[060822] Gästspel på Folkteatern av Theaterworks (från Singapore) 18-19/8
Göteborg Dans och Teaterfestival 2006
Regi: Ong Keng Sen
På scenen: Karen Kandel, Gojo Masanosuke, Kineya Katsumatsu
Elektronisk musik: Toru Yamanaka
Text: Robin Loon
Kostym: Mitsushi Yanaihara
Ljusdesign: Scott Zielinski
Så har två år förflutit och det är dags för dans och teaterfestival igen. Förra gången, 2004, var min stora upplevelse Carlotta Ikeda och hennes buthodansare. Jag vacklade ut från teatern som om jag hade blivit knockad.
Allvaret och den brinnande uppriktigheten som visades av dessa nakna dansöser med sina groteska steg och grimaserande vita ansikten blev en bild av livet som oförställt, oskönt och därigenom alldeles sant.
Naturligtvis hade jag inte sådana förväntningar på Geisha som jag såg i fredags – en föreställning som hade sitt ursprung i Singapore. Regissören Ong Keng Sen skriver i programmet att han vill skapa en brechtsk värld ”a brechtian world”, något som förutsätter det dubbla perspektivet, den förevisade och den förevisande.
Till min förvåning upptäckte jag att jag kände igen början av föreställningen. Det var text ur Kärlekssjälvmordet i Amijima, en japansk dockteaterpjäs från 1700-talet, om den gifte mannen som ohjälpligt förälskar sig i en prostituerad. Eftersom de inte ser någon väg ut ur sitt dilemma väljer de att dränka sig i floden, det dubbla självmordet, ett inte okänt tema i japansk teater.
Med avstamp i den gamla pjäsen börjar Ong Keng Sen sin undersökning av fenomenet Geisha. Han har valt en färgad skådespelerska, Karen Kandel, att spela titelrollen. Men även om hon är mycket uttrycksfull, dansant och humoristisk har hon svårt att leva upp till den bild man har av den japanska demimonden. Bättre motsvarar då den manlige japanske Kabuki-skådespelaren Gojo Masanosuke våra föreställningar. Han rör sig med den stela grace som förknippar med den hårt lindade och ceremoniella geishan, med sitt stiliserade vitsminkade ansikte.
Den tredje på scenen är musiker. Kineya Katsumatsu sjunger och spelar långhalsad japansk luta, shamisen. Sångerna som är på japanska, textas för oss på en skärm ovanför scenen. Man skulle önska att också de sånger som Karen Kandel sjunger på engelska textades. De ackompanjeras av elektronisk musik som har en tendens av dränka texten fast hon har mikrofon.
Renlärigt brechtskt är ändå inte Geisha. Karen Kandels gestalt kallas ”vävare av drömmar”, och det är förstås just vad en geisha är, en manlig dröm, en kvinna dresserad att passa upp skapelsens herre.
Gojo Masanosuke som också spelar geisha är 54 år och lika övertygande när han framställer manliga som kvinnliga roller, skrivs det i programmet. Han höll en masterclass i Kabuki i dag, lördag, tre timmar med möjlighet för professionella dansare att fördjupa sina kunskaper i klassisk japansk teater. Det är väl också ett av målet för Dans och Teaterfestivalen, att inte bara visa oss vad som finns att se ute i stora världen, utan också förmedla kunskaper som inte är så lätta att få i Göteborg. Kanske var det något att ta del av för dem från Stadsteatern som ska spela Brechts Goda människa från Sezuan? Fast det är ju Kina, förstås.
/Åke S Pettersson
Geisha är en förförisk och förvirrande föreställning. Är det dans, teater, musikal eller något slags konceptuell ”performance”? Två perfekta geishor trippar omkring på scenen med blyg och utstuderad elegans. De läspar fram sånger på japanska och engelska, spelar upp scener och möten av olika slag – alltsammans till ackompanjemang av en knästående och virtuos japansk lutaspelerska. Men när de tillslut i tur och ordning befriat sig från komplicerade kimonos och ändlösa maggördlar, djävulskt kliande jätteperuker och stelt vitt smink visar de sig vara en ung, tuff och underskön afroamerikansk kvinna och en leende medelålders japan.
Föreställningen varar i en timme – precis som nästan allt på denna teaterfestival. Och det är exotiskt och egendomligt vackert och faktiskt roligt att titta på. Men så är det dedär med budskap och förståelse. För att hänga med måste man läsa den engelska översättningen av de japanska texterna, som projiceras på en långsmal duk högt ovanför scenen. Om man stannar med blicken för länge vid texten tappar man nyanserna på scenen. Man flackar upp och ner med ögonen tills man blir lätt illamående. Ängslig att tappa bort det som skulle vara meningen och själva kvalitén. Det skapar ett slags distans, som kanske gör att föreställningen känns mer kall och utstuderad än vad den egentligen är. För dedär tre på scenen är allesammans fantastiskt skickliga och njutbara att skåda och höra.
Dessutom sitter man med ett prasslande häfte av tio A4-sidor i handen. Där står det en beskrivning på vad var och en av de tolv olika scenerna som blixtsnabbt avlöser varandra egentligen handlar om. Vilka personer som uppträder o s v. Jag sitter i salongens mörker och försöker skönja vad det står – var femte minut ungefär för jag papperet till ögonen.
Kanske är dethär en typisk festivalerfarenhet. En massa information som man inte riktigt hinner ta till sig. Och detdär tillståndet av upprymd berusning som man tillslut uppnår – beror det på föreställningens enastående och exotiska kvalitéer, eller på min egen utmattning? Eller är det kanske en kombination???
/Kajsa Öberg Lindsten
