Terminal 3 och 7

[060222] Av Lars Norén
Riks Drama, gästspel på Pustervik
Scenbild Lars Norén, Erik Berglund, Jan Johansson.
Videoproduktion: Erik Berglund, Lars Norén, Hedvig Claesson.
På scenen: Per Burell, Charlotta Larsson, Magnus Krepper, Sofia Helin, Malin Crépin, Joakim Nätterqvist.

”Terminal betyder slut eller ände”, skriver Lars Norén i programmet, en tydlig fingervisning ifall en sådan behövdes på att de båda pjäserna utspelas i livets gränstrakter.

Den första Terminal 3 utspelar sig i ett väntrum på ett sjukhus. Två par sitter på var sin soffa. Det ena ska få sitt första barn, det andra ska identifiera sin avlidne nittonårige son. En flicka smyger i utkanten av historien och verkar ha besvär med sitt underliv som för tanken till att hon just gjort en abort eller haft ett missfall. Vaktmästaren visar professionell förståelse för personerna i deras utsatta belägenhet.

I den andra pjäsen, Terminal 7, befinner vi oss i en miljö som är bekant från Noréns produktion: ett hus på landsbygden. En familj har samlats för att ta avsked av den dödsjuka modern. Man glider ut och in bland dagens verklighet och minnenas verklighet, replikerna växlar från den ena skådespelaren till den andra, gestalterna byter roller ungefär som instrumenten i en stråkkvartett tar över melodin från varandra, lugnt och odemonstrativt.

Till sitt förfogande har Norén haft sex duktiga skådespelare som imponerar inte minst genom sin klara, tydliga diktion. Det är inte många ord som går förlorade under kvällen och det är kanske också tecken på att den som regisserat har författat just dessa ord och dessutom är deras chef. Men agerandet är också lugnt, mjukt trots att rösterna ofta klingar hårda; det finns inget insmickrande i tonfallen, snarare motsatsen. En slags illusionslös besvikelse över livet som tar sig uttryck i den sista pjäsens sista scen där en av flickorna, ensam kvar på scenen, drar en plastpåse över huvudet medan ljuset slocknar på scenen.

Norén har givit utlopp för sin besvikelse över tillvaron genom hela sin produktion. Vem kan glömma den yngsta sonens förtvivlan när fadern fortsätter att ljuga om sin sprittörst i Natten är dagens mor? I Personkrets 3:1 förevisas under fyra timmar ett menageri som hamnat utanför samhållsgemenskapen, offer som krävs för att vi andra ska finnas till, sprucket gods, en del med fabrikationsfel. Vårt medlidande är oändligt och oändligt otillräckligt.

Ju längre vi lever desto fler av våra bekanta, vänner, släktingar, barn, makar försvinner in i dödens tomhet. (Och från döden finns ingenting att rapportera, säjer nobelpristagaren Gerald Edelman.) Noréns omutliga sanningskrav har drivit honom mot slutstationen, mot terminalen. Det paradoxala är att den konstnärlighet med vilken han gestaltar sin pessimism skänker åskådaren/åhöraren glädje (katharsis skulle Aristoteles ha sagt).

/Åke S Pettersson

▪ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: