Körsbärsträdgården

[060423] Av Anton Tjechov
Översättning: Lars Kleberg
Premiär på Göteborgs Stadsteater, Stora scenen, 20 april 2006

Regi: Rimas Tuminas
Scenografi och kostym: Adomas Jacovskis
Musik: Faustas Latenas
Ljus: Max Mitle
Ljud: Jesper Lindell
Dramaturg: Per Arne Tjäder
Mask: Ingela Collin

I rollerna: Carina Boberg, Cecilia Wernesten, Anna Persson, Johan Gry, Johan Karlberg, Daniel Larsson, Goran Forsmark, Mariann Rudberg, Thomas Nystedt, Mirja Burlin, Eivin Dahlgren, Fredrik Evers och Folke Johansson

Tjechovs Körsbärsträdgården – den där pjäsen som handlar om en lättsinnig och utblottad överklassdam som kommer hem från Paris till sitt förfallna gods på den ryska landsbygden- kan ofta vara ganska påfrestande att se, med kilometerlånga diskussioner, schalar, hattar, spatserkäppar och suckar.

Så är det inte på Stadsteatern. För den litauiske regissören Rimas Tuminas har gjort en rolig föreställning, med gapskratt och musik. förtvivlan uttrycks inte genom tråkiga teatersuckar utan genom snubblingar, krumsprång och armviftningar. Och det är hela tiden intressant och medryckande.

För det första: för att allt är så oerhört välgenomtänkt. Varje snubbling har något att berätta och kommer på exakt rätt plats.

För det andra: för att här finns flera skådespelare som verkligen har en specialbegåvning för att vara roliga: sådana som Mirja Burlin, som spelar den spralliga och känslostarka husan Dunjasja, eller Eivin Dahlgren, som gör den uråldrige betjänten Firs.

För det tredje: för att alla på scenen lyckas åstadkomma rollfigurer som på en och samma gång är lustiga och seriösa. Kort sagt: hela föreställningen utstrålar något slags mänsklig värme.

Trots att alla figurerna egentligen är både olyckliga och besvikna finns där hopp för framtiden.

För det fjärde: är det skönt att man slipper psykologiserande känslopjunk. För figurerna får vara ett slag krumelurer och symboler som kan representera hela mänskligheten – lagom nära, lagom distanserat. Ibland rör de sig också över scenen i vackra, tablåartade formationer – genom den litauiska scenografen Adomas Jacovskis fantastiska scenografi:

Med den skadskjutna kristallkronan, det jättelika bokskåpet som håller på att sjunka ner genom det gistna golvet och så den lilla trästolen i barnstorlek, som käckt håller sig upprätt mitt på scenen – som en påminnelse om alla förlorade barndomar – och inte faller omkull förrän i sista scenen.

/Kajsa Öberg Lindsten

Scenen föreställer den gamla väl tilltagna barnkammaren. Huset är förfallet, rummet likaså och golvet är farligt att gå på. Då och då rasar en möbel eller en människa genom de ruttna plankorna. Jämförelsen med samhället på Tjechovs tid är klar, ja, man får Gert Bokpräntares revolutionsuppmaning till Mäster Olof i tankarna: ”Riv ner det gamla murkna huset först!”

Körsbärsträdgården är en förutsägelse om den av omständigheterna framtvingade förändringen i Ryssland, den som gav oss Sovjet. ”Om 200 år” säjs det någonstans, om inte i den här pjäsen, så i någon annan av Tjechovs pjäser som tillsammans bildar ett rekviem över en tid och de lättsinniga människor som levde under den. Det är lugnet före stormen.

Men den nya tiden stampar ute i farstun. Godsets ekonomi är under isen. Den urgamle betjänten Firs, ytterligare en egensinnig figur i Eivin Dahlgrens galleri, undrar försynt varför man inte gör som förr och torkar körsbären och säljer dem på torget i Moskva? Men ingen vill höra på det öret. Körsbären ger en kortlivad estetisk njutning. Trädgården är berömd i hela guvernementet. Men bären ska inte besmutsas med pengar.

Den förre livegne Lopachin, Johan Karlberg, föreslår att man hugger ner träden och styckar upp marken till sommarstugutomter. Men det förlaget är om möjligt ännu mindre acceptabelt för godsägarinnan Carina Boberg i en lite blek insats och hennes bror Johan Gry som får visa en ny sida som fryntlig och godhjärtad och lättsinnig. Men sommarstugutomter blir ändå resultatet när Lopachin ropar in körsbärsträdgården på den auktionen som obeståndet framtvingar. Fast då är redan godsägarinnan med följe på väg tillbaka till Paris med friska pengar att bränna.

Som pjäsen spelas i regi av Rimas Tuminas från Litauen och som det känns helt efter Tjechovs intentioner kan man inte förargas över människornas blinda lättsinne. Det finns en mjuk, förstående ton i uppsättningen som mer tar sikte på det positiva, det komiska i texten. När Olof Lindqvist satte upp pjäsen 2002 på Angeredsteatern hade han gjort en rolig uppsättning, en nästan livad historia som tänjde på gränserna på ett förtjänstfullt sätt. Lika respektlös är inte Tuminas som har den ryska teatern i blodet, men med stöd av scenografen Adomas Jacovskijs blir hans uppsättning av Körsbärsträdgården också en berättelse om ett uppbrott, en resa mot det nya.

Sentimentaliteten som ibland klibbar vid Tjechovs dramatik lyser förtjänstfullt med sin frånvaro och det är en glädje att ta del av skådespelarprestationerna: Thomas Nystedt, David Larsson, Mirja Burlin, Cecilia Wennersten, Anna Persson opch flera andra.

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: