Bärsärkar synade i sömmarna

[060907] Att ordet bärsärk överlevt får bl.a. skyllas våra vikingentusiaster under 1800-talets göticism. Då gällde att efter Finlands förlust 1809 och i det ryska imperiets skugga moraliskt trygga Moder Svea med ”mandom, mod och morske män”. Man tog hjälp av vad som berättats om bärsärkar i det forna Skandinavien. Deras mod stod i blickpunkten, inte deras råhet eller skräcken de spred. Inte ens deras hedendom stod i vägen.

Islänningen Snorre Sturlasson [1179 – 1271] hade skrivit:

”Oden kunde göra så att hans fiender blev blinda eller döva eller skräckslagna under striden och så att deras vapen inte blev bättre än käppar. Hans män gick utan brynjor och var galna som hundar eller vargar och bet i sina sköldar och var starka som björnar eller tjurar. De dödade människor och varken eld eller järn verkade på dem. Det kallades bärsärkagång.”

Men – fanns verkligen bärsärkar? frågar sig Britt-Mari Näsström inledningsvis. Var de inte bara en poetisk uppblåsning av en myt om besinningslös tapperhet, som skulle hålla läsare fängslade?

Hon summerar sin studie med svaren: ”… att de torde ha existerat… att de hörde hemma i ett aristokratiskt samhälle under folkvandringstid [omkr. 375 till omkr. 800 e.Kr.]… att de omgavs av magiska föreställningar som bidrog till att öka ryktet om deras farlighet…”

Vad som fascinerar i hennes bok är mängden intressanta kombinationer och hypoteser om bärsärkarnas ursprung – ordet betyder ”de björnskinnsklädda” – om deras bindning till hedniska föreställningar och riter, om deras skrämmande attribut, vapnen och djursymboliken.

Med hjälp av andra vetenskaper – själv är hon religionshistoriker – arkeologi, filologi, litteraturvetenskap och historia ger hon läsaren ny och mångsidig kunskap om det forntida Skandinavien.

En kuriositet i sammanhanget är hennes vederläggning av myten om den röda flugsvampens förmåga att som drog framkalla bärsärkarnas extatiska raseri. Sanningen är, att röd flugsvamp oftast skapar trötthet och illamående sällan aggressivitet.

Enligt hednisk tro gav gudarna bärsärkarna övernaturliga egenskaper. De kunde bl.a. byta skepnad, också till djur. Ett exempel är berättelsen om en drabbning, där en björn ingriper i kampen med sina väldiga ramar. Berättaren upptäcker, att hans sidokamrat i handgemänget är försvunnen, avbryter och går till kämparnas hall, där han finner kamraten sovande. Han väcker honom och de följs åt till slagfältet och förnyad strid. Björnen är nu borta.

Förklaringen är, att denne var kamratens ”fylgia”, hans livsledsagare. I skepnad av en björn hade denne följt honom osynlig sedan födseln. Enligt hednatron uppenbarade sig ”fylgian”, livsledsagaren, alltid en stund före sin skyddslings död. Så hade också björnen gjort och slagits i sin skyddslingens ställe, ända tills denne blivit väckt och återvänt till slagfätet, där han strax stupade.

Bärsärkarnas beroende av hedniska föreställningar stämplade dem. I de kristna missionärernas ögon framstod de som djävulens anhängare, något som bidrog till deras fall. När kristendomen segrat – och nordiska riken bildats omkring år 1000, stöttes de bort.

Bärsärkarna förlorade sin roll som elitkrigare och skildras som kringstrykande bråkmakare. De behåller sitt krigiska beteende, våldtar och mördar. Ungefär så beskriver författaren deras fall ur maktens tjänst.

Författarens förhoppning är att ”vidare forskning skall fördjupa bilden av bärsärken.” Jag tror, att hennes intressanta hypoteser om förbindelserna mellan fornskandinavisk kultur och bl.a. romersk då också kommer att bli ännu mer sannolika.

Litteraturhänvisningarna är samlade i kapitelkommentarer. Vad den mycket innehållsrika boken tyvärr saknar är text- och personregister.

▪ Gustav Öberg
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: