyggd man, gjord av greken Praxiteles, med de sköna linjer och mått som sedan Rom skulle vulgarisera. Det vandras i gränder, klättras i trappor, dricks friskt vatten i brunnar och goda viner på värdshus. Det äts gott och det förekommer ett och annat användbart recept.

På sitt sätt blir Vit som marmor en rik roman med kulturhistoriskt djup i förening med den välskrivna deckarens förväntan på gåtans lösning och den lilla suck av lättnad och tillfredsställelse som då brukar infinna sig. Underhållning helt enkelt, och då får man väl överse med att Euthanasia är lite för beskäftig och ibland tillåter sig ett påfallande demonstrativt inrefererande av bildningsarvet i sin konversation både med protagonisterna i boken och med den kära läsarinnan.

Jag funderar förresten på det där namnet, Euthanasia. Vad kan denna lärda benämning på barmhärtighetsmord ha för funktion som förnamn på en svensk författarinna och amatördetektiv i förrförra seklets mitt? Ibland föresvävar det mig att Carina Burman kan syfta på sin egen litterära bestämmelse. Kanske deckargenren inte helt och hållet är hennes grej, medan den historiska romanen förvisso är det.

▪ Christian Swalander

bokomslag
Carina Burman
Vi som marmor
Bonniers 2006

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: