MY NATION

[071008] av Susanna Mehmedi
Folkteatern i Göteborg, premiär på Pusterviksteatern 6/10 2007
Regi: Niklas Hjulström
Scenografi/kostym: Maria Sjöstrand
Musik/kompositinon: Niklas Hjulström och Robert W Ljung
Ljusdesign: Ludde Falk
I rollerna: Martin Aliaga, Helena Nizic, Ulla Svedin och Bo Wettergren

My nation är en nyskriven pjäs, som ingår i ett svenskt teaterprojekt för att få fram nya dramatiker ”med andra erfarenheter”, som det står i programbladet. Man kan fundera på vilka erfarenheter som räknas som ”andra”… I detta fall är pjäsförfattaren en ung kvinna med ”muslimsk bakgrund”. Om detta påverkat pjäsens innehåll är svårt att veta. För mig känns rollfigurerna hämtade direkt ur det normala svenska fördomsregistret…

Vad vi får se är en kal och kall scen, med vita väggar, ett kylskåp, en bardisk och fyra människor som är utplacerade i varsitt hörn:

Där är den långe amerikanen Larry – i elegant kostym, svarta skor och bakåtslickat hår. En slipprig och disharmonisk affärsman och familjefar, som dricker öl, köper horor och sover över på kontoret.

Den muslimske araben Hani – som studerar vid ett västerländskt universitet och har svårt att klara av ett jämställt samboliv med en tysk kvinna, och därför blir självmordsbombare istället.

Elza – en tjetjensk kvinna i huvudduk, städrock, kofta och yllesockor, som är instängd i en rysk fängelsecell eftersom hon blev terrorist för att hämnas sin man.

Och Olga – en ukrainsk tonårsflicka vars öde liknar Liljas i filmen ”Lilja for ever”. Övergiven av sin mamma lockas hon av en falsk pojkvän att fara utomlands, och blir ett offer för trafficking.

Under en timme och tio minuter kastas vi mellan deras historier. Men fast de alla är så tragiska och häftiga blir de varken spännande eller gripande. Kanske för att de liksom redan är berättade och har förvandlats till slitna schabloner, som nästan liknar fördomar. Amerikanen är patetisk, feg och kåt – och förolyckas den 11 september. Araben Hani är ensam och fanatisk. Tjetjenskan Elza är primitiv och hjälplös. Och likaså är det med ukrainska tonårstjejen Olga. Den enda gången det blir andlöst tyst i publiken är när hon berättar om sina horkunder. Var det verkligen meningen?

För mig är kvällens resultat att jag blir fruktansvärt illa berörd. Jag undrar om det var föreställningens mål. Och jag undrar om det har att göra med att den debuterande dramatikern ännu inte har redskap att uttrycka det hon kanske ville säga. Och att hon får varken hjälp av scenografi eller regi.

Skådespelarna får det svårt – de blir mest kvar i varsitt vitmålat hörn, där de i kall och svag belysning understryker textens svagheter med schablonmässigt och entonigt agerande.

”Andra erfarenheter” – är det den pågående situationen i världen man menar? En värld med Tjetjenienkrig, trafficking och Guantanamo…

Jag tycker inte att den världen rycker närmare i den här uppsättningen. Snarare tvärtom.

/Kajsa Öberg Lindsten

Den mest sympatiska karaktären i FolkTeaterns nya pjäs som hade premiär i fredags på Pusterviksteatern är terroristen Hani, som spelas med konsekvens och allvar av Martin Aliaga. Han är den unge muslimen som besluter sig för att offra sitt liv för den sak som han tror på och som tar plats i flygplanet destinerat mot förgängelsen i New York den 11 september. Men om han kan få min respekt kan jag inte hålla med honom. Det finns ingen plats för religiöst vansinne i vår värld. Begär inte att jag ska acceptera tretusen oskyldiga människoliv som någon form av uppvägande rättvisa på amerikahatets altare!

De övriga figurerna i pjäsen blev till utfyllnad. Skådespelarna Bo Wettergren, Helena Nisle och Ulla Svedin kämpade tappert med sina enkelspåriga och därför svårspelade roller.

Pjäsen My Nation är skriven av en ung(?) muslimsk kvinna, Susanna Mehmedi. Den är utvald bland 270 insända pjäser i en tävling under mottot ”Nya pjäser – Nya världar”. Jag har svårt att tycka att den är en pjäs; det ligger liksom implicit i begreppet ”pjäs” att det finns något slags spel mellan rollerna. Nya världar – möjligtvis – men inte nyare än de har visats i tv och på bio i de eländes-mantra som upprepas ideligen och som bara tycks göra vår andliga hud tjockare och tåligare. (Kolla Turister på Studion!)

Med viss fasa ser jag fram emot de resterande 269 pjäserna.

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: