I själ och hjärta – del III

[060319] Teater Pugilist på Konstepidemin, premiär 17/3 2006
Manus och regi: Martin Theorin
I rollen: Conny Hoberg

Conny Hoberg står åter på scenen i Konstepidemin, oförutsägbar och hotfull som en laddad granat. Monologen är skriven och regisserad av Martin Theorin på Teater Pugilist och han fortsätter att kritisera den tid och det samhälle som han upplever som så hotfulla. De utfall, svingar och rundpallar som susar i luften för tanken till de medeltida narrupptågen, där en åsnepräst en dag om året fick stå i predikstolen och ostraffat häva ur sig förolämpningar mot allt och alla i samhället.

Fiktionen i denna del av ”I själ och hjärta” är att Conny Hoberg ska hålla en audition (”Legenden börjar” är underrubriken). Naturligtvis är det ingen i publiken som nappar på erbjudandet. Men i en timme underhåller han oss på sitt egna sätt, utifrån sina (eller kanske snarare Martin Theorins) ofta konservativa värderingar, till exempel att intellektuella kvinnor längtar efter att bli våldtagna.

Det är inte lätt att hålla isär de båda herrarna. Martin gömmer sig bakom Conny och Conny kan skylla på att han bara uttalar Martins ord. Men Hobergs självutlämnande, insinuanta och fräcka utspel med påhopp på publiken passar onekligen som handen i handsken till Theorins text.

Theorin tar ett grepp över dagens Sverige som påminner om en lokalrevy, fast svettigare och djärvare och inte utan övertramp och smockor under bältet. Det står en doft av smutsiga suspensoarer och ingångna gympadojor över Pugilists pjäser. Men de är också roliga och innehåller många träffande och tänkvärda iakttagelser, som när Hoberg säjer att Marita Ulfskog har fått makt, nu när hon inte längre sysslar med kultur.

Detta är kanske inte Theorins bästa text, men en uppfriskande upplevelse som rekommenderas till den som tycker om att bli förolämpad.

/Åke S Pettersson

Jag har skamlöst roligt på Teater Pugilists nya föreställning. Den är mycket bättre än de standup-föreställningar jag sett på teve. Och mycket djärvare – eftersom publiken varken klappas medhårs eller kan supa sig full (här serveras ingenting under föreställningen).

Martin Theorins morbida allvar och humor är betvingande. Både när han slår in öppna dörrar och när han klampar i klaveret. Och skådespelaren Conny Hoberg har något obevekligt och livsfarligt över sig, som gör att man varken kan eller vågar släppa honom med blicken.

Man ser och lyssnar och njuter – och ömsom håller man med och ömsom blir man förbannad. Och efteråt kan man fundera: Var detta verkligen teater – detta rasande framspyende av förvanskade citat och osmälta känslor? Går det att recensera?

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: