Gammal skuld i ny tappning

[060914] Att använda myter som grundmaterial är ett litterärt grepp som brukar fungera synnerligen väl, myterna vore inte myter om de inte på något vis inrymde exempel på och gestaltningar av mänskliga predikament som har bestående aktualitet. Många av världslitteraturens riktigt tunga klassiker utgör omgestaltningar av myter, och i vissa fall har dessa omgestaltningar själva nått om inte mytstatus så i alla fall en ställning i åtminstone en provisorisk odödlighet.

Joyces Ulysses baseras på Odysseusberättelsen, som ligger på gränsen mellan myt och skönlitteratur, detsamma gör Eyvind Johnsons Strändernas svall, där existentiella frågor om ansvar, frihet och skuld aktualiseras genom mordet på Hektors son Astyanax, ett meningslöst och överflödigt nidingsdåd som Odysseus förgäves försöker rättfärdiga med att kriget sätter rätten ur spel. Redan de gamla grekerna själva diktade på mytmaterial, Homeros när han dikterade (om han nu gjorde det) Iliaden och Odyssén, tragöden Sofokles när han skrev Oidipus, där också skuldproblematiken är central, själva den skuld man som människa tycks ådra sig bara genom att leva sitt liv.

Skuld är också ett viktigt motiv i Herakles, Theodor Kallifatides omdiktning av myten om Herkules, eller Herakles som han rätteligen som ursprungligen hemmahörande i den grekiska myten bör benämnas. Och precis som Oidipus, Odysseus eller Joseph K i Kafkas Processen, eller noga besett vilken människa som helst, har Herakles fått något med sig in i livet som han måste sägas sakna skuld till och inflytande över, men som ändå påverkar honom och ofta låter honom göra sådant som får honom att förtvivla över sig själv och sin rätt att leva. Hans far är Zeus, överguden själv, och det kan han inte veta, men det innebär att han har kroppskrafter som är just mytologiskt oerhörda, men frågan är vad han använder dessa krafter till och vilket ansvar han har för det onda han gör.

När jag läser Herakles gör jag det med en känsla av att detta i hög grad är en bok om hur det är att vara man. Herakles begår i fyllan och villan fruktansvärda handlingar, att de är så fruktansvärda betyder egentligen mindre än hans oförmåga att undvika att begå dem. Det finns en slags manlig kortsynthet och brist på konsekvensuppfattning som förmodligen hör ihop med en mycket gammal disposition för idiotiskt risktagande som dock i vissa fall kan vara av värde för flocklevande djur. Det är ju inte för inte som man framför allt använder unga män som soldater.

Herakles har också den trista egenskapen att när han dricker för mycket vin, och det gör han ofta, snöa in på någon enkelspårig tankebana som han inte tar sig ur, och där aningar av svartsjuka och inbillad fiendskap växer till oceaniskt och vildsint hat som han vältrar sig i tills han begår våldshandlingar som han sedan i nyktert tillstånd ångrar djupt. Herakles tolv stordåd är ju bekanta, de blev av därför att han dömdes att utföra dem som straff för urbota illgärningar.

Kallifatides återberättar myten om Herakles, och det märkliga inträffar att denna återberättelse, denna omtagning, känns helt ny och fräsch. Man följer den med just de känslor som Aristoteles en gång menade att den helgjutna tragedin väcker, fruktan och medlidande. Den strama formen och troheten mot originalhistorien visar stor tillit till dess egen förmåga att problematisera sådana moraliska frågor som oundvikligen hör till människolivets villkor, t ex det ansvar för våra handlingar som vi aldrig kan undandra oss. Eller kan vi det?

Ansvarighetens gränser flyttas som bekant, i vårt land skulle för tio-tjugo år sedan med största sannolikhet Mihajlo Mihajlovic eller Niklas Lindgren betraktats som oansvariga för sina handlingar medan de i dag döms som fullt ansvariga. Återigen – för den här etiska diskussionen är det inte brottens art utan skulden som är det intressanta. I mytens värld, så som den framträder i Kallifatides berättelse, blir skulden till slut för stor att leva med, när Deianeira mördar sin man med den förgiftade manteln har han dragit så mycket sorg över andra och så mycket självhat över sig själv att varje handling och varje beslut blir en besvärjelse mot ett förflutet som ställer honom svarslös inför sin inre domstol.

Herakles olycksöde visar vad som kan hända en människa som aldrig kan känna sig vara en bland likar, utan alltid måste uppleva sig själv som särskild, på ett irrationellt och skrämmande sätt utvald utan att kunna förstå vad utvaldheten går ut på, vilket inte är så underligt då den inte alls innefattar något ärende eller uppdrag. Det är därför Herkulesmyten så ofta används just för att illustrera hur människan är utlämnad till ett fritt val mellan livsvägar, och som illustreras t.ex i Stiernhielms dikt Hercules, där valet står mellan lustans väg och dygdens men som på ett mer förvetenskapligat och mindre mustigt sätt också framträder i Webers distinktion mellan mål- och värderationalitet.

Samtidigt som den tragiska berättelsen om Herakles har kvar sin moraliska komplexitet är den dramatisk och spännande, myter skulle inte kunna bli bestående om de inte bars fram av en fängslande story med många drastiska situationer och vid sidan av allt våld och elände också het kärlek och ömsinta relationer. Det här använder sig Kallifatides förstås också av, vi måste för att ta till oss den moraliska dimensionen i en berättelse kunna gripas av den, och på något sätt måste man väl också känna en viss sympati för Herakles, som trots allt har en vidunderlig förmåga att bryta ihop och komma igen. I våra dagar hade han förmodligen varit någon slags idrottshjälte med ständiga dopningsmisstankar kretsande kring karriären.

▪ Christian Swalander

Bokomslag
theodor Kallifatides
Herakles
Bonniers 2006

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: