[060822] Gästspel producerat av Helena Waldmann, Theater im Pfalzbau Ludwigshafen och Festival Montpellier Danse 2006, på Göteborgs Stadsteater 19 och 20 augusti
Göteborg Dans och Teaterfestival 2006
Av och med: Sanam Afrashteh, Javeh Asefdjah, Taies Farzan, Lila Mara, Maryam Palizban, Niloufar Shahisavandi, Shabnam Toluie
Scenografi och regi: Helena Waldmann
Dramaturgi: Susanne Vincenz
Ljuddesign: Herbert Cybulska
Video: Anna Saup, Karina Smigla-Bobinski
Musikkomposition: Mohammad Reza Mortazavi, Parissa&Ensemble Dastan, Alexei Aigi&Ensemble 4-33. Hamid Saedi&Reza Mojhadas, Raz Mesinai, Muslimgauze, Axiom of Joyce
Kostym: Susanne Schwieter
Produktion: Ina Zimmermann
Helena Waldmann gjorde succé med sitt förra projekt: sex iranska skådespelerskor som turnerade runt världen och sjöng, dansade och berättade om sina liv i hemlandet Iran inifrån varsitt litet tält. Men i mars straffades de med utreseförbud, så nu kan de inte längre turnera. Så därför producerade Helena Waldmann en ny föreställning: samma tält men med sex nya iranska skådespelerskor, som alla lever utomlands i exil. De berättar om sina exilliv inifrån tälten. De sjunger, talar och dansar därinne. Och deras berättelser är utformade som ett slags svar på de berättelser som deras iranska systrar sände ut över världen i den förra föreställningen.
Bakom dem projiceras stora bilder från det forna hemlandet Iran.
Deras berättelser handlar om exilens fasor: hemlöshet, ensamhet, inre ofrihet och skräck för att försvinna. Det är tragiskt och gripande. Men här finns också något humoristiskt och oförväget. Själva tälten, i olika milda färger, liknar ett slags Barbapappor. De skrynklar ihop sig och rätar ut sig, glider omkring på scenen, knuffar och buffar på varandra, svajar. Och tillslut kryper fem unga kvinnor svettiga och leende ut ur tälten och mottar applåderna. Det sjätte tältet är tomt.
För att ytterligare blanda skräck och humor: De unga kvinnorna inbjuder alla män i publiken att komma upp på scenen, bakom ridån. ”No women, please!” Så vi kvinnor sitter kvar en stund i salongen, lite generade över vår egen förvirring eller vaga misstänksamhet. Vi försöker le. För männen kunde naturligtvis inte motstå inbjudan.
Kul att äntligen något helt oväntat får hända!!
/ Kajsa Öberg Lindsten
Föreställningen inleddes med ljusbilder, vykort från kända städer. På alla orter skymtade man ett litet tält, som för att visa oss att vad vi skulle bevittna inte var en lokal företeelse utan något som finns över hela jorden: människor på flykt, människor som inte längre lever där de en gång fötts, nomader mot sin vilja.
Det är en stark bild för främlingskapet men också för den avskildhet som människor i dag tvingas att leva under. Landsförvisning, att vara utkörd ur Paradiset eller gemenskapen var förr ett svårt straff, ensamheten ett lidande, som drabbade (drabbar) den som bryter mot samhällets regler, skrivna eller oskrivna. Eller påbjudna av makthavarna.
I den här föreställningen är det iranska kvinnor som lever i tälten, fördrivna eller på flykt. De skriver svar till sitt hemland, svar som kommer i retur. De är svarsbrev på en tidigare uppsättning av Helena Waldmann som hette ”Letters from Tentland”.
De flesta religioner är kvinnoförtryckande, den skäggiga form av islam som utövas i Iran tillhör de värsta. Slöjor och burkas är fortsättningar i det offentliga rummet på haremets instängdhet och tältet med sitt lilla nätförsedda fönster är inte mycket mer än en burka.
Att dansa i det minimala utrymme som tältet utgör, att virvla omkring, hjula med det som dansöserna gör i föreställningen kräver avancerad akrobatisk skicklighet och att det inte är helt riskfritt att röra sig i tält även under diciplinerade former bevisades av att en bland de sex kvinnorna hade råkat ramla av scenen under en repetition och slagit i huvudet så illa hon inte kunde ingå i föreställningen i lördags.
När de iranska flickorna efter framträdandet klev ut ur sina hyddor såg man befrielsens njutning sprida sig över deras svettiga anletsdrag, en lycka som ju tyvärr är avlägsen för deras medsystrar världen över som är inspärrade i moralens – den egna och/eller andras – trånga tält.
/Åke S Pettersson
PS. Det hände tyvärr inte något spännande bakom ridån, Kajsa. Vi fick var sin mugg te och inbjöds att sitta ner i cirklar på golvet på sådana där små, tunna kuddar som du och jag lärt oss att undvika när vi går på barnteater. Jag ångrade mig i samma sekund som jag satte mig. Vid mina år sitter man inte ostraffat på golvet även i sällskap med aldrig så charmerande unga damer. De berättade om hur de såg på sitt fosterland och sitt nuvarande adopterade land, Tyskland.
Men med skammens rodnad flammande på mina kinder måste jag tillstå att jag inte hörde vad de sa eftersom mina tankar blockerades av en enda fråga. Hur fan skulle jag komma upp från golvet? Alla män runt omkring mig var yngre, mycket yngre och obekanta utom Ulf Svenningson som satt långt ifrån mig. Till slut återstod inte mycket annat än att göra ett försök och si! Jag kom upp utan riva ner draperierna och välta kulisserna. Styrkt av denna framgång lämnade jag tentland.
Dans och Teaterfestivalen är en fattig inrättning som inte har råd med pressbiljetter i normal omfattning och vi kunde därför inte gå på samma föreställning, men jag tror att det som hände bakom ridån den kväll du Kajsa var där, måste ha varit något liknande. DS
