En man som njöt av att formulera sig

[060911] Han behärskade formuleringskonsten och han njöt av att få tala.
Han var en ”talarstolens vällusting” skriver Majgull Axelsson i en inledande essä.

Denna bok är ett urval av Olof Palmes tal och texter, gjort av Henry Pettersson, fil. dr i statsvetenskap. Gunnar Fredriksson och Helle Klein – gammal chefredaktör respektive nutida politisk redaktör för Aftonbladet har också bidragit med inledande texter om Olof Palme liksom den radikalt sinnade författaren Majgull Axelsson.

Talen – som det mest är – sträcker sig från tidiga 60-talet till det som kom att bli Olof Palmes sista tal, på Svensk Folkriksdag mot Apartheid i Stockholm den 21 februari 1986. Då sa han bland annat:
”I grunden är detta en djupt emotionell fråga, som djupt rör våra känslor, därför att det är ett sådant sällsynt vedervärdigt system. Allt på grund av att det för människors hudfärgs skull, lämnar dem till en fattig tillvaro. Det är en skam för världen så länge detta består.”
Just denna passage ur det långa talet sändes i Ekonyheterna fredagen den 21 februari 1986. Jag minns att jag lyssnade på det och tänkte att nu har nog den sydafrikanska regimen snart tröttnat på vår svenska statsminister. Med tanke på att han också på artistgalan mot Apartheid i Göteborg på hösten 1985 var inbjuden som talare.

Nåväl, detta ska inte bli någon spekulation i vem eller vilka som låg bakom mordet. Utan en bokrecension

Olof Palme älskade allitterationer i sina tal. Som ”sådant sällsynt…” i det jag citerat ur ovan.
Hans språk var vederhäftigt. Och oresonligt mot de politiska motståndarna, och då i synnerhet moderaterna och deras värderingar som gick stick i stäv med den demokratiska socialism han uppenbarligen blint trodde på. Majgull Axelsson hävdar i sin text, att hon tror att han trodde på det han sa. Att hans politiska övertygelse var både känslomässig och intellektuell.

Gunnar Fredriksson pekar på Palmes stora internationella engagemang för icke-våld, fredliga förhandlingar och avspänning som hans kanske största förtjänster medan Helle Klein minns ett möte i Lund under valrörelsen 1985 när han i pausen släppte den inhemska debatten om ”borgarna och budgeten” för att han – som han sa – var trött på att tala om det. Och hur han istället fortsatte att berätta om den ena världsledaren efter den andra som han hade mött.

”Plötsligt hade valrörelsen förvandlats till kamp för rätt och rättfärdighet inte bara i Sverige” skriver Helle Klein. Hon fortsätter: ”Den kvällen i Lund förstod jag att politikens livsnerv heter närvaro och övertygelse…Utan utopier och värderingar förlorar politiken sin meningsskapande kraft. Palmes tydlighet provocerade till samtal och debatt.”

Talen – och texterna (som är ett par artiklar ur Aftonbladet i mitten av 60-talet samt ett par artiklar i Tiden i början av 80-talet) – är indelade i fyra avsnitt: Socialisten och visionären, Demokraten, Solidaritetens banérförare samt Internationalisten.
”Politik – det är att vilja något” var den inledande meningen i Olof Palmes tal vid SSU-kongressen 1964. Vad han framför allt slog ett slag för där, var hur viktigt teori och värderingar är. Om hur angeläget det är att slå tillbaka på angrepp mot dem.
”…Vi kan bli praktiska, realistiska och jordbundna. ”Grå, dyre vän, är all teori. Och grönt är livets gyllene träd”, citerar man ur Goethes Faust. Låt oss kasta teorin på skräphögen, låt oss välja livet. Kanske kan detta låta bestickande. Likväl vågar jag med bestämdhet hävda: tag bort den långsiktiga viljeinriktningen med teorin och värderingar som grund och tag bort den känslomässiga övertygelsen som kraftkälla, och politiken i demokratin blir grå och trist.”

Att han redan tidigt på 60-talet var en stor jämlikhetsivrare vittnar talen om. Och att han drog en skarp skiljelinje mot kommunismen likaså. Många borgerliga företrädare vill ju fortfarande hävda att Palme var för mjuk i den frågan. Men det är fel, blir man varse om man läser denna bok.
Talet ”Är jämlikhet att alla äter ärtsoppa på torsdagar?” vid Svenska Typografförbundets kongress 1969 utvecklar tanken om vad socialdemokratin menar med jämlikhet. Visst är människor olika, hävdas det – och bör få vara det – men det är de stora olikheterna i levnadsvillkor som hindrar människorna att utveckla sin särart.

Olof Palme var intellektuell. Och det kan nog tänkas att inte alla hängde med i hans ordvändningar alltid. Men på något sätt lyckades han alltid knyta ihop det. Och han refererade gärna till något han läst – om det så var från någon intellektuell i en utländsk tidskrift till arbetarförfattare som Folke Fridell vilken han verkar ha beundrat mycket.

”Jämlikheten är inte ett tillstånd, utan en färdriktning i politiken” sa han när han blev vald till ordförande vid partikongressen 1969. ”Visionerna måste förverkligas i vardagen” hette det vid partikongressen 1984.

Vad som slagit mig under läsningen är att mycket fortfarande är aktuellt i dagens politiska strid. Inte minst i valrörelsen 1985 kämpade socialdemokratin mot moderaterna och systemskifte. Och samma argument om skattesänkningar och försämrad a-kassa fanns då liksom nu, från högerns sida.

Olof Palme var kontroversiell och angreps från både höger- och vänster inom politiken under sin livstid. Hans repliker kunde bita och reta och förarga de politiska motståndarna. De demokratiskt socialistiska visionerna blev inte alltid – eller ens var – som han beskrev i sina många tal. Men vi har nog inte haft en statsman eller politiker av hans kvalitet sedan han så sorgligt försvann för 20 år sedan.
Ingen av dagens politiker – oavsett partifärg – kan mäta sig med hans talekonst, i varje fall.

ATP, löntagarfonderna, neutraliteten som inte gick att förena med EEC-medlemskap – många är de gamla striderna som lite bitterljuvt flimrar förbi i dessa tal ur denna bok som jag varmt rekommenderar.
Pierre Schori och Lena Hjelm-Wallén skriver i förordet att boken ska användas för politiska studier men också av en allmänhet med intresse för internationellt arbete. Jag skulle vilja tillägga: använd den också som lärobok i retorik och politisk historia på gymnasiet!

Slutligen, det inlägg i partiledardebatten i TV 1982 av Olof Palme som – vilket jag tror – gjorde starkt intryck på människor och ledde socialdemokraterna tillbaka till valseger efter sex år i opposition:

”Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje. Jag blev det när jag for omkring i Indien och såg den fruktansvärda fattigdomen fast en del var oerhört rika, när jag for runt och såg en på sätt och vis ännu mer förnedrande fattigdom i Förenta Staterna, när jag som ung kom öga mot öga med kommunismens ofrihet och förtryck och människoförföljelse i kommuniststaterna. När jag kom till nazisternas koncentrationsläger och såg dödslistorna på socialdemokrater och fackföreningsmän.
(…)
Visst är jag demokratisk socialist. Jag är det med stolthet över vad denna demokratiska socialism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter det borgerliga vanstyret.
Och med tillförsikt, för nu vet människorna vad som händer med jobben och tryggheten och stabiliteten när högerkrafterna har ansvaret.
Jag är det på sätt och vis med ett roat leende för jag vet att den moderna svenska historien är full med värdefulla reformer som ni har skildrat som elak socialism men sedan slåss ni om äran av reformerna när människorna fått erfarenhet av vad de betyder.
Visst är jag demokratisk socialist; som Branting när han genomförde rösträtten; som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP. Det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan.”

▪ Leif Wilehag

omslag
Olof Palme – Solidaritet utan gränser
Tal och texter i urval
Bokförlaget Atlas 2006

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: