Geten eller Vem är Sylvia?

[060429] Av Edward Albee
Översättning: Marc C Matthiesen
Regi: Christian Tomner
Scenografi: Charles Kolroly
Kostymdesign: Camilla Thulin
Ljusdesign: Ronny Andersson
Gästspel från Riksteatern på Lorensbergsteatern i Göteborg under april 2006
I rollerna: Michael Nyqvist, Suzanne Reuter, Jacob Ericksson och Edward af Sillén

Det är bara ett beklaga att det är så få föreställningar kvar av Edward Albees mycket intressanta pjäs Geten eller vem är Sylvia? i Riksteaterns gästspel på Lorensbergsteatern. Den färggranna annonsen har liksom dunknat bland de pråliga bioannonserna på nöjessidorna. Jag är ju van att Riksteatern gästar oss på det betydligt mindre flashiga Pustervik.

Den här pjäsen liknar inte Albees stora internationella succé Vem är rädd för Virginia Woolf? I Geten står vi inte på fast psykologiska grund. Vi befinner oss på en mycket osäker utmark. Geten handlar om vad som sker när en uppenbarelse drabbar en människa med full styrka. Här är det den framgångsrike arkitekten Martin som när han fyller femtio år och står på krönet av sin karriär drabbas av den absurda kärleken – till en get.

Det dominerande sexuella inslaget i kärleksupplevelsen gör naturligtvis pjäsen särskilt spännande och ger upphov till många komiska repliker och situationer. Komik bygger ju på kollisioner mellan det vardagliga och det oväntade och salongen böljar av skratt. Publiken är också lyhörd för sexuella anspelningar och i Geten finns det inga subtiliteter: här är det drastiskt pang direkt på rödbetan på ett sätt som hörbart roar åskådarna. Samtidigt blir avståndet mellan den välparfymerade hustrun och den stalldoftande geten mindre ju grövre och mer naturalistiskt språket är. Till slut handlar det om den ogripbara, odefinierbara hänförelsen som får tjäna som ursäkt för samlagen med djuret, på samma sätt som den säkert skulle kunna göra det också för pedofiler och sadister och nekrofiler och våldtäktsmän och alla andra som övermannas av begär som ligger utanför ramarna för det som vi definierar som ”normalt beteende”.

(Gäller inte detta i ett vidare sammanhang alla som baserar sin tolkning av tillvaron på obevisade eller obevisbara trossatser, politiska, religiösa och andra?)

Kan man förstå sådant? Martin och hans fru har en son som är homosexuell. Det försöker de att acceptera under devisen ”att förstå allt, är att förlåta allt”. Men hur långt kan man gå i förståelse? Räcker det med att övertygas om en ”fantastisk upplevelse av oerhörd renhet”? För Martins fru räcker det inte och pjäsen slutar med att hon dödar sin rival geten.

Michael Nyqvist är suverän i huvudrollen. Han spelar utan stora åthävor, men med ett lugnt engagemang i rollen som övertygar. Suzanne Reuter har hittat en ny figur bredvid den fru Svensson som hon har skämt bort oss med, mognare, mera sofistikerad. Det är inte hennes fel att demoleringen av inredningen kändes påklistrad. Jacob Ericksson spelade bäste vännen som vill att man skall tysta ner det hela. Så länge ingen utomstående känner till knullandet med geten, så länge kan det inte skada. Han spelade sin roll med stor energi. Som sonen gjorde Edward af Sillén ett valpigt porträtt av en kille på väg att hitta sin sexuella identitet. Tillsammans med Nyqvist bildade han ett övertygande far och son-par.

Christian Tomner svarar för regin. Den första korta akten präglades av en lätt komediton. Den enda, inklusive oss i publiken som inte vet vad mannen har gjort, är hustrun. När sedan hon också informerades om getens existens går det inte längre att upprätthålla finliret. Uttrycken blev råare och pjäsen grövre, (kanske också sannare?). Charles Koroly hade skapat en minimalistisk interiör för en arkitekt på turné.

Man lämnar Lorensbergsteatern med huvudet surrande av tankar. Alla är inte helt angenäma. Måste man till exempel slakta geten?

/Åke S Pettersson

Geten är en grotesk Broadwaypjäs om en framgångsrik arkitekt och hans chica hustru, och om vad som händer när mannen börjar vänsterprassla med en get.

Den uppsättning som visas på Lorensbergsteatern är en produktion från privatteatern Vasan i Stockholm, sponsrad av Elite Hotels och av Riksteatern.

Det är därför vi får se kändisskådisarna Michael Nyqvist och Suzanne Reuter i huvudrollerna, som arkitekten och hans fru. Och det är väl därför rekvisitan och kostymerna är så chica och replikskiftet så kvickt och vitsigt – liksom exakt timat för att släppa in skrattsalvorna från salongen.

— så tänker jag under första akten. Jag känner mig kritisk och lite äcklad. Trots att skådespelarinsatserna är suveräna och texten (och översättningen av den!) fantastisk. Jag deltar intensivt i allt som händer, har inte en chans att dåsa. Det är underhållande. Engagerande. Men skrattsalvorna stör mig. (Är jag en moraltant? )

Längre in i pjäsen blottar de båda huvudpersonerna en allt större tragik. Då blir det vännen Ross – den slipprige moralisten och teveproducenten – som får stå för komiken. Han är en vidrig och självgod hyena. Roligt spelad av Jacob Ericksson. Edward af Silléns gestaltning av arkitektparets son, den artonårige Billy, är mer problematisk. Men kanske är det själva rollens fel. Hur spelar man en modersbunden artonårig bög som är oskuldsfull som en blomma trots att hans föräldrar är rakbladsvassa i käften?

Amerikanen Edward Albees pjäs är provocerande. För den handlar om en man som tycker det är helt OK att förgripa sig på djur. Och ändå framstår han som känslig, intelligent och sympatisk. Och tillåts framlägga sina synpunkter från scenen. När pjäsen slutar står han på knä vid den mördade geten och väcker min sympati och förståelse. Medan hans hårda räpa till hustru i sin förtvivlan är lika frånstötande som barnamörderskan Medea.

Detta är värre än Lars Norén!

Jag lämnar Lorensbergsteatern med mycket blandade känslor.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: