Svårfångad dramatiker

[060725] Jon Fosse är det stora namnet inom norsk dramatik. Och i Norden har han bara jämbördig konkurrens av Lars Norén i Sverige och av Lise Knudsen i Danmark. Sådant väcker nyfikenhet hos en teaterkritiker och jag har försökt att se så många föreställningar av Fosses pjäser som jag har kunnat.

Den första var Gitarrmannen som framfördes av Harry Goldstein i Noréns garage, och medan Noréns storhet vuxit i mina ögon och Lise Knudsen givit påtagliga bevis på sin begåvning, har jag fortfarande svårt att fatta Fosses dimension.

Nu har Leif Zern, teaterkritiker på DN, kommit till undsättning med en bok om Fosses dramatik som heter ”Det lysande mörkret”, en spännande bok, ehuru lika undflyende som sitt objekt.

Zern uppfattar Fosse som gestaltare av vår tids normlöshet: ”friheten i det nya samhället är så total att den inte kan användas”, skriver Zern, ett tveksamt påstående, tycker jag, som han förtydligar genom att tala om ”levandets inneboende konflikter, om halvhet, om känslan av hemlöshet och främlingskap.”

Fosse har ett poetiskt språk, långsamt, dröjande, långt mellan orden. ”Det finns ingen undertext”, påstår Zern, ånyo ett konstaterande som jag ställer mig frågande inför. ”Ingen förklaring och ingen teori kan ge en uttömmande idé om den konkreta erfarenheten”, skriver han vidare för att ursäkta Fosses formlöshet.

Fosse skriver på nynorska och det tycker jag att Zern skulle ha kunnat påminna oftare om. Det (re)konstruerade språket ger orden ett nytvättat poetiskt skimmer som de rimligtvis inte får i svensk översättning.

Zern jämför Fosse med Norén: från neuros till depression, från viljan att döda andra, till viljan att döda sig själv. Zern beskriver Fosse som en i grunden religiös människa. Fosse är mystiker, slår han fast. ”Post-puritansk”, säjer Fosse själv.

Man kan efter att endast ha läst Zerns bok undra hur det blir teater av detta? Men det blir det, ytterst levande och intressant sådan, det kan den intyga som sett Fosses version av Racines Fedra som spelades av Riksteatern eller pjäsen om Ibsens hustru, Suzannah, som Cinnober Teater framförde på Atalante nu i vår. (Två föreställningar som Zern inte nämner i sin bok.)

Leif Zern söker föreställa sig hur en Fossepjäs som ”Sömn” från 2005 ska spelas: ”För att förstå hur denna icke-påtaliga dramaturgi ska hitta vägen till scenen har jag inte mycket hjälp av det tjugotal Fosseföreställningar jag sett i Norge, Sverige, Tyskland, Storbrittanien och Frankrike, inte därför att de varit misslyckade eller ointressanta – flera har varit både djärva och insiktsfulla , i några fall enastående – utan därför att jag inte blir kvitt känslan av att det Fosse söker i någon mening återstår att realisera.”

Det är samma känsla som Zerns bok inger mig. Även om den är spännande och välskriven och jag gärna vill rekommendera den, är det ändå något väsentligt hos Fosse som undflyr Zerns analys (eller min).

▪ Åke S Pettersson

bokomslag
Leif Zern
DET LYSANDE MÖRKRET
Jon Fosses dramatik
Norstedts 2006

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: