Hemliga historier

[060319] Barnpjäs av Emma Broström & Vanja Isacson
Premiär på Folkteatern, En Trappa Ner 3/3 2006
Regi och Musik Lars-Eric Brossner
Scenografi och Kostym: Sören Brunes
I rollerna: Johan Friberg, Yelda Hadodo, Ulla Svedin

Var är Ulla Svedin frågade jag mig när jag såg Vinst varje gång på Folkteaterns stora scen. Nu har jag hittat henne i källaren En Trappa Ner, där hon spelar i barnpjäsen Hemliga Historier tillsammans med Johan Friberg från Teater Tamauer och en flicka som heter Yelda Hadodo.

Var hittar man hemliga historier? Jo, när man river ett gammalt bostadshus. Bakom lager av tapeter, i rum som kanske stått tomma, i andra som är väl inbodda. Om väggar kunde tala, heter det ju. De här tre arbetar med att riva huset samtidigt som de hittar ledtrådar till det som en gång fanns i det.

Sören Brunes dekor är rolig och uppfinningsrik. Han har byggt upp den kring de pelare som finns i lokalen, väggar på hjul som kan rullas fram och tillbaka och skapa flera miljöer och gör den ganska tama pjäsen extra spännande.

Sören Brunes scenografi är inte bara funktionell utan också vacker. Det är roligt att Folkteatern satsar så här ordentligt på barnen, och man förstår om Ulla Svedin skulle sjunga som Konjander gör i Hittebarnet på tal om Operakällaren: Hellre än att stå däruppe på scenen, vill jag vara källarmästare här nere.

/Åke S Pettersson

Hemliga historier är en barnpjäs som gör mig förtjust. Den är rolig, medryckande och hjärtevarm. De tre byggnadsarbetarna på scenen hittar spår efter människor som bott i huset de nyss rivit, och utifrån dessa spår fantiserar de fram tre olika människoöden: en liten flicka som sörjer sin döda pappa, en gömd flykting som längtar efter sin lillebror i hemlandet och en gammal tant som sörjer över att hon inte kan bo kvar i sin lägenhet – eftersom hon inte längre klarar sig på egen hand.

Är det mjäkigt att alla historierna slutar lyckligt? Nej! Inte alls. För allihopa knyts samman av humor, sorgsenhet och rytm. Och det är fint att de tre skådespelarna på scenen hela tiden byter roller i de tre historier de gestaltar. Det är ett vackert sätt att antyda vad som kan dölja sig bakom en och samma människas fasad: kanske ett lesset barn, en sökande främling och en hel skattkista av gamla minnen.

Lågstadiebarnen i publiken verkar lika gripna som jag. Inte en viskning hörs under föreställningen. Men efteråt är det flera som vill berätta något för skådespelarna. Själv skulle jag gärna vilja gå fram och undersöka den fantasieggande scenografin – med hopvikbara rum som man kan vrida runt genom att hoppa upp och trampa på en gammal cykel.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: