Vardagsterapi i skräckform

[060615] Varför skriver man skräckromaner? Och ännu intressantare – varför läser man dem? John Ajvide Lindqvist fortsätter i sin tredje bok att utforska våra rädslor.

Det är inte ofta det slår till och någon blir hyllad kändis efter en debutroman. Men så blev det för John Ajvide Lindqvist. Visserligen hade han varit lite halvkändis redan innan, som trollkarl, ståuppare och manusförfattare till komikerparet Reuter och Skog, men då hade han inte det suggestiva namnet Ajvide och det verkliga genombrottet hade ännu så länge uteblivit.
Så kom då hans första roman ”Låt den rätte komma in” någonting så oväntat som en skräckroman i svensk förortsmiljö. Och uppenbarligen tilltalade hans väl genomförda färd genom rädslor och fördomar många läsare; dessutom läsare från många olika kategorier. Unga svartklädda flickor såväl som mer intellektuellt bevandrade kulturtanter. Recensionerna var överlag strålande och succén given.

Förväntningarna var höga på roman nummer två ”Hanteringen av odöda” och de infriades till viss del. Skräcktemat fortsatte från vampyrer till zombies. Lite sämre recensioner blev det, men ingenting som skadade Ajvide Lindqvists anseende. Nu skall den dessutom bli film. Inte helt oväntat kanske. Hela romanen kändes som ett filmmanus. Det var vi många som tyckte.

…och nu har han kommit med den tredje boken. En novellsamling, fortfarande med skräck och rädslor som tema. Titeln ”Pappersväggar” syftar dels konkret på väggarna i en jättekartong som en liten pojke i en av berättelserna får av sin pappa och använder som koja och dels på de tunna väggar som symboliskt skyddar oss i den verkliga världen från den skrämmande okända därutanför.
”Pappersväggar” innehåller tio fristående berättelser av vilka den tionde är en slags fortsättning och avrundning på ”Hanteringen av odöda”. Just den är faktiskt den sämsta av de tio. Det beror framför allt på brottet mot genren. Alla som är intresserade av skräckgenren vet vad en zombie är och hur de fungerar. Det finns oskrivna regler för hur de beter sig och bryter man mot dem blir det lite poänglöst. Ajvide Lindqvist ger oss en egen lite flummig upplösning och som zombiefan blir man nästan förbannad. Så där är det ju inte!
De andra historierna är inte alla helt inne i skräckgenren. En handlar om troll och hur de lever i ett modernt samhälle. Det är en berättelse om utanförskap som är mer besläktad med Marie Hermanssons ”Mannen under trappan” än med Edgar Allan Poe.
Inte heller berättelsen om snatteriligan är särskilt skräckfylld. Men andra är det. Kvinnan som tar sig an ett fruset lik och mannen som försöker övervinna själva döden är mer klassiska i sina motiv. Och visst ryser jag. Inte så mycket, men ändå. Allra mest ryser jag åt den enkla lilla titelberättelsen om pojken som övernattar i sitt kartonghus och hör underliga ljud utanför i mörkret. Kanske för att det är den rädsla som det är lättast att identifiera sig med. Och där kommer vi in på mina frågor i inledningen. Varför älskar vi de där rysningarna? Vad driver någon att skriva dessa obehagligheter?
John Ajvide Lindqvist säger att han alltid älskat att läsa skräckromaner. Han berättade lustfyllt i en intervju om ”kalla kårar-serien” – pocketböcker av ibland lätt tvivelaktig kvalitet som han läste som ung tonåring. Det gjorde jag också. Jag låg på vinden i vårt hyrda sommarhus och läste i mörkret. Ibland blev jag så rädd att jag knappt vågade mej ut till utedasset. Men jag njöt. Varför? Enligt Ajvide Lindqvist var det så att han upplevde de där rädslorna som en befrielse. En kontakt med den verkliga världen utanför den instängda lite väl idyllartade värld han vistades i till vardags. Jag tror att han har rätt. Det var ett lagom ofarligt sätt att leka med det farliga. Att ta in att världen inte alltid är så snäll som den faktiskt kan verka från ett skyddat barn- och tonårsliv. Lite terapi alltså.
En annan anledning är att det går lätt att få in alla de riktigt svåra frågorna i de här tillspetsade situationerna. När döden är nära är de existentiella frågorna som närmast. Är evig kärlek möjlig? Kan man konservera lyckan? Vad är egentligen viktigast i livet? Och så vidare. Dessa frågor ställer John Ajvide Lindqvist med viss framgång i denna lite ojämna samling. Extra effektivt blir det eftersom han sätter in det okända i en miljö jag kan identifiera mig med. Berättelserna handlar om människor jag oftast kan relatera till. Så läsvärd är den. Ta med den till sommarstugans vind och ta med en bra ficklampa sedan när ni skall gå ut och kissa.

▪ Siri Reuterstrand


John Ajvide Lindqvist
Pappersväggar
Ordfront 2006

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: