Den förste politikern i medieåldern

[060626] ”Det är inte personen utan politiken som är viktig.”
Var nästan ett mantra som upprepades av Olof Palme i otaliga intervjuer.
Dock var han själv ett bevis på motsatsen.

Historikern Gunnela Björk – med ett förflutet som lokalradio- och regional-TV-journalist – har i denna bok (som är ett flerfinansierat forskningsprojekt) undersökt den bild av Olof Palme som växte fram i medierna från början av 50-talet till 1986.

Under denna tid fick televisionen, inte minst, sitt genombrott. Och intresset för politiska frågor ökade markant inom medierna.
Palme blev på så sätt den första politikern i medieåldern.

Första kapitlet heter också ”Mannen som tiden fann” och författaren drar sig till minnes en intervju hon själv gjorde med statsministern en septemberdag 1983 för Dagens Eko. Det var på Harpsund där ett möte mellan arbetslösa ungdomar och Olof Palme ägde rum. Eller snarare: ett möte mellan Palme, ungdomarna och ett stort uppbåd av journalister.
När folk efteråt frågade Gunnela Björk ”hur han var” så svarade hon att han var snyggare i verkligheten än på TV och att han hade behandlat henne som en människa.

Olof Palme ställde nästan alltid upp för journalister. Om det gällde politiska syften. Privat var han mer reserverad, även om han lättade lite på det mot slutet av sitt ämbete och liv.
Som pekas på i boken så såg han journalister som kolleger. Han hade ju själv arbetat en tid på Svenska Dagbladet i slutet av 40-talet. Skrivit signerade krönikor på ledarsidan bland annat.
Som Tage Erlanders privata sekreterare – eller egentligen: pressekreterare, talskrivare, rådgivare, brevsvarare och samordnare (fast det sista hanns aldrig med) – så hade han ett perspektiv på den tid han själv verkade i. När han valdes till statsminister 1969 var han välkänd som politiker. Och i början av 60-talet förekom faktiskt Palme med hela familjen i hemma hos-reportage i veckotidningar. Efter att han blivit statsminister var det dock stopp vid tröskeln i radhuset i Vällingby. Något som hustrun Lisbet Palme tog initiativet till.

Hon intervjuas i denna bok liksom mängder av andra medarbetare till Palme genom åren. Även journalister som följde Palme på nära håll berättar. Till exempel Per Wendel, nyligen bortgången Expressenjournalist som hårdbevakade Palme i valrörelsen 1985.
Per Wendel säger att Olof Palme var den bästa journalistutbildning man kunde få, om du var påläst och fick igång en dialog med Palme. Och om du sedan skrev det som var sant – även om det var kritiskt och negativt – så var Palme oerhört lätt att ha att göra med.
”Men man fick aldrig ljuga eller vara dåligt påläst” minns Per Wendel.

Beskrivningarna av Olof Palme i främst den borgerliga pressen var tidigt präglade av misstro och ogillande. Man kunde liksom inte förstå hur en begåvad person från överklassen hade hoppat över till ”fiendesidan” och blivit socialdemokrat. Gunnar Unger, ledarskribent i Svenska Dagbladet, varierade sin text om den ”vessleliknande” lille mannen med grått ansikte. Från 1957 till 1969 var i stort sett samma text, med smärre situationsanpassade förändringar, publicerad fyra gånger.

Var Palme makthungrig karriärist? Frågade sig borgerligheten. Detta drog Palme nytta av, menar författaren, eftersom han visste hur de tänkte inom hans ursprungsklass.

Allt mer av Palmes tid ägnades åt medierna under 70- och 80-talet. Inte bara utökades hans pressekreterarstab och informationsavdelning. Han följde även själv med i medierapporteringen. Och ibland kunde han låtsas som att han inte sett något inslag i TV-nyheterna och låta folk i presstaben berätta om det.
Han krävde mediemedvetenhet av sina medarbetare.

”Jag försöker följa som princip att behandla journalister likvärdigt men däri ingår att om jag upplever att jag blir ojuste behandlad så har jag inte förpliktelser mot den journalisten” sa Olof Palme.
Jan Guillou var illa sedd av honom. Liksom Ingvar Hedlund i Expressen och Lars Christiansson på Svenska Dagbladet. Även nuvarande TV-chefen Christina Jutterström berättar att hon blev utfryst av sossarna en tid efter att ha berättat om ett dittills hemligt samarbete mellan socialdemokraterna och folkpartiet.

Palme ville gärna granska en artikel innan den gick i tryck. Då tittade han över den ihop med sin pressekretare och kom med såväl språkliga rättelser som förslag på ändringar och strykningar.
När Robert Aschberg jobbade på Expressen publicerade han sin artikel med Palmes förslag till förändringar kursiverade.
Den handlade om Harvardaffären – att han skulle ha avstått från arvode för en föreläsning där och att det gjordes om till ett stipendium för hans äldste sons studier vid Harvard. Denna affär plågade Palme starkt under sista halvåret av hans liv, berättas det. I efterhand ska dock sägas att han blev frikänd från att ha fifflat.

I TV – där Palme syntes så ofta att till och med folk inom de egna leden varnade honom för att det kunde få en bakeffekt – och i radio var det enklare att framträda som politiker eftersom det sagda då inte blir redigerat i samma utsträckning. Alla presskonferenser bandades av hans närmaste stab under senare delen av Palmes tid i politiken. Och vad gäller kampanjerna mot honom i övrigt – t ex Bertil Östergrens bok ”Vem är Olof Palme” (1984) som i princip drev tesen att Palme var ”mannen utan kärna, utan verkligt jag”– så ledde det, tror Gunnela Björk, till att han öppnade upp privata fotoalbum och berättade barndomsminnen i tidningarna de sista ett och ett halvt åren som statsminister.

Ja, det finns mycket att forska och skriva om Olof Palme. Denna bok är ett gediget och ambitiöst arbete och ett värdefullt tidsdokument, dock med lite språkliga slarvfel på sina ställen. Gunnela Björk kommer närmast att arbeta med en jämförande studie av Olof Palme och Willy Brandts förhållande till medierna.
Jag ser fram emot den boken.

Olof Palme var en kontroversiell politiker och människa. Han kunde bli personlig men inte privat, vittnar flera journalister om i denna bok. Exempelvis hade han några förtrogna som han alltid kontaktade. Som Aftonbladets gamle chefredaktör Gunnar Fredriksson som ofta fick sena telefonsamtal från honom.
Ibland hade Palme ett ärende, men för det mesta ringde han bara för att snacka, minns den erfarne ledarskribenten – och författaren av boken om Bertrand Russell som en intellektuell inom politiken – och jämför med Tage Erlander som han också hade mycket kontakt med:
”Erlander ville bli motsagd, han ville pröva vad det var för fel på hans egen linje och det var utgångspunkten för hans samtal med dem han ansåg att han kunde och ville samtala med på det sättet – den inställningen mötte jag aldrig hos Palme. Palme sa alltid att allting går jättebra, var det något som var dåligt så hade det svängt och socialdemokratin går framåt i hela Europa och så vidare. Jag hade alltså intrycket att medan Erlander ville att man skulle hosta upp motargument mot hans egna argument så ville Palme tvärtom hela tiden bara placera sina argument hos mig och det var inte lika roligt tyckte jag. Det fanns alltid eller ofta, mer eller mindre, en avsikt när Palme drev någonting, han menade att jag skulle skriva i den andan när jag skrev ledare i Aftonbladet. Skulle jag följt Erlanders råd så skulle jag skrivit att allt går åt helvete! Det tycker jag är skillnaden mellan en intellektuell och en icke-intellektuell politiker. Så ser jag på dom två.”

▪ Leif Wilehag

bokomslag
Gunnela Björk
Olof Palme & medierna
Borea 2006

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: